Se och lära i Oslo

December 31, 2017 Sten Livet

För några veckor sen vara jag i Oslo över helgen.  Jag deltog i Bislett 24 Hour In-door Challenge – en tidsultra på inomhusbana under läktarna runt Bisletts friidrottsarena. Banan är 546 meter lång med klassiskt rött tartanunderlag. Tartan ovanpå betong. Känns väldigt skönt och löpvänligt till en början. Visar sig från sin hårda sida efter några timmar och då är det många timmars löpning kvar.

Det är inte speciellt högt i tak och bitvis är det inte speciellt brett heller. Det känns  om man springer inne i något slags tunnel, vilket mest beror på att det är ganska precis det man gör. En underhållande detalj med banan är att den inte är helt plan. Det är en höjdskillnad på någon meter  upp och ner på varvet. I ena änden av varvet tas höjdskillnaden ut på ganska kort sträcka, så där är det en märkbar backe. På andra änden är backen flackare så att den knappt märks. Men som ultralöpare har man finstämda sensorer och man klarar av att registrera även den flackaste backe.

En annan skojig omständighet är att man har ett välfungerande högtalarsystem med täckning över precis hela banan. När sedan arrangören bestämmer sig för att nyttja det systemet till att spela musik och kommentera loppet, utralöpning, livet i stort och återigen ultralöpning, så blir scenen väldigt annorlunda mot vad jag som inåtvänd ultralöpare är van vid. Det här blev nästan som mina simträningar på onsdagar, då Coach Anna kvittrar oavbrutet i mina öron, men nu med en morsom norman som såg till att det fanns en kontinuerlig ljudkuliss att luta sig emot under merparten av loppet.  Det här var skojigt, lite lätt absurt, peppande, men stundtals också extremt störande.  Jag bygger i princip all min träning och tävling på en målmedveten disciplin och kontinuerlig självkontroll, som i korthet innebär att jag inte tillåter mig att störas av yttre omständigheter. Det ska inte spela någon roll vad som händer runt omkring mig. Det ska inte spela någon roll hurdant väder det är. Jag gör ändå samma insats på samma sätt. Sen kan såklart sluttiden påverkas av om det är motvind istället för medvind osv. Men så länge jag gör mitt absolut bästa för dagen, så kommer min prestation och även placering bli därefter. Ska jag klara av att göra mitt bästa för dagen, så måste jag hålla fullt fokus på mig själv, min fart, mitt tempo, min andning, min känsla i kroppen. Jag ska inte störas eller påverkas av omgivningen. Jag ska hålla en avslappnad koncentration under hela loppet.

Syftet med det här loppet var att börja lära mig mer om långa tidsultror. Jag har en tanke om att göra en satsning på 48-timmars och 6-dagars under de kommande 2-3 åren. Men ska man springa så groteskt långa lopp, eller snarare så groteskt länge, så tror jag det är klokt att skaffa sig lite erfarenhet från lopp som även de är långa, men inte fullt så överjävligt långa – dvs 24-timmars. Så när jag slickat såren efter Ironman Hawaii och kommit ut ur den värsta PIM-depressionen, bestämde jag mig för att ställa upp i Bislett 24-Hour Indoor Challenge. Det var visserligen inte mycket tid kvar till förberedelser, men jag hade ändå redan en hyggligt gedigen träningsbakgrund med många rejält långa tålighetspass inför Kona, så helt oförberedd var jag ju inte. Dessutom var ju syftet i första hand att se och lära. Jag hade inga som helst planer på att placera mig väl, eller klara av någon specifik distans. Inte i teorin i alla fall. I praktiken la jag såklart ett schema och labbade lite med olika tempon hit och dit och konstaterade att det trots allt borde vara görligt för mig att nå uppåt 22 mil om saker och ting flöt på som de borde kunna göra med lite tur. Sen talade jag om för mig själv att jag givetvis skulle vara nöjd även om jag bara nådde 20 mil. Japp – så visst hade jag mentalt ändå satt upp någon form av prestationsmål, även om jag alltså först och främst ställde upp för att träna under realistiska förhållanden. Men, OK då, för att skaffa sig erfarenhet så måste man utmana sig en liten gnutta och då behövs faktiskt att man lägger en plan som man sedan kämpar för att hålla även om det tar emot en smula stundtals. För det kommer ta emot, åtminstone lite grann, före eller senare när du springer en lång tidsultra.

Nu tänker jag inte skriva massor om själva loppet. Det skulle bli lite tradigt att försöka beskriva vart och ett av det 352 varv som jag lyckades avverka. Det skulle inte bli intressant att läsa ens för mig själv. Här kommer istället en väldigt kort sammanfattning med ett försök till reflektion och analys.

Loppet

Starten gick och jag blev lite lätt chockad redan från början. Ett helt gäng löpare drog iväg som utsvultna vinthundar på jakt. Det kändes som jag var med på ett millopp. Jag tog det lite lugnare, men som vanligt sprang jag såklart en aning snabbare än min plan inledningsvis. Trots det dröjde det inte många varv innan täten varvade mig för första gången. Märklig känsla. Jag visste ju att jag själv sprang snabbare än plan och att om jag skulle nå mina planerade 22 mil, så skulle jag med stor sannolikhet ta mig upp på prispallen. Men här var det tydligen norskt mästerskap på 24H och då skulle det springas som om det gällde 1H. Ingen Northugtaktik direkt.

Åsa följde med som support och blandade Vitargo med bravur. 

Jag sprang på och det kändes ganska bra i kroppen. Efter fyra timmar låg jag 4.5 km före schemat. Efter åtta timmar hade det vuxit till 5.3 km före schemat. Halvvägs, efter tolv timmar, var differensen upp i 7 km.  Då hade jag avverkat 120.1 km. Efter ytterligare 1 timma, hade jag sprungit nästan 130 km.  Efter 13.5 timmar var det slut på det roliga. Jag hade ätit och druckit strikt enligt min plan. En diet bestående av stark vitargo electrolyt, gel och bloks.  Ett beprövat recept som jag vet fungerar bra. Nu kände jag plötsligt hur det ville vända sig i magen då jag skulle ta ytterligare en gel. Inget konstigt med det. Gel är aldrig särskilt kul att stoppa i sig, så visst kan man känna sig lite äcklad emellanåt. Men det är bara att bestämma sig, trycka i sig gelen och svälja. Så tar magen hand om resten. Det är inte magen som har problem med gelen. Det är skallen.  Men jag kände mig lite lätt yr och när jag tog en kortare gångpaus en stund senare drabbades jag av akut illamående. Jag lyckades precis hålla igen munnen så jag med en magvändning kunde skicka en sats med svart lättsprutande electrolyt/gel-blandning ner i en stor svart sopsäck.

Jag brukar verkligen aldrig bli illamående under tävling, så det här gjorde mig såklart rejält oroad. Jag bestämde mig för att problemet måste vara orsakat av lågt blodtryck, vilket i sin tur skulle kunna vara orsakat av vätskebrist. Visserligen brukar jag inte heller drabbas av vätskebrist och jag hade även tagit kisspaus med viss regelbundenhet, men det var ju ändå bitvis ganska varmt inomhus och jag hade ju medvetet varit ganska sparsam med vätskeintaget. Så jag bestämde mig för att försöka dricka lite extra under några varv, samtidigt som jag promenerade och tog det riktigt lugnt. Inte för att jag kände mig särskilt trött, men ska man förbättra vätskebalansen märkbart under ett lopp så måste intensiteten sänkas ordentligt.  Så jag tog det lugnt. Eller lugnare i alla fall. Det kändes lite bättre igen, men det blev inte riktigt bra. När jag sen testade lite av den ganska neutrala sportdryck som servades av arrangören, var det kört igen.  Jag hann precis fram till min beprövade plastsäck.  Sen var det bara att ge sig ordentligt och promenera. Och dricka mer för att försöka få ordning på det hela.

Man kunde faktiskt titta ut genom nödutgångarna och njuta lite av solskenet utanför, men under mina tyngsta timmar var det mörkt även på ytterplan. 

Men att börja promenera är ju inget som höjer blodtrycket jämfört med löpning. Jag började känna mig yr igen. Eller kanske inte yr. Trött snarast. Sömnig. Rejält sömnig. Jag hade svårt att promenera och hålla fokus. Istället gick jag nästa bokstavligen in i väggen. Så jag tog en vilopaus. Satte mig på en stol och lutade huvudet i händerna. Det kändes inget bra. Jag kunde inte sova och var allmänt irriterad över att jag inte mådde bra. Efter en halv evighet, eller i alla fall ca 35 minuter, gav jag mig ut på banan igen. Jag promenerade. Småjoggade lite grann. Åt och drack en del av det som bjöds. Hade ingen lust att ge mig på min ordinarie kost igen. Testade att springa lite mer rejält igen och det funkade några varv, men utan ett ordentligt och regelbundet energiintag så blir det lite väl tufft i längden. Musklerna stumnar och det blir väldigt svårt att hålla någon fart. Så slog trötthen till igen. Så där höll det på under några timmar. Jag höll i alla fall igång en del och hade lite koll på distansen . Tjugo mil som jag känt mig helt säker på från början var väldigt avlägset, men jag insåg att jag i alla fall skulle greja 19 om jag bara höll mig någotsånär kall och höll igång benen. Så jag jobbade på mot det målet, trots att jag var sur och missbelåten med att jag tappat flytet så totalt.

Jag pratade en del med mina bekanta och andra medtävlare. Bara en sån sak – var var min koncentration? Men det är så det är med tidsultror på kort bana. Man mer eller mindre tvingas vara lite social när man träffar samma människor varv efter varv. Det är faktiskt ganska trevligt ändå. Det var jättekul att se hur Anna Grundahl sakta men säkert jobbade sig ikapp norskan i täten och hur hon slutligen övertog ledningen med någon timma kvar att löpa. Men jag längtade mest till att det skulle ta slut så jag kunde få duscha och åka hem.

Analys

Distansen landade på 192 272 meter. Rent principiellt var det ett fullt godkänt resultat, men genomförandet var förfärligt. Jag hade lagt en ganska aggressiv plan efter min förutsättningar, men jag höll inte planen. Jag sprang för snabbt från början och dessutom ganska mycket för snabbt. Konsistent för snabbt och under många timmar. Det var dumt. Jag vet fortfarande inte varför jag blev yr och illamående. Men jag tror att jag hade rätt i min ursprungliga analys. Jag tror jag  fick problem med för låga vätskenivåer, vilket ledde till blodtrycksfall när jag försökte mig på en gångpaus. Blodtrycksfallet ledde till yrsel och illamående. Illamåendet gjorde det svårare för mig att återställa vätskebalansen och det sabbade min nutritionsplan. Varför fick jag vätskebrist? Jag sprang ju faktiskt ganska snabbt i dryga 13 timmar. Inomhus. Jag svettades mer än jag var beredd på, vilket nog mest berodde på att jag sprang snabbare än planerat. Jag hade lagt en medvetet snål vätskeplan, så det fanns helt enkelt inte marginal för den alltför höga farten. Dumt och klantigt av mig.

Att jag lockades springa för fort berodde i stor utsträckning på att jag påverkades av medtävlarna. Jag var verkligen inte förberedd på att så många skulle springa så fort från början. Framförallt var jag inte förberedd på att den korta banan skulle medföra att jag så sällan kunde få vara för mig själv. På ett sådant här lopp är man nästan aldrig ensam. Det höjer kraven din förmåga att fokusera på dig själv och ditt inre samtal. Jag ska klara av den saken utan problem. Det vet jag. Men jag blev nog lite överraskad och jag var inte tillräckligt bestämd på att hålla mitt eget fokus från början. Så jag rycktes med av medtävlare, speaker, musik och supporters. Det var riktigt roligt. För roligt. Så jag klantade till det och sprang för fort. Inte en timma, utan tretton timmar. Dumbom.

När jag sen fick problem och inte längre kunde springa på kontinuerligt, försvårades läget av att jag blev sömnig. Jag hade jobbat hårt och sovit alldeles för lite under veckorna inför loppet. Det hade förmodligen kunnat fungera ändå, om jag bara mått bra i övrigt, men när jag nu drabbades av en rejäl svacka med yrsel och illamående, så kunde jag inte heller hålla emot sömnbristen. Det fanns helt enkelt inga marginaler och när man går utanför planen i ett sådant läge kan det uppstå en dominoeffekt där negativa aspekter samverkar och förstärker varandra.

Egentligen ska jag nog vara ordentligt nöjd med att jag trots allt höll mig igång den mesta tiden och att jag faktiskt inte var så himla långt ifrån att nå 20 mil. Trots dåliga förberedelser. Trots en lite väl nonchalant attityd till loppet. Trots att jag så grovt underlät att följa min plan.

Till nästa gång lovar jag att:

A) Lägga en plan som omfattar ett mer frikostigt vätskeintag från start.

B) Följa min plan. Slaviskt.

C) Se till att ha sovit massor under de sista fyra veckorna inför loppet. Annars kan det kvitta.

2018

Tanken är som sagt att ge mig på lite längre tidsultror. Under det närmaste året ska jag förhoppningsvis prova på ett eller två 48-timmarslopp. Innan dessa blir det förmodligen någon mer 24-timmars (jag är anmäld till ett lopp i Finland i slutet av februari), samt någon s.k. backyard ultra. Jag tror det är bra träning inför 48-timmars och det är så jag kommer se de loppen. Träning. Inte tävling. Om jag sen placerar mig så kommer jag såklart bli glad, men jag ska verkligen inte lockas bryta min plan för att jag lockas till att tävla med övriga deltagare. Eventuella pallplatser får ses som trevliga bieffekter av att jag håller min plan.

Gott nytt år!

Det blev en ganska fin medaljskörd under 2017, men nu är det dags städa undan det här skrotet så det blir plats för nytt på öppna spisen!