Sörmlandsleden kan vänta!

August 24, 2020 Sten Livet

Jag springer igenom ett sol- och värmedallrande Stockholm. Staden verkar inte förstått att semestertiden är över och dess invånare verkar inte heller fatta. Längs stränderna ligger folk utströdda och dunstar bort mot heta klippor och bryggor. Varför springer jag här och försmäktar i värmen, när jag skulle kunna ligga och svalka mig i det fesljumna vattnet? Varför sätter jag mig inte på en uteservering och tar en välförtjänt och välkyld öl? Alla dessa små existentiella frågor som far igenom mitt huvud och som besvaras tämligen omedelbart. Jag springer eftersom jag vill träna. Jag behöver dessutom träna på att springa i hög värme. Och jag behöver träna på att springa trots att jag inte vill springa längre. Så ser verkligheten ut när du tränar inför ett sexdagarslopp. 144 timmar för att springa så lång sträcka som du klarar av. Du bestämmer själv hur mycket du ska sova eller vila på andra sätt. Helt säkert är att det lönar sig att vara i rörelse en väldigt stor del av tiden. En större del än du egentligen kommer vilja. Dvs före loppet är det lätt att vilja vara i rörelse mycket. Men den tredje natten när väckarklockan ringer redan efter ett par timmar, så krävs det ett väldigt speciellt psyke för att du inte ska vråla åt dig själv: – Vad i helvete håller jag på med??? Hur kan man vara så urbota korkad att man vill springa flera dygn i sträck? V a r f ö r ? ? ?

Det krävs även ett speciellt psyke för att i praktiken ignorera det där vrålet och istället lugnt sätta igång med löpningen igen. Men, hur har jag nu hamnat i den här vibrerande värmen och varför håller jag på och springer jättelånga pass nu?

Ett år med förhinder och tvekan

I början av året hade jag siktet fullt och fast inställt på att springa sexdagars i Policoro, Italien, efter sommaren. Först och främst skulle jag bara se till att träna upp mig till en vettig löpform igen efter förra årets hälseneruptur. Jag började med träningen och det såg lovande ut. Jag sprang Ingegerdsleden och satte en första FKT där. Jag rekade Roslagsleden under några dagar för att förbereda en genomlöpning där. Kroppen började visa tecken på en viss gryende form och jag förberedde mig för att ställa upp i TEC 200 med ambitionen att ta tillbaka banrekordet.

Så slog corona till på allvar. Tävlingarna försvann. Det spelade ingen större roll för mig. Jag hade ju framförallt siktet inställt på Policoro i september. Men med reserestriktioner, nerstängningar, munskyddsdebatt etc, började jag mer och mer tappa tron på det lämpliga i att resa utomlands för att tävla. Jag ställde upp i ett par lopp som trots allt blev av. Vargön Trail Marathons och Skövde 24h. Bra att få tvinga kroppen till lite urladdning och roligt att få lära känna nya personer och träffa en del gamla bekantingar. Jag sprang en hel del leder också, men när jag skulle springa hela Roslagsleden hade jag lite otur i planeringen. Det blev lite väl varmt den dagen, för mitt planerade upplägg med ren self support och aningens onödigt snålt med vätskeförsörjningen. Istället blev det en förbättrad tid på Ingegerdsleden några dagar senare.

Så försökte jag mig på östra Upplandsleden som ett litet flerdagarsäventyr med en kort övernattning i vindskydd. Tanken var att ta god tid på mig för att inte helt slita ut löparbenen. Och tid tog det. De första milen av leden från Knivsta var underbara. Vädret var härligt, stigen och vägarna likaså. Skogen bjöd på sitt vackraste leende. Tills stigen helt plötsligt försvann in i ett mossigt stenröse några kilometer efter Lunsentorpet. Sen var det slut med det roliga. Det blev mer och mer besvärligt att ta sig fram och till slut fann jag mig klättrande och ålande i ett enda virrvarr av stormfällda trän. Mina uppskattade kilometertider framstod som rena rama fantasifostren och skogens leende förvandlades till ett rosslande hånskratt. Det var inte kul längre och när jag väl kom fram till Gimo, med lite drygt halva sträckan kvar, hade jag fått nog. Det fick på ett par öl på pizzerian och buss till Uppsala. Den ölen var väldigt god, men leden gav lite sur eftersmak.

Men jag hade ändå hunnit med att prova på en kortare sovpaus i vindskydd och jag hade provat på att springa med lite extra packning. Tillräcklig packning för att klara av en lite längre löpning på ca fem dagar eller så. Avsikten var att springa Sörmlandsledens etapp 1-62. Dvs hela huvudleden i ett svep, med start den 17 augusti.

Håll alltid fast vid ursprungsplanen, om inget annat sägs!

Men jag hade ju inte helt släppt det där med sexdagars i Policoro. Tävlingen ser nu verkligen ut att bli av och det finns inga reserestriktioner mellan Sverige och Italien. Södra Italien, regionen Basilicata, där Policoro ligger, är dessutom väldigt lindrigt drabbat av corona, så det känns inte som någon direkt ökad risk att resa dit jämfört med att ta tunnelbanan in till city.  Det visade sig dessutom gå att få tag i flygbiljetter till anständigt pris. Så jag bestämde mig för att helt enkelt göra som jag planerat redan i början av året. Jag anmälde mig till UMF 6 days i Policoro för lite drygt en vecka sen.

Panikträna för sexdagars?

Synd bara att jag inte tränat målmedvetet för detta under hela året, som jag egentligen borde ha gjort. Lyckligtvis har jag tränat på med långa och lugna distanser, så jag har en bra grund att bygga på. Men nu måste jag snabbt se till att få in den riktiga sexdagarsformen i kroppen! Loppet startar redan om 2 veckor – dvs den 7 september! Det fick bli en akut omplanering av träningen. Att springa Sörmlandsleden skulle helt säkert vara en bra flerdagarsträning, men det skulle även leda till rejält sömnunderskott och det senare har jag absolut inte råd med så kort inpå ett långt lopp. Sörmlandsleden får vänta. Tyvärr. Eventuellt kan det bli av senare i år, men det är nog inte realistiskt givet att jag helst vill ha massor av dagsljus för den löpningen. Så det får nog bli ett annat år.

Istället la jag in en träningsvecka med fokus att bygga nödvändig form inför Policoro.

Erfarenheterna från 2019 och Ungern gav mig följande saker att arbeta på:

• Det hiskeliga helkroppsödemet (läs tidigare blogginlägg om detta om du inte vet vad jag pratar om …) måste hanteras. Jag tror mig veta att det är framförall Natrium, Kalium och protein som krävs. Så nu måste jag se till att träna extra med dessa tillskott och utvärdera eventuella ödemeffekter, eller allra helst avsaknaden av svullnad i kroppen.
• Om jag mot all planering och förmodan tvingas till ihållande och rask gång, så måste jag tåla den annorlunda belastning som det innebär. Framförallt måste mina hälsenor tåla det.
• Det är jobbigt att börja springa igen efter en paus. Det blir allt jobbigare ju längre loppet går.
• Det är verkligen inte roligt att ge sig ut för att springa när kropp och huvud är helt utmattade och du bara vill ligga kvar i sängen och försöka sova så länge det någonsin går. Men du måste ut, för annars är du inte i rörelse och är du inte i rörelse så kommer du inte framåt.
• Om du räknar med att vara i rörelse 20 timmar per dygn och du tänker dig att avverka 15-16 mil per dygn, så innebär det ett genomsnittstempo om 7:30-8:00/km. Det är klokt att träna på det tempot om du inte redan är väldigt van vid att hålla just det tempot.
• När du lider av sömnbrist tröttnar hjärnan. När hjärnan tröttnar kan du till slut få problem med den neuromuskulära kontrollen, vilket leder till en mindre energieffektiv rörelse. Om inte hjärnan är tränad att hantera löprörelsen även när den lider av kraftigt sömnunderskott.
• Ska du springa långt och länge under sex dygn, så är det bra om din kropp har tränat på att springa långt och länge under sex dygn.

Med ovan punkter (och kanske en del andra erfarenheter jag samlat på mig kring fysisk och mental träning), satte jag ihop en träningsvecka med 6*6 timmar löpning. Dvs 6 timmar löpning om dagen, 6 dagar i sträck. Jag gjorde en liknande vecka inför Ungern förra året och den gav en hel del då. I år har jag erfarenheter med mig och jag vet ännu mer vad jag ska fokusera på i träningen de sista veckorna inför loppet. Nu sitter jag här och har min andra vilodag efter träningsveckan. Vilopulsen har tickat ner till riktigt låga nivåer och kroppen börjar kännas fantastiskt bra. Jag känner fortfarande en stor osäkerhet kring min form och inför utmaningen att springa riktigt långt under sex dygn i hög värme (dygnstemperaturen i Policoro pendlar just nu mellan ca 21 och 31 grader). Men jag känner mig betydligt mycket bättre än för en vecka sedan, då jag körde igång med mitt 6*6-pass.

Så vad har jag gjort då? Ja, i princip har jag sprungit 6 timmar om dagen i 6 dagar. Jag har hållit ner tempot lågt. Mitt snittempo i Policoro kommer förhoppningsvis ligga kring 7:30/km eller ngt lägre, om man räknar bort sovpauser och liknande. Så nu har jag försökt ligga bara aningen snabbare än det tempot. Jag har varit snål med energiintaget och tidvis lite snål med vätska också. På så sätt når jag snabbare ett tillstånd som liknar det efter många timmars löpning och kan därmed ”simulera” hur kroppen känns efter ett dygns löpning utan att faktiskt behöva hålla på riktigt så länge. Första träningsdagen fastade jag faktiskt helt och hållet, med undantag för att jag tog en proteinshake efter varje av de två pass jag delade upp träningen i den dagen. Jag har tränat på att komma igång med lätt jogg igen efter att ha tagit paus, med låg energi och trött kropp. Låta benen röra sig i bordrad takt och kontrollerat att tempot blir det rätta. Inte för fort, men inte heller för långsamt. Jag har utmanat hjärnan och nervkopplingarna med lätta intervaller med maximal löpfrekvens under sista löptimmen varje dag. Vem vet om det verkligen är en bra träningsmetod, men jag tror i alla fall att det hjälper mig hålla en bra löpform när hjärnan skriker av sömnbehov och jag börjar se älgar, hjortar och allehanda djur i varje buske – trots att där inte finns några buskar.

Och jag har tränat på att gå. Gång blandad med löpning. Löpning blandad med gång. Med ordentligt tryck i stegen. Och fortsatt med ett snittempo något bättre än 7:30/km. Och jag har varit noga med mitt saltintag och säkerställt att jag fått i mig bra med protein. Helkroppsödemet har hållit sig borta igen hela träningsveckan och jag har hopp om att jag hittat en modell för att hålla det borta även under tävlingen. Men vi får se. Det var ödemet som knäckte mig förra året. När jag svullnat upp för mycket kunde jag inte längre springa utan jag blev tvingad att gå. När jag började gå ihållande timme efter timme och det dessutom i ett ganska högt och bestämt tempo, började hälsenorna klaga. De blev helt enkelt överbelastade. När själva tävlingen i praktiken var avgjord och jag visste att min tredjeplats var klar kunde jag knappt ens gå längre. Så mycket smärtade mina hälsenor. Jag gick och la mig med en och en halv timme kvar av tävlingen. Jag missade den underbara avslutande sista timmen. Jag missade utan vidare 10 km möjlig extra distans på mitt resultat. Det här vill jag helst inte göra om. I år vill jag verkligen kunna hålla i ända till slutet. Inte sluta i förtid. Det kan mycket väl vara de sista timmarna som skiljer att bra resultat från ett riktigt bra resultat. I alla händelser vill jag vara med på festen under sista timmen!

Så nu tränar jag mer än någonsin tidigare på att gå. Min hälsenor och vader ska inte bara hålla för att springa. De ska hålla för att gå. Om jag måste kommer jag gå det sista dygnet även i år. Och i så fall kommer jag gå fort. Det ska min kropp vara förberedd på. Sen om den verkligen håller eller inte, det får vi se. Men jag tänker inte lämna det till slumpen. Jag ska vara tränad för den ansträngning som jag kan förvänta mig. Jag ska vara tränad. Inte bara för att springa och springa/gå, utan även för att gå och gå och gå, långt, länge och fort. Tur att jag gillar att träna.

Som en sista liten knorr på träningsveckan fick jag med lite tur till möjligheten att träna på det där att gå upp och springa trots att kroppen bara skriker åt dig att låta bli och stanna kvar i sängen. I fredags sprang jag först mina 6 timmar i ett sträck, i hög värme här på Blidö i Stockholms skärgård. Det femte av sex pass i träningsveckan. Sen bar det av till grannön Yxlan för kräftskiva med goda vänner. Härligt att få vara lite social och släppa loss lite, sörpla kräftor, sjunga nubbevisor och dricka akvavit. Och sen … ja ni fattar kanske…? Första steget var att testa beslutsamheten och övertygelsen. Lämna festen när den är som roligast och åk tillbaka hem till stugan när dottern kommer och hämtar som planerat. Det andra steget – raskt i säng. och slutligen det tredje och helt avgörande steget – upp morgonen därpå och spring ett fullkomligt underbart pass om sex timmar kontinuerlig löpning – ok, löpning blandat med gång, men med ett snittempo ngt snabbare än 7:30/km. Fattar fortfarande inte riktigt hur jag fick till det där, men det gick och det gick faktiskt riktigt bra!

Om två veckor har loppet redan startat. Hög tid att formtoppa! Nu blir det fokus på att få mjuka och gosiga muskler, inte minst i fötterna, rapp aktion, lätt kropp och ett sjujäkla självförtroende att bära upp hela min mentala målbild med. Och än tåligare hälsenor. Receptet lyder: prehab (heavy slow resistance training för hälsenorna), en del hopp, intervaller, fartlek och progressiv distans, samt ytterligare ett par lite längre tålighetspass. Och massor av sömn.

Och inte glömma värmeanpassningen. Det kommer vara rejält varmt i Policoro. Tack vare förra veckans värmebölja har jag redan i princip lyckats värmeanpassa mig. Men den tråkiga nyheten är att värmeanpassningen går snabbt ur kroppen om den inte underhålls. Så jag måste hålla i nu. Det blir minst 30 min bastu varje dag resten av tiden här på Blidö och nästa vecka då jag är åter i stan får det bli långa varma bad fram till avresan lördag 5 september. Inget att slarva med. Jag gjorde det här inför Ironman Hawaii 2017 och jag vet hur stor effekt det har på kroppen och därmed på prestationen.

Träna på så hoppas jag vi ses när jag är åter från Policoro. Innan dess har jag fullt upp.