Recap – måndag, tisdag, onsdag, torsdag!

October 11, 2013 Sten > Kona

Vad hände egentligen? Dagarna flög iväg och jag hann inte med att hantera allt vid sidan av som jag trodde jag skulle hinna. Det är trots allt ganska lätt att prioritera när man är här på plats. Det enda som gäller är att vara klar och redo för tävlingen på lördag morgon. Vilket t.ex. innebär att jag måste checka in cykel och merparten av övrig utrustning imorgon tidig eftermiddag. Så egentligen frågar jag mig varför jag sitter här och skriver? OK, jag är faktiskt ganska redo. I alla fall vad gäller utrustningen. Lite småfixande ska jag försöka hinna med, men det känns hanterligt och inte heller kritiskt.

Om några timmar är det för välkomstmiddag med lite show och en hoper tal. Sen följer pre-race-möte som ju alltid är obligatoriskt, men sällan ger någon ny information. Men är man inte där och missar något, så får man skylla sig själv. Så jag chansar inte. För övrigt är det ju en chans att vara lite social med övriga svenskar och såklart tävlande från en massa andra nationer. Jag har t.ex. stött ihop med Rune Skinnerlien som var här förra året efter att ha gjort sub 9 i Kalmar. Vi träffades på Queen K under maran och promenerade en bit tillsammans innan jag småjoggade (ok, lunkade) ifrån honom. I år är vi båda taggade och lovar betydligt bättre tider! Ser fram emot att vi båda ska leverera. Stötte även på finske Matti som tog platsen före mig i Kalmar förra året och som var några minuter före mig i mål även här i Kona. Han kvalade i Zürich i år, så jag förmodar att han är förberedd på värmen redan, med tanke på att förhållandena i Zürich var väldigt likartade vad de lär vara här. Kanske lite mindre vind i Zürich, men i gengäld några fler höjdmeter på cykeln.

Främsta skälet till att jag inte hörts av varken i går eller i tisdags är dock att det seglat upp ett moln på min himmel. Ett moln som har stört ut mig rätt rejält och sugit energi så att jag inte orkat/hunnit sätta mig ner och skriva när jag väl fått en stund över. Efter simningen i tisdags fick jag problem med mitt högra öra. Det kändes som att örat var fullt med vatten, men jag hade ju haft öronproppar, så det kunde inte vara skälet. När jag rullade ihop lite hushållspapper och försiktigt kände efter såg jag att det blödde inne i örat. Det kändes inget vidare faktiskt. Det är allmänt oskönt att gå omkring med lock för ena örat. Det susar i bollen och man hör inte riktigt som man ska. Balansen påverkas, även om det kanske inte är så mycket. Men det känns inte bra. Det känns inte bra alls! När man sen konstaterar att det blöder därinne och synes fortsätta blöda efter något dygn eller två, så känns det ännu sämre.

Jag har varit igång och fått en kringsaker gjorda, samt turistat lite och provsprungit en fin trail (väg enligt de infödda) längs södra kusten. Men hjärnan har känts lätt svullen och jag har inte kunnat koncentrera mig på annat än att fundera över vad som var fel och hur jag möjligen skulle kunna kurera mig. Jag hade med mig en penicillinkur för säkerhets skulle eftersom jag har en tand med en latent infektion, så när jag fick de här problemen i tisdags började jag knapra några av de tabletterna för att se om det möjligen var en infektion som i så fall skulle ge sig ganska snabbt. Men det blev ju inte bättre. Egentligen skulle jag gått ner och kollat på kalsongloppet (underpants run) i morse, för att ta några bilder på muskelbergen Hultgren och Nelker, men egotrippad som jag är valde jag att strunta i dem och istället leta läkare för mitt öra. Efter ett tag hittade jag fram till Dr. Sanchez borta i Keahou. För att det skulle kännas som en riktig akutmottagning fick jag vänta i kanske 1.5 timme innan jag fick komma in och få mitt blodtryck kollat. Först fick jag faktiskt fylla i bland annat hela min släkts medicinella historia (konstigt uttryck, men hur översätter man “medical history”) och en massa annan spännande information. Däribland lyckades jag i alla fall förmedla att jag ansåg mig ha problem med bl.a. blödning i höger öra. Efter ytterligare ett tag kom Dr. Sanchez och kikade in i örat på mig. Hon konstaterade att jag hade helt rätt. Örat är väldigt svullet (ytterörat). Det ser ut som att jag lyckats skrapa upp ett sår på insidan som blivit infekterat och svullnat. Enligt min kära doktor ser det ut ungefär som ett rejält skrubbsår på knät, fast i örat. Hon gjorde några miner som antydde att hon inte tyckte det var det mest inbjudande öra hon tittat in i. Så nu har jag fått stränga order att inte blöta ner örat, eller peta med någonting i det. Jag har fått köpa min utskrivna medicin som bestär av en pytteliten flaska örondroppar som tydligen ska verka både antibakteriellt och avsvällande. Hon tyckte inte det fanns någon anledning att tugga mer penicillin eftersom infektionen är på ytan så den behandlas bäst med dropparna. Med en smula tur och fyra droppar i örat två gånger om dagen, ska jag vara bra (eller i alla fall bättre) till på lördag morgon.

Vi får se. Känns i alla fall som att det inte ska hindra mig från att starta, även om det just nu gör så jag känner mig totalt håglös och ointresserad av att starta. Men jag ska prova ut en annan variant på öronpropp som sitter lite mer på ytan och förhoppningsvis inte ska förvärra skadan under tävlingen, men ändå klara av att stänga ute vattnet. Sen kan jag inte göra så mycket mer åt den saken. Jag hade velat simma lite lätt ett par gånger till, men det går inte nu. Fördelen är att då får jag lite extra tid till annat 🙂

Så nu jobbar vi framåt igen. Men efter den här långa utläggningen om mitt öra, så ska jag först ge er en sammanfattning av övriga händelser de senaste dagarna.

Måndag

I måndags var jag först nere och simmade igenom ungefär halva banan tillsammans med Olle Nyman som anslutit under helgen. Vi stannade till och tog en kopp kaffe vid kaffebåten på vägen hem också. Så har man tickat av den boxen även i år. Det känns fortfarande inte som någon större njutning att dricka det där kaffet hängandes från en ponton ute i väldigt salt vatten, men det är onekligen speciellt och börjar kännas som en tradition som jag nog kommer fortsätta med nästa gång jag kommer hit.

Det är kul att promenera fram och tillbaks på Alii Drive. Man hittar alltid något nytt som vill ta en bild av. Sen slarvar jag nog en del med bilderna,  men ni får ta dem för vad de är – små minnesanteckningar.

På eftermiddagen stack jag iväg på en distanslöpning. Mitt första och enda egentliga fokuserade löppass innan tävlingen.  Jag körde med min nya tridräkt som jag tänker ha på tävlingen för att säkerställa att jag inte får något konstigt skav av dräkten. För att inte göra det för mysigt såg jag till att inte dra ner blixtlåset, som jag garanterat kommer göra omgående då jag går ut på löpningen på lördag. Så hade jag kepsen på också. Jag sprang från lägenheten (precis vid Lava Java) och bort till den första vändpunkten i Keahou utanför den pyttelilla kyrkan vid Ka’halu beach park och tillbaka hem igen.

Jag försökte att hålla ett raskt men inte alltför tufft tempo. Första kilometern tog en evighet, men jag insåg att jag slagit på klockan precis innan jag stack ut, så förmodligen tog det ett tag innan den hittade satelliterna. Nästa mellantid var bättre och låg kring 4.30, vilket är en utmärkt race pace för mig. Försökte slå av lite på tempot, men nästa kilometer låg ändå lika och sådär fortsatte det. När jag vände tillbaka så ökade i ställlet takten. Först 4.26 – nu jävlar slår jag av 10-15 sekunder koncentrerat! – sen 4.19 … ; ökade medvetet de sista två till en fart där det började kännas rejält jobbigt med värme och andning. Då landade det på 3.56.

Man ska inte dra några långtgående slutsatser av ett sådant här distanspass, men det stärker mig mentalt att det gick bra och jag tog inte ut mig så det blev för tuff träning. Hela sträckan tog 1.01. Förra året sprang jag identiskt samma sträcka på söndagen, men då startade jag vid vändpunkten (vi bodde precis därute då) och sprang in till Lava Java och vände. Då tog det 1.10 och kändes jättejobbigt! Så det här var väldigt mycket bättre. Nu ska man ha klart för sig att jag kom på torsdagen i år och alltså hade 4 dagar innan jag sprang det här passet, medan jag förra året kom sen på lördagen och alltså sprang det här passet redan dagen därpå. Så rimligen var jag lite bättre återhämtad och acklimatiserad den här gången. Men icke desto mindre ser jag det som ett positivt besked. Planen är ju att jag ska vara betydligt mer återhämtad och acklimatiserad i år på race day!

På kvällen tog jag tag i en viktig del i min uppladdning och nutritionsplan för loppet – rödbetsjuicen! Det är lögn att få tag i dylik juice här, men rödbetor kan man hitta om man letar lite. Så jag handlade in en redig råsaftscentrifug som jag tänkte donera till Marcus värdinna när jag åker hem. Med lite tur kanske jag kan få låna tillbaka den under en tid nästa gång jag kommer hit till Kona för att tävla.

Efter ett par försök har jag jobbat fram ett bra recept som går ut på att jag kokar rödbetorna en liten stund innan jag gör juice av dem. Det blir en lite för skarp juice annars som gav mig en lätt allergisk reaktion. Man skulle förmodligen kunna åstadkomma samma sak genom att göra en enkel pastörisering av juicen efter press, men det här känns enklare och bör duga.

Gott blir det i alla fall. Dessutom kan man göra smarrig frukostjuice på apelsin och grape som jag gjorde i morse t.ex. 🙂

Tisdag

Planen var att simma hela banan idag igen. Jag stötte ihop med Olle nere på piren så han bestämde sig för att hänga på mig till en början. Jag förklarade att jag sannolikt skulle hålla samma tempo som på måndagen, men att jag inte skulle stanna någon gång utan bara simma på hela vägen till yttersta bojen för att då vända hemåt. Det kände som att Olle var med mig ett hyggligt tag, men så småningom försvann han: Fast han hade ju inte tänkt simma hela banan, så det var inget jag funderade över. Det var ganska skvalpigt och jobbigt vatten att simma i, men kändes ändå rätt OK. På väg ut till sista bojen såg jag en fin rocka som simmade ganska långt under mig. Inte en sån där stor svart rocka, utan en lite mindre brun sak med ljusa prickar och väldigt lång svans. Någon sån fick jag inte se förra året, så det var kul!

Simningen blev odramatiskt och kändes OK. Tiden landade ganska precis som i söndags på 1.21, vilket känns som en hög tid. Men då ska man veta att förra året simmade jag på 1.25 resp 1.24 på träningen innan loppet och tävlingen gick på 1.12. Dessutom är det så att man simmar lite kortare på tävlingen eftersom man startar en bit ut i vattnet och inte från stranden som jag gör när jag tränar. Men framförallt är det draftingen som kommer rädda mig på tävlingen. Det är som att ligga bakom en finlandsbåt och surfa när hela fältet med simmare stormar iväg. Gäller bara att inte sugas in i propellern, eller hamna för långt bak utanför suget.

Tisdag eftermiddag var det nationsparaden. Kul att träffa de flesta andra svenskarna på plats, men i övrigt en ganska segdragen historia.

Onsdag

Onsdag morgon hade jag tänkte simma lite kort. Men på grund av min krånglande öra ställde jag in simningen och tog det lugnt i sängen istället. Efter en rejält frukost satte jag mig i bilen och körde söderut mot South Point – den södra udden på Big Island, som dessutom råkar vara USA’s sydligaste punkt. Jag hämtade Annika och Susanne på vägen, eftersom de också var sugna på lite löpsightseeing.

South Point

Södra udden är faktiskt något man bör se när man är här, men jag missade den förra året. De som är badsugna och lite småtuffa kan dessutom hoppa ut i vattnet från de lodräta klipporna. Det finns en stege som går att ta sig upp på igen. Det här hade jag ingen aning om innan, men nu vet jag. Nästa gång återvänder jag till södra udden och då lovar jag hoppa från klipporna.

 

 

 

Green Sand Beach

Det egentligen målet var Green Sand Beach, eller snarare att springa dit och tillbaka från den punkt där “riktig väg upphör”.  Ni får ett par bilder här, men jag ska försöka göra en separat beskrivning av den här löpturen vid tillfälle.

 

Vi träffade på familjen Melinder på vägen tillbaka. De verkade göra ungefär samma tur som vi, med den skillnaden att medan vi sprang så gick de och i gengäld badade de, när vi höll oss på land.

Efter Green Sand skulle vi egentligen vända hemåt, men tjejerna hade fått lite blodad tand så vi valde att fortsätta till närliggande Black Sand Beach där det finns stora gröna havssköldpaddor. Men först blev det ett stopp för lunch i på Hana Hou Restaurant & Bakery i metropolen Na’alehu.

God mat och underbart iste. Men inte hade de bråttom med serveringen inte.

Black Sand Beach

Vi hittade mycket riktigt stora sköldpaddor här och sanden var precis lika svart som förra året. Fint ställe som är lite lättare att komma åt än Green Sand Beach. Självklart stötte vi på familjen Melinder även här 🙂

Torsdag

Så är vi äntligen tillbaka till nutiden. Idag kan sammanfattas som följer:

Frukost.
Jobbigt öra.
Leta läkare. Vänta på läkare. Konsultation. Recept på örondroppar. Kostnad ca. 160$.
Vänta på att få ut receptet.  Kostnad ca. 160$ nu igen. Börjar tro att de kör med enhetspris. Förhoppningsvis ska jag få tillbaka pengarna på reseförsäkringen (hemförsäkringen).
Laga och äta lunch.
Blogga.
Fixa nummerlappar osv.
Klar!

Återstår att gå till välkomstmiddagen och pre-race-möte! Sen ska jag kika igenom det sista en gång till.

Ha det, så försöker jag återkomma under morgondagen med ett nytt inlägg av något slag.