Race report

May 19, 2013 Sten > Lanza

Då så. Loppet är avklarat. Jag har tagit min slot till Hawaii och betalat anmälan. Nu väntar jag på kvällens prisutdelning. Här kommer berättelsen om gårdagen.

  Morgonbestyr

Jag bodde precis bredvid växlingsområde och simstart, så det var egentligen läge för sovmorgon. Men jag vet att jag ändå brukar ha svårt att sova inför en Ironman, så det kändes bättre att satsa på att vara ute i god tid (med mina mått mätt – allt är ju relativt). Så jag satte väckarklockan på 04.40. Med frukosten förberedd i kylen och allt incheckat och klart kändes det som en ocean av tid innan starten 07.00. Det enda jag behövde göra var att klä mig (och smörja lite vaselin på utsatta delar), inte glömma att ta på chippet också, äta frukost, gå på toaletten, borsta tänderna,   och ge mig av. Jag valde t.o.m. att ta på mig våtdräkten redan på rummet, men väntade med att dra på överdelen utan tog på en vindjacka istället. Så kunde jag promenera ner från mitt rum till växlingsområdet.

Jag gick direkt till cykeln och kollade däcktrycket. Det verkade hålla bra så ingen anledning att bråka genom att ta fram pumpen. Satte dit cykeldatorn och skorna, samt dubbelkollade att rätt växel låg i.

  Simningen

Med god marginal gick jag ner mot simstarten och lämnade min påse med sandaler och vindjacka. Fick hjälp att ta dra ihop blixtlåset i min sprillans våtdräkt av en funktionär. Det här var en ändring jag gjorde i torsdags. Jag har varit lite missnöjd med passformen i nacken på min tidigare våtdräkt och hittade en Z3ROD Vanguard på expot, som såg bra ut. Priset var hyggligt också. Så jag köpte dräkten och provsimmade den i torsdags kväll. Den gav inte signifikant bättre tid än Orcan, men den sitter helt klart bättre i nacken och då framförallt förslutningen känns bättre. Den tar inte in något vatten alls i nacken och det känns som mindre risk att kardborren skulle gå upp (något som hänt mig ett par gånger med den gamla dräkten). Dessutom känns det som att det blir mindre skav i nacken tack vare den bättre passformen. Bärigheten i den nya dräkten är minst lika bra som Orcan. Frågan är om den inte rent av är bättre. I alla fall känns det som att den nya dräkten är varmare, vilket dels kan bero på lite bättre passform, men även kan bero på att det är lite mer av det tjockare neoprenet i den här dräkten.  Hur som helst. Jag valde att köra med min nya dräkt i trygg förvissning om att det skulle gå utmärkt.

Simstarten sker på stranden och på en relativt smal avgränsad yta (om man t.ex. jämför med Kalmar och Zürich där starten är väldigt bred).  Ytan är indelad i tre delområden, där proffsklassen startar i området närmast stranden. Därefter följer en fålla för de som räknar med att simma på under 65 minuter och så en stor fålla bakom för ”övriga”. Man tillämpar självseedning och jag hade bestämt mig för att ställa mig längs bak i mittfållan. Hellre det än riskera att hamna för långt bak i den långsammare gruppen. Men nu gick jag ju in i fållan ganska tidigt, så när det började närma sig start insåg jag att jag stod längst fram. Det var kanske inte helt briljant, så jag valde att söka mig ett par led bakåt, men hela tiden mitt i fållan. Funderade ett ögonblick och avgjorde att för bästa draftläge hade jag nog rätt position. Det är visserligen obehagligt att bli översimmad i en simstart, men det händer faktiskt sällan är min erfarenhet. Däremot blir man påsimmad och får sig en och annan spark från de framförvarande. Men ska man undvika det obehaget måste man ställa sig antingen längst ut på ena kanten eller ställa sig absolut längs bak. Bara det att då får man ju inte glädjen av att utnyttja den fantastiska drafting som uppstår i en tät simstart, där man liksom lyfts fram av det övriga laxstimmet och det enda man egentligen behöver tänka på är att skydda sina glasögon, samt komma ihåg att andas.

Starten gick och precis som planerat blev det en härlig resa de första två hundra ut till första bojen. Lägger mig sig så här tätt i så ska man se till att man kan andas lika bra åt höger som åt vänster.  Det är egentligen den enda riktigt viktiga teknikdetaljen. Då kan man alltid hitta en sida där man kan få luft utan att få munnen full med saltvatten. Dessutom ska man i görligaste mån undvika bröstsim, eftersom du då automatiskt bromsar till och dessutom breddar din simning så du garanterat blir påsimmad. Det ställer till det för dem där bakom och även för dig själv. Så håll huvudet kallt, simma på med god kontroll och andas åt det håll där det verkar vara mest fri yta. Jag formligen bars framåt av draget från de framförvarande även efter rundningen av första bojen och bara öste på och försökte hålla mig så mitt i smeten som möjligt.  Jag kom in i en ovanligt bra rytm och det var inte förrän efter att vi vände tillbaks igen efter första kilometern som jag bestämde mig för att gå över från vanlig tretaktsandning till det mönster av 2-2-3-2-2-3 som jag brukar tillämpa på tävling.

Jag överlät det mesta av navigeringen åt mina medtävlare för att lättare kunna hålla kontakt med fötterna på dem framför. Någon kort koll framåt emellanåt räckte för att jag skulle kännna mig trygg med att någon där framme såg till att styra oss rätt. Det kändes som att det gick rejält snabbt och jag började tro på en kanonstart med pb på simsträckan. När vi sprang upp på stranden för att att varva kikade jag på den officiell tidtagningen och kunde konstatera att det såg lovande ut.  ca. 32.30 är ett bra första varv. Men andra varvet tar oftast lite längre tid, mest beroende på att fältet sprids ut och draftingen blir sämre. Så när jag sprang ner i vattnet såg jag till att hitta en lagom grupp att lägga mig direkt bakom. Sen körde vi på. Kroppen kändes bra och det kändes som att vi höll fortsatt bra fart. Han framför mig hade ganska spretig och knasig benspark, men det gick hyggligt att följa och när jag försökte simma förbi insåg jag mina begränsningar och la mig bakom igen. Hellre låta en stark person med lite knasig benspark göra grovjobbet åt mig, än att jag bjuder en konkurrent på den tjänsten på bekostnad av min egen ork. Nej, han kan få ligga bakom mig på löpningen senare om det skulle bli så. Att jag råkar hacka fingertopparna i fotsulorna emellanåt för grabben helt enkelt tåla.

  Simning till cykel

Upp ur vattnet och snabb koll på klockan visar att pb är faktum.  Härligt! Då har jag redan några minuters marginal på mitt tidsschema. Öppna blixtlåset (den största utmaningen var att komma ihåg att den nya dräkten öppnas uppifrån och ner, dvs. tvärtom jämfört med min gamla – som tur var hade jag kommit ihåg det här upprepat det för mig själv under simningens sista hundratal meter) och kräng ner överdelen. Spring genom duscharna och upp mot omklädningstältet. Ganska lång löpning på sandstranden faktiskt. Hämta bike bag och in i tältet. På med hjälm och glasögon. Av med våtdräkten och ner med den, simglasögon etc. i påsen. Så iväg uppåt mot växlingsområdet och dumpa påsen utanför tältet. En rejäl uppförsbacke så är man uppe på asfalten där det bjuds vatten. Jag högg en mugg i fart och sköljde av sanden från fötterna.

Sen var jag strax framme vid min cykel som var placerad på det sämsta tänkbara stället. Dels så jag skulle få springa flera hundra meter med cykeln och dels med en trång passage mellan stället och ett träd som någon valt att plantera där (eller om det var någon som valt att montera stället bredvid trädet).  Lyckligtvis var det ingen annan där redan, så jag hade i alla fall stället för mig själv. Ut kom jag och var tvungen att skrika åt dem framför som var stillastående och blockerade vägen med sina cyklar samtidigt som de försökte få fast sina skor i pedalerna.  Upp på cykeln när jag fått fri väg och så bar det av.

  Cyklingen

Det regnade lite lätt, marken var blöt och luften sval. Inte helt perfekta förhållanden om de skulle hålla i sig, men jag räknade med att det skulle klarna upp enligt prognosen och att vägen skulle torka i god tid innan jag skulle nå de branta utförskörningarna. Så inga problem och kör igång för att få kroppen varm och skön.  Jag hade ganska bra tryck i pedalerna utan att riktigt ta i och körde sansat uppför första stigningen mot Yaiza.  Direkt efter Yaiza finns det en kortare bit om ett par hundra meter där man möter cyklister på väg norrut på cykelbanan. Där kom Faris al Sultan trampande i ensam ledning när jag passerade. OK. Då vet jag hur mycket bättre man måste bli för att kunna vinna proffsklassen. Sen kom belöningen  efter stigningen mot Yaiza  med massor av fart och riktigt snyggt snitt på 33.7 km/h fram till el Golfo.  Men intressantast var att jag höll en snitteffekt på ca. 255 Watt utan att det egentligen kändes som att jag arbetade (kan jämföras med 266 Watt under 2 mil maxcykling på Brottby Duathlon för ett par veckor sen). Kändes såklart som att jag kanske gick onödigt hårt, men kroppen visade ingen tendens att klaga, så jag såg ingen anledning att slå av bara för sakens skull. Det skadar iofs aldrig att ha lite marginal att ta av mot slutet av en cykling om det uppstår problem av något slag.

Stigningen från El Golfo mot Yaiza kändes okomplicerad. Sen vänder man inåt mot Timanfaya och vulkanparken. Oavsett vad banprofilen säger så är det först relativt plan och lätt cykling, men vinden låg på framifrån här och det gick inte fort framåt. Sen kommer stigningarna upp mot toppen och då gick farten såklart ner ytterligare. Nu började det kännas rätt segt att se hur snitthastigheten kontinuerligt föll. Inte nog med det, nu började snitteffekten också gå samma väg, trots att jag kände det som att jag jobbade på samma ansträngningsnivå som tidigare. Allt föll på min Garmin så jag trodde botten skulle gå ur, utom tiden som rann iväg och cyklad sträcka som faktiskt också ökade något kontinuerligt. Jag valde att fokusera på det senare och hålla mig till att i första hand lita på min egen kropp, rytm och andning och inte bry mig så mycket om resten. Om jag tycker det är jobbigt, så gäller detsamma förmodligen de flesta av mina konkurrenter också.  Här någonstans klarnade himlen upp och solen började värma på ordentligt. Men det är bara skönt med lite värme och det var inte i närheten så varmt som på Hawaii. Mer som en skön svensk sommardag på Södertörn. Dvs. ganska perfekta förhållanden för cykling. Om vi bortser från den där förbenade vinden då.

När det väl bar utför efter Timanfaya så fortsatte motvinden att bråka med oss. Det är mentalt ansträngande att ligga i nerförsbacke och trycka så hårt man vågar och se 22 km/h lysa på datorn, samtidigt som 11 mil återstår av cyklingen. Min rytm, min andning, trampa på. Efter att ha passerat Tinajo och surfarbeachen Famara, bär det uppåt på allvar. Först mot Tequise och sedan vidare mot Mirador del Haría. Behöver jag påpeka att snittfarten fortsatte falla och snitteffekten lika så? Mitt självförtroende var på väg i samma riktning, men där satte jag stopp för tankebanorna. Ingen anledning att grubbla. Man kan bara ta ut så mycket som kroppen klarar just idag, men det kan man göra så bra som möjlighet. Min rytm, min andning. Trampa på. Aktiv med växlarna.  Dricka sportdryck, eller trolldryck med jämna mellanrum och så ta en gel ungefär varannan mil. Någon bananhalva och energikaka slank också ner mest för att lura kroppen att den faktiskt fick vanlig mat också. Inte glömma att tillföra energi. Inga dumheter. Inte bonka.

Djävulsserpentinen ner mot Haría gjorde ingenting för att hjälpa upp snittsiffrorna även om fallet kanske stoppades upp något. Sen var det den riktigt sega biten kvar mot Mirador del Río på en fantastiskt vacker väg, men med ständig stigning och ständig motvind och rejält trötta ben.  I början av loppet var det i princip ingen som cyklade om mig, utan jag passerade konkurrenter hela tiden. Men nu under de sista stigningarna såg det annorlunda ut. Även om alla kämpade med sina demoner och trötta ben, så lyckades många av dem passera mig, även såna som jag cyklat förbi  tidigare. Det enda jag fokuserade på var att ta mig upp till toppen för att sen trycka på maximalt på vägen ner och försöka ta igen all förlorad tid. Så blev det. Väl uppe vid Mirador del Río hade snitthastigheten gått ner till 28 km/h och snitteffekten låg på 231 Watt (fortfarande ett respektabelt värde, men klart störande att effekten gick ner trots att jag tyckte jag jobbade lika mycket som tidigare). Nu började en vansinnesfärd neråt på lagom slingrande vägar, men med mestadels väldoserade kurvor. Jag toppade upp i över 70 km/h och trampade med säkert 120-130 i kadens.  Det var inte bara nerförsbacke, utan jag hade även hjälp av vinden som nu kom snett bakifrån. Hela den sega vägen till Mirador del Río hade varit som ett långt Allemanssparande och nu gällde det att utnyttja kapitalet maximalt innan det försvann i rök. Jag passerade en del som satt upp och rullade och verkade allmänt stressade över vindkasten. Det är inte rätt taktik på en sådan här väg. Fullt ös och ingen tvekan är det som gäller.

När vägen så småningom planade ut och t.o.m. vände uppåt lite efter ca. 130 km högg det till i insidan på höger lår. Det blev värre när jag ställde mig upp för att försöka stretcha ut krampen så jag satte mig direkt igen. Då började även vänster lår att bråka. Jag satt ovanligt tight i pedalerna, utan det spel i sidled som jag är van i, så jag testade att trycka in hälarna något mot cykeln och trampa med mer uttalat rundtramp för att få lite ändrad belastning på musklerna. Det löste det värsta problemet för stunden, men det kändes känsligt och jag visste att det inte behövdes mycket för att det skulle krampa igen och då kanske det skulle bli ordentligt illa. Men nu var det bara fem mil kvar på cykeln så det gällde att bita ihop och fokusera på att ha benen i så gott skick som möjligt inför cyklingen, samtidigt som jag inte fick tappa alltför mycket tid på vägen in mot växling.  För att ytterligare spå på mina tvivel drabbades jag av något jag aldrig tidigare känt av. När jag sträckte mig bakåt för att trycka tillbaka min flaska med trolldryck i flaskstället bakom sadeln krampade min magmuskler på höger sida. Riktigt hård kramp var det, men den gav sig när jag sträckte upp överkroppen en liten stund, så ingen större fara. Däremot vill jag inte riskera samma sak en gång till. Så vad göra? Jag hade ungefär tre klunkar trolldryck kvar och hade ingen lust att avstå det viktiga tillskottet inför den avslutande löpningen. Att ta flaskan hade inte varit något problem, men för att sätta tillbaks den behöver man pressa neråt och det var då krampen slog till. Så  jag bestämde mig för strategin att dricka upp resten nästa gång jag tog flaskan och därefter helt enkelt låtsas tappa flaskan istället för att sätta tillbaka den (nerskräpning är ju förbjudet så man får inte bara kasta flaskor när man inte är vid en vätskekontroll).

Efter ytterligare en seg uppförsbacke mot Nazaret, denna gång dock med vinden i ryggen, vände vi neråt igen. Men istället för en fin utförslöpa fick vi först ett antal kilometer på asfaltsvägen som gud glömde. Det vara ungefär som om man lagt lite asfalt i botten på en grotta full av stalagmiter (ni vet de där droppstenarna som växer med spetsen uppåt till skillnad från de som hänger i taket).  Dålig asfalt är inte en rättvisande beskrivning. Det var en väg full med piggar som stack upp och gjorde att kullerstenen i Gränna framstår som en slät barnstjärt. Efter att ha vibrerat fram i 30+ km/h under någon kilometer var man helt slut i kroppen av att försöka hålla kursen och att hela tiden fortsätta trampa, trots att hjärnan vrålade att nu för det banne mig vara nog! Så här dålig väg åker man inte på! Stanna cykeln och gå tills du hittar riktig asfalt igen! I det läget tänkte man att eländet snart borde vara över, men det fortsatte ungefär lika länge till, fast med minskad fart. Det gick helt enkelt inte att verkligen trycka på hela den där vägen. Omöjligt. Men eländet tog slut och jag klarade mig från punkteringar. Alla delar satt dessutom fortfarande kvar på cykeln. Därefter blev det äntligen lättare. Vi kastade oss utför i den sista branten ner mot kusten och Puerto del Carmen. Vinden i ryggen och kissnödig. Trampade på max kadens och toppade någonstans strax över 75 km/h. Samtidigt som jag längtade efter att få slippa cykeln och äntligen börja springa, oroade jag mig för hur benen skulle fungera efter den sega cyklingen och inte minst krampen, men så här känns det faktiskt nästan alltid när man kommer in till T2 så jag såg inget riktigt skäl att oroa mig. Man kan dessutom inte göra så mycket åt läget, mer än att försöka springa med så avslappnat steg som möjligt redan från början. Tidsmässigt hade jag ändå lyckats komma tillbaka och jag låg faktiskt någon kvart före vad jag bedömde skulle behövas för att hamnt på pallen med en hygglig löpning, så bara jag kunde hålla ihop löpningen såg det ju faktiskt ganska bra ut. En sista riktigt farlig och feldoserad kurva, så planar vägen ut och sen är man strax inne i Puerto del Carmen. Jag tog min trolldryck och ”tappade” flaskan precis när man svänger i på Avenida de las Playas och sen var det bara att spinna på med hög kadens in mot växlingen.

  Cykel till löpning

I sista backen ner mot växlingsområdet knäppte jag upp cykelskorna och satte fötterna ovanpå skorna för att fortsätta trampa hela vägen fram.

Hoppade av cykeln vid markeringen och fortsatte i hög fart rakt in i växlingsområdet till speakerns och publikens stora jubel.  Man får springa långt med cykeln men så småningom nådde jag volontärerna som tog hand om cykeln åt mig.

Fortsatte direkt till min run bag, greppade den och rakt in i tältet för att byta om. Tog av mig hjällm och glasögon på vägen och öppnade påsen innan jag slog mig ner på en ledig plats och svarade ”yes please, slap some on!” när en volontär frågade om jag ville ha lite solkräm.  På med kepsen, strumpor och skor. Ner med hjälm och glasögon i påsen. Så upp och spring mot utgången och dumpa påsen på vägen ut.

  Löpningen

La mig i vad jag bedömde som 5-minuterstempo och sprang avslappnat med hög kadens utan att trycka på. Tänkte i mitt stilla sinne att jag först ville ge benen en chans att anpassa sig efter cyklingen, känna att alla kramper lagt sig och ha en bra rytm, innan jag eventuellt kunde öka lite om det kändes bra. När min klocka pep för mellantid den andra gången tog jag en titt och trodde inte mina ögon när den visade att jag sprungit senaste kilometern på 4.16! Men jösses! Jag tog verkligen inte i och benen var stumma efter cyklingen, ändå gick det så bra. Härligt. Ändrade planen och bestämde mig för att hålla tempot så länge det kändes bra, istället för att fundera på att öka så småningom. En spanjor hängde med mig precis steget bakom och valde att anpassa sitt tempo efter mig, eftersom han tyckte det gick jämnt och bra och inte ville riskera att spränga sig genom att springa snabbare.

Löpningen går längs stranden norrut. Det är tre rundor med vändpunkt i båda ändar. Det enda speciella är att första varvet springer man ca. 10 km norrut förbi  flygplatsen och med vändpunkten i utkanten av den lilla byn Playa Honda. Varv 2 och 3 har vändpunkten redan efter 5.6 km precis före flygplatsen. Det finns absolut ingen skugga någonstans på löpbanan, men i gengäld fläktar det bra från havet. Eller fläktar … det blåser rejält bitvis. Speciellt då man passerar flygplatsen har vinden fritt spelrum och det syns tydligt på kilometertiderna som går upp på vägen tillbaka mot centrum och målet, jämfört med hur det ser ut på vägen ut.  Men faktum är att jag inte upplevde motvinden som särskilt besvärande, utan det var mest skönt med svalkan. Däremot kändes det tydligt hur man fick stöd av vinden i ryggen och det kändes bra för självförtroendet att veta att tempot faktiskt ökade utan att man behövde anstränga sig mer.

När vi kom ut till Playa Honda visades sig att min spanske kompis Iban var extremt populär. Uteserveringar och strandpromenaden var helt packad med folk som hejade på honom. Praktiskt taget all verkade vara hans familj och/eller bästa kompis. Det visade sig att Iban är en äkta lokal förmåga som bor i just Playa Honda. Det kändes ju bra. Inte för att jag oroade mig för att springa fel, men det kan ju aldrig negativt med en bra lokal guide. Vi vände och gav oss inåt igen. Med vinden i ryggen och ökande tempo. Första milen flög ju fram och nu gick det ännu snabbare. Benen började grymta lite grann, men på det stora hela kändes det fortfarande utmärkt. Så länge jag sprang kilometrarna på under 5 minuter byggde jag massor av marginal till mitt mål att greja maran på 3.30, så jag skulle ha råd att tappa tempo och tvingas hantera en del problem, men ändå kunna klara målet.

Nu hade jag börjat titta lite närmare på de löpare vi mötte, för att försöka se var mina konkurrenter fanns. Det kostar för mycket energi att vrida på huvudet och titta på nummerlappen på de man springer om (det var ingen som sprang om oss med den farten vi höll), men när man möter folk går det oftast att se ungefär vilket nummer de har och jag hade kommit på att klasserna faktiskt var ordnade i nummerordning.  Dock hade jag inte tänkt på det före start, så jag hade ingen koll på exakt vilket intervall som gällde för min klass.  Men jag spanade och spanade och jag såg ingen löpare före mig som hade nummer i närheten av mitt.  Med tanke på löptempot började det kännas väldigt lovande och jag tvingade mig själv att inte tänka för mycket på placering utan fortsätta fokusera på att hålla jämn rytm, lyssna på andningen, räkna stegen, så skulle belöningen säkert komma till mig.

Efter cirka 17 kilometer började benen protestera rejält mot det uppdrivna tempot och jag sa åt Iban att köra på utan mig, så jag kunde dra ner en smula. Hellre köra vidare på strax under fem minuter/km än att krascha och tvingas börja gå, tänkte jag. Iban försvann och jag kunde koncentrera mig helt på mig själv. Skönt. Eller skönt och skönt. Benen var inte speciellt sugna på att fortsätta springa, men det var inget jätteproblem. Jag har sprungit i hyggligt tempo med bra mycket värre ben. Så det kändes helt enkelt hoppfullt. Tempot rasade raskt, men jag lyckades fånga upp det kring ca. 5 minuter på vägen ut på andra varvet. Vid varje kontroll hällde jag vatten över mig för att hålla mig så sval som möjligt och jag drack antingen sportdryck, eller tog en gel och vatten.  Inte för att jag kände något direkt sug, utan för att säkerställa ett jämnt flöde av energi till kroppen.

Fortfarande kunde jag inte se någon konkurrent före mig. De jag såg låg efter mig och ingen var särskilt nära. Ut och vänd vid flygplatsen och så inåt igen. Snart bara ett kort varv kvar. Drygt 11 km, dvs inte mycket mer än en mil. Det gör man ju lätt! Bara att mosa på. Benen protesterade och jag var rejält kissnödig, men jag bestämde att inte riskera något genom att stanna till för ett toalettbesök, eller för den delen bara för att gå några meter. Jag gick faktiskt inte ens genom vätskekontrollerna utan greppade bara det jag behövde i farten och fortsatte i obruten takt. Vändpunkt vid flygplats och fortfarande ingen konkurrent i sikte. Efter ca. 700 meter mötte jag en gubbe med nummer ganska nära mitt. Kanske en konkurrent i min klass? Han såg ut att hålla bra tempo och verkade allmänt stark. Men nu hade jag knappt fem kilometer kvar till mål och så tusan heller att ens Faris al Sultan skulle greja att gå ikapp mig på de sista fem km om jag har 1.4 km försprång. I alla fall inte så länge jag håller mig springande och inte stannar. Och jag skulle inte stanna för något. Inte nu när jag var så nära.  No existe ninguna posibilidad! Dags för det positiva samtalet med mig själv där jag förklarade just detta och även räknade på hur högt tempo konkurrenten faktiskt skulle tvingas hålla för att nå mig. Nadie va a cogerme ahora. Fråga mig inte varför, men jag antar att det var omgivningen inspirerade mig att föra det positiva samtalet med mig själv på spanska. Eller om det var för att jag börjat löpningen med att springa tillsammans med Iban från Playa Honda. Hur som helst pratade jag spanska med mig själv och det gjorde det iofs lättare för mig att hålla samtalet på en enkel intellektuell nivå värdig motpartens sinnesstämning.

Jag såg Iban vid sista vändningen förresten. Han var bara ett par hundra meter före mig, men han ökade nog farten en del på vägen in mot mål, samtidigt som mitt tempo gick åt andra hållet. Tror han var 3 minuter före mig till slut. Men det viktigaste var att jag lyckades hålla ihop loppet och inte tappa särskilt mycket tempo. Maran gick på 3.20, vilket är ett rejält pb för mig på en Ironmanmara, så jag är grymt nöjd med den insatsen.

Han den snabbe som jag var orolig jagade mig? Nej, han kom aldrig kapp (tror nog jag ökade avståndet något t.o.m.), men det visade sig att han hade ett högt nummer i H45, så det var falskt alarm. Att det sedan visade sig att jag sett rätt under löpningen och jag faktiskt var först i min klass, ja, det var fantastiskt skönt. Det känns alltid bra att komma på pallen, men att vinna känns riktigt bra. Speciellt i en sådan här tävling där man vet att det alltid finns bra konkurrens och där banan i sig också måste ses som en värdig motståndare.

Sammanlagd sluttid blev 10.20.58. Det är förvisso en halvtimma från mitt personbästa, men med den här banan och vinden tvekar jag inte att ranka den här tävlingen som min överlägset starkaste Ironmaninsats hittills. Det känns väldigt bra. Inte minst efter min ganska kraftlösa insats på Hawaii i höstas.

Ett väldigt roligt, men tufft, lopp som jag rekommenderar varmt. Det finns massor av hotellrum till anständigt pris här. Vädret är stabilt och det kryllar av fina stränder för familj och andra supportrar. Enda haken är att det är lite knepigt att flyga hit från Sverige den här tiden på året. Chartern lägger ner i början av april och därefter måste man flyga via någon annan flygplats nere på kontinenten. De flesta resor jag hittade kräver övernattning någonstans längs vägen och innebär minst 22 timmar resa innan man är framme. Dvs. samma tid som det tar att resa till Hawaii. Men man kan t.ex. som jag välja att flyga via Barcelona och stanna till en stund extra för att turista lite, eller vad man nu vill göra i en sådan storstad. Men tid tar det oavsett vad  man väljer att göra med tiden.