Swedish Alpine Ultra – Årets höjdare!

July 8, 2014 Sten Livet

20140706_124921

Vadan detta?

Det började med att GAX blev fulltecknat löjligt snabbt i höstas. Jag hade bestämt mig för att testa en rejäl ultrasäsong och tyckte det kunde passa bra att köra TEC, GAX och BRR – alla på 100 miles. Det skulle tvinga mig att jobba hårt med ultratåligheten och förhoppningsvis göra mig till en bättre och lyckligare löpare. Var planen. Men GAX blev som sagt fulltecknat och frustrerad tittade jag i kalendern på ultradistans.se. Där hittade jag Swedish Alpine Ultra, ett lopp jag aldrig hört talas om. Jag kikade på hemsidan och såg att det var långt upp i norr. Från Nikkaluokta till Abisko på Kungsleden. Så långt upp hade jag aldrig varit och det kändes just “långt upp”. Väldigt långt upp. Tänkte för mig själv att jag ju inte ville göra några längre och dyra resor för mitt tävlande den här säsongen, men jag läste i alla fall lite mer om loppet. Bl.a. läste jag de rapporter som skrivits av tidigare tävlande och kunde konstatera att det verkade vara ett bitvis heltokigt lopp med rejäla utmaningar beroende på vädrets nyckfulla makter, men det som framförallt tilltalade mig var enkelheten i arrangemanget. Inte en massa vätskekontroller och matstationer. Inga organiserade möjligheter för att ta hand om löpare som brutit loppet och behöver hjälp att ta sig till mål. Inte någon omfattande lista på obligatorisk utrustning som tvunget ska kånkas runt banan. Helt enkelt inte en massa dalt och pekpinnar. Ett lopp av en stor entusiast för seriösa löpare som är beredda att ta eget ansvar. Till en prislapp som bäst kan beskrivas som självkostnadspris. Bäst av allt – ett relativt litet startfält uteslutande bestående av entusiaster som fokuserar på upplevelsen och den egna prestationen utan någon större tävlingshets.

Kort sagt en tävling i min smak. Men som sagt väldigt långt upp i Sverige. Känns jobbigt. Men lockande eftersom jag ju aldrig varit ända där uppe. Vore onekligen kul att få tävla under midnattssolens sken. En sökning efter möjliga resalternativ gav faktiskt ett par olika alternativ med flyg ToR Arlanda till en kostnad kring tusenlappen. Bussen från Kiruna till Nikkaluokta kan ju inte kosta så hemskt mycket. Flyg dit på fredag och hem söndag. Det behöver ju inte ens ta särskilt mycket tid. Bara en något förlängd helg. Sannolikt med massor av upplevelser i bagaget. Så jag bestämde mig raskt och skickade in en anmälan. Sen fick jag såklart erbjudande om en återbudsplats på GAX någon vecka efter, men då hade jag redan bestämt mig för att uppleva Kungsleden för första gången i mitt liv. Skåne får vänta. I år är det Norrland som gäller.

Dagen före

Efter en smidig resa kom jag fram till Nikkaluokta på fredagseftermiddagen och träffade mina medtävlare, samt arrangören Roland Engström. Vi blev tilldelade sovplats i stugor som Roland bokat och åt middag gemensamt innan det var dags att samlas i kapellet för “race briefing”. Nu låter det här kanske komprimerat, men det tog några timmar och vi hade absolut ingen stress i förberedelserna.

20140704_185906 20140704_185851

Race briefing i kapellet var en upplevelse i sig. En väldigt speciell miljö och en väldigt personlig race briefing av Roland som hade ett litet sjå att hålla reda på det rekordstora startfältet (OK – det är en liten grupp, men vi var i alla fall dryga trettio personer) och inte minst stackars Markus som Roland av misstag tydligen lyckats markera som struken på sin lista. Vi saknade en bäddplats men hade ju i gengäld en extra tävlande. Med god vilja och glatt humör var det i slutändan inget besvär att skaka fram en extramadrass som fick fungera som sovplats åt en av våra Uddevallarepresentanter och vips kunde vi alla sluta oroa oss över hur vi hamnat med en säng för lite. Vi fick alla varsin specialdesignad nummerlapp och intresserad fick köpa sig en tävlingströja i funktionsmaterial. Det här är som sagt ett lopp till självkonstnadspris och istället för att fläska på med tröjor till samtliga så har Roland ordnat ett lager med tröjor som den som vill kan få köpa (även detta till vad jag skulle kalla för självkostnadspris).

Arrangemanget är som sagt enkelt. Roland bokar bäddplats i Nikkaluokta och Abisko. Han håller en enkel information kring loppet och saker att tänka på (såsom en del tips om vad man ska tänka på för att hitta rätt väg längs leden som inte alltid är extremt välmarkerad). Samt att han startar fältet, tar tiden (med ett klassiskt stoppur som självklart förvaras hängande om halsen under hela tävlingen) och transporterar väskorna från starten till målet i Abisko. Väl där välkomnar han de tävlande till målet och noterar tid och placering. Enkelt och okomplicerat. Men ändå en omfattande uppgift för en ensam arrangör, funktionär och alltiallo. Det blir nog inte många minuter sömn för Roland mellan lördag morgon och söndag middag, eftersom de tävlande troppar in med jämna mellanrum med start på lördagskvällen och under hela natten och en god bit in på söndagen.

Tävlingsdagen

Efter en skön natt där jag äntligen fick sova ut (har blivit lite väl mycket arbete och fotbolls-VM på sistone), gick vi upp och ordnade morgonbestyren med lugn och sansad målmedvetenhet. Sportdryck blandades till och flaskor fylldes. Vi lämnade väskorna till Roland och gick iväg för att äta frukost på restaurangen. En timme kvar till start. Vädret var lite lätt mulet men hyggligt varmt. Precis enligt prognosen som sa att det skulle klarna under dagen och bli ännu varmare. Jag hade tidigt bestämt mig för att starta i korta tight och kortärmad tröja. Vindjack och långa tights fick åka med i ryggan som en försäkring mot eventuella väderomslag, men framförallt för att kunna ta på mig lite mer om jag t.ex. skulle vricka en fot någonstans längs banan. Även om man håller sig varm springande i 12 graders värme oavsett om det regnar eller solen skiner, så kanske det inte känns lika bra om man tvingas halta fram i stilla tempo.

20140705_090033 20140705_090015

 

20140705_085959-1-1

Så drog vi oss alla bort mot starten där vi fick till ett gruppfoto innan Roland släppte iväg fältet. En ultra har sällan någon större hets kring startlinjen och så inte heller denna gång. Själv gillar jag ju att komma iväg snabbt så jag hamnade omgående uppe i tätet med ett par andra. Den första delen av leden var nyordnad och fantastiskt lättsprungen, men jag insåg att det inte skulle hålla många meter. Kvällen innan hade någon sagt mig något i stil med “tänk dig den värsta stig du någonsin sprungit på och gör den dubbelt så svår, då hamnar du ungefär rätt”. Dvs. det är svår och jobbig terräng att springa i. Framförallt mycket sten. Sten som inte är tillrättalagd för att springa snabbt över. Sten som kan vara jobbigt underlag även för vandrare att passera. Men i början var det alltså lättsprunget och vi fick en skön rytm som jag kände var precis lagom utgångstakt. För snabbt att hålla hela vägen runt såklart, men lagom takt just där och då när det var så lättsprunget.

Nikkaluokta – Kebnekajse

Bredvid mig sprang Jonas som jag pratat lite med dagen innan. Han var tiotalet minuter efter mig på Jättelångt så jag förstod att han skulle hänga med bra. Jag är inte så förtjust i att springa tillsammans med andra under ultror. Jag är inte heller så förtjust i att springa och prata med folk. Det tar fokus från mig själv och mitt eget tempo och sånt brukar kunna straffa sig i längden. Men det är ju trevligt och den här killen lät lite grann som Ingemar Stenmark trots att han kom från Boden. Det känns inte logiskt med tanke på att det är dryga 36 mil mellan de orterna, men det oaktat gillade jag dialekten och tanken på att få springa en ultra tillsammans med min barndoms hjälte. Kilometrarna flöt iväg och jag tvingade mig själv att komma igång med mitt nutritionsschema trots att jag inte alls kände något sådant behov. Dricka sportdryck och äta gel. Mums!

20140705_093734-1 20140705_093735-1

Planen var ju dessutom som vanligt att ta någon kortare promenad emellanåt för att bryta tempot. Så det gjorde jag efter ca 6 km, trots att jag då riskerade tappa kontakten med de andra framme i täten. Men det är ju även något av poängen! På så sätt bryter jag länken och beroendet till en helt annan persons tempo och får tid att helt fokusera på mig själv. 107 km är en lång sträcka. Hur väl du lyckas genomföra de sista 10 kilometrarna avgörs inte enbart, men till stor del, av hur du genomför de första 10 kilometrarna. Det är bara du själv som kan avgöra det och inte Ingemar Stenmark, hur trevlig han än är. Jag blev raskt omsprungen av ytterligare ett par killar när jag tog min första gångpaus, men de stannade i gengäld till en kortis de med och snart nog var jag ikapp igen.

20140705_100258-1-1

Efter ett tag berättade Jonas att han råkat trampa fel lite tidigare och var orolig för att han kanske skulle tvingas bryta. Men han sprang på bra i alla fall och stukningar brukar ju kunna ge med sig lite om man bara ser till att hålla sig igång. Tråkigt för honom om foten inte skulle hålla, men vi ju hade ju inte kommit så hemskt långt ännu, så ändå helt hanterligt att ta sig tillbaka till Nikkaluokta i rimlig tid om det skulle gå så illa. Leden blev hela tiden mer tekniskt krävande och svårsprungen, även om det fortfarande gick bra att just springa. Vi pratade på om lite av varje, men Jonas fot verkade inte bli så mycket bättre. Till slut bestämde han sig och förklarade att det var dags att vända om. Jag stannade till och önskade honom lycka till med återfärden innan jag fortsatte mot Kebnekajse fjällstation tillsammans med en annan kille som hängt med i vår lilla tätgrupp. OK. Bara bra med lite sällskap såhär i början av loppet. Bara jag inte luras att springa för fort. Jag sa något om att det var synd om Jonas som tvingats bryta och när svaret kom började jag nästan tvivla på mina sinnen. En ny Ingemar Stenmark där bakom! Lyckligtvis behövde jag inte fundera så mycket kring detta med de lika rösterna och dialekterna, eftersom killen förklarade att Jonas var hans bror. Det var alltså Tobias Johansson som jag nu sprang med. Om han varit tyst hela vägen fram till dess, eller om jag bara utgått ifrån att det hela tiden var Jonas som pratat, trots att de båda varit delaktiga, det grubblade jag inte vidare över där och då och jag tror vi kan lämna det därhän för framtiden också. Men lite lustigt var det tyckte jag.

20140705_105131

Så småningom kom vi fram till fjällstationen som kändes som ett efterlängtat delmål. Äntligen hade vi kommit en rejäl bit på vägen! Nästan en femtedel av loppet avverkat. Jag hade varit väldigt snål i mitt drickande, delvis beroende på att det inte varit så väldigt varmt ännu, men nu var i alla fall flaskan tom. Så jag bestämde mig för att gå några meter upp till servicehuset och fylla på flaskan. Tobias hängde på och passade dessutom på att blaska av sig i ansikten med det sköna vattnet. Vi lyxade till det med att slänga lite tomma gelförpackningar i soptunnorna som vi passerade på väg tillbaka till leden. Ovanligt för mig att låta så många sekunder gå åt till mer eller mindre stillastående, men jag kände att det gått ganska raskt upp dit och att det var läge att bryta tempot något för att inte få för stora problem senare.

Kebnekajse – Singi

När vi stod vid soptunnorna passerade först Viktor och sedan Bobby i tät följd. Så även om vi haft ett skapligt försprång var det tydligen inte så övertygande. Vi gav oss iväg och kom snart nog ikapp först Bobby och därefter Viktor. Fram till fjällstationen var leden visserligen ganska tekniskt krävande, men ändå tämligen lättsprungen och det fanns väl underhållna spänger på de ställen där man annars kunde riskera att blöta ner fötterna. Nu var det plötsligt annorlunda. Snart var vi framme vid ett första kortare vadställe och fler sådana passager skulle följa. Det var inte heller helt självklart längre var leden gick utan man var tvungen att se sig för hela tiden för att inte hamna på något stickspår.

20140705_10570920140705_110619 20140705_110620

Emellanåt blev det så stenigt och besvärligt att det nästan var skrattretande. Hur tusan kunde någon få för sig att man skulle kunna springa här? Men jag kämpade på och Tobias var stark. Jag började redan känna mig ganska trött i låren och sänkte successivt tempot i takt med att terrängen blev besvärligare. Funderade så smått på när Tobias skulle tröttna på det lite lägre tempotoch dra iväg själv. Men det hände inte. Så då sprang jag väl tillräckligt snabbt i alla fall.

Jag hade lovat mig själv att stanna och fotografera en del längs banan. Dels för att få med mig lite stöd för minnet, men framförallt för att tvinga mig själv att stanna till och ta in intrycken från naturen. När man springer och hela tiden har blicken riktat ner i marken tre meter framför fötterna så kan man lätt missa hela landskapet och växt- och djurliv runtomkring och en av poängerna med att komma hit upp var ju just naturupplevensen. Det var helt rätt tänkt av mig. Naturen är fantastisk och värd varenda sekund i tappat löptempo. Men när man springer på leden är det förenat med direkt livsfara att höja blicken från stigen mer än någon enstaka bråkdels sekund. Både jag och Tobias hade redan råkat sparka i stenar och snubblat till här och där, men lyckligen lyckats få tillbaka balansen i tid. Jag oroade mig lite för vad som skulle hända om ytterligare några mil när vi skulle börja bli trötta i benen på allvar.

20140705_120843 20140705_113852

På väg ner mot Singi blev så leden något mer lättsprungen igen. Det går utför i lite lagom lutning och även om det fortfarande är ganska stenigt är det tillräckligt glest mellan stenarna för att man ska kunna springa på bra. Tobias tjoade något om att han såg fjällstugan därnere och strax efter att jag höjt blicken och såg stugan, drog Tobias iväg i något som såt ut som en störtdykning med huvudet i direkt riktning mot några riktigt vassa och läskiga klippblock. Det såg ut att bli en klassisk JAS-landning, men utan chans för piloten att skjuta ut sig ur planet. På något mirakulöst sätt räddade han tillbaka balansen centimetrar ifrån att slå pannan blodig mot den vackra naturen. Med hjärtat i halsgropen fortsatte vi den sista biten in mot Singi.

Vidare mot Tjäktjapasset

20140705_122426 20140705_121506

Vi fortsatte vidare mot nästa delmål – Sälka. Ni får ursäkta, men nu flyter intrycken ihop lite för mig. Jag kommer inte ihåg exakt var det är lättsprunget och var det är besvärligt. Det känns som att det mest var väldigt svårt att hålla vettig takt. Det var spänger och bäckar om vartannat. Ibland var vi tvugna att vada kortare bitar och ibland blötte vi ner oss frivilligt för att lättare komma åt att fylla flaskorna i det strömmande vattnet. Vattnet var fantastiskt gott och härligt svalkande. Med solen gassande från en snart nog klarblå himmel var det bara skönt att få svalka av fötter och vader i bäckarna. Tror det hjälpte en hel del för fötterna svullnade inte upp på det sätt de brukar kunna göra när man springer så länge i jobbig terräng. Benen var trötta och man måste hela tiden lyfta extra mycket på fötterna för att komma upp på eller över stenar. Ibland räckte det inte, utan man måste helt enkelt balansera fram mellan taggiga klippblock på ett sätt som närmast liknar hur det är att ta sig fram över de gamla lavafälten på Big Island. Svårt alltså. Riktigt svårt. Och många mil kvar att springa. Det här är ju löjligt! Kan det verkligen vara så här svårt?

20140705_151930 20140705_141510Jag tröstade mig med att vi i alla fall var i täten och att underlaget knappast skulle bli lättare för de där bakom. Tycker jag det är svårt så tycker alla det är svårt. Är det svårt så är det dessutom desto roligare att lyckas! Så jag kämpade på och Tobias hängde med.
Vi passerade Sälka och fortsatte vidare mot Tjäktja, där vi först skulle passera Tjäktjapasset och banans högsta punkt. Jonathan hade vandrat leden hela vägen från Abisko innan start och han hade förvarnat om att det fanns en hel del snö kvar vid Tjäktja. Vi kunde konstatera att han inte lurat oss. Det fanns en hel del snö och det blev fler och längre snöpassager ju närmare passet vi kom. Att springa på snö brukar inte behöva vara särskilt svårt, men det här handlade om smältsnö. Det var svårt att få bra fäste och underlaget var opålitligt. Det var lätt hänt att trampa igenom snön och helt plötsligt sjunka ner till knähöjd. Har man hög fart och råkar ut för en sådan sak så kan det sluta riktigt illa. Enda fördelen är att det finns hög sannolikhet för att man slår pannan i mjuk snö istället för vassa stenar. Men mot kanten av snöpartierna ökar risken att trampa igenom samtidigt som man kommer inom skotthåll för just vassa stenar. Så det blev att hålla ett försiktigt tempo med hög koncentration på varje steg. Men jag passade på att fylla kepsen med snö när vi passerade de partierna och kunde i alla fall vända det lite grann till min fördel.

Vi mötte en stor grupp människor som kom vandrande i vår riktning. Trots att mest tittade ner i marken och trots att det var på långt avstånd så insåg jag tidigt att det var japaner. Kan inte förklara vad det var jag såg det på, men jag tror de har något visst sätt att röra sig i grupp som man inte ser bland europeer. När vi kom nära var det såklart ingen tvekan längre. De hojtade några glada hejarop och jag hojtade tillbaka med mina bästa japanska fraser, samtidigt som jag plaskade förbi dem i hög fart med vattnet stänkande åt alla håll runt benen. Oklart om det var av glädje eller förskräckelse som de tjöt, men någon form av kraftigare reaktion lyckades vi i alla fall väcka när vi löpte vidare mot Tjäktjapasset.

Tobias hängde fortfarande med och märkligt nog kände jag mig inte ett dugg störd över den saken. Jag brukar vilja springa mina ultror själv och undvika att springa med sällskap under längre sträckor. Dels för att jag inte orkar hitta på samtalsämnen, men framförallt för att jag lätt blir störd och hamnar i fel tempo för mig. Dessutom kan det vara svårt att hålla rätt uppmärksamhet på underlaget och just den saken är minst sagt viktig vid det här loppet. Men Tobias låg oftast 10-20 meter bakom mig, så det var ju inte särskilt störande. Så snart jag saktade in för att passera en bäck eller något annat lite knepigare parti, så var han ikapp mig, men sen släppte han iväg mig en bit igen. Så det blev lite som att springa själv i alla fall. Fast med sällskap. Om det nu går att begripa. Ett tag märkte jag att Tobias började tappa och hamna ännu längre bak. Jag funderade på om han kanske började tröttna, men han kom snart nog ikapp igen och verkade fortsatt stark. Den killen har uppenbarligen hur mycket vilja som helst. Ett perfekt ultrapsyke.

Snömos, vyer och annat skoj

20140705_153021När man närmar sig passet blir det successivt besvärligare lutning och det var utmanande att försöka forcera den smältande snöfälten. Sista biten upp valde vi att försöka ta oss fram mellan snöfälten för att få så bra fotfäste som möjligt. Det blev mer klättring än löpning, men det kändes kontrollerat och helt acceptabelt med en rejäl temposänkning så länge vi i alla fall rörde oss framåt. Uppe på toppen av passet finns en liten raststuga. Man har en fantastisk utsikt både framåt och bakåt. Vi spanade efter leden där vi just kommit, men inte en Tobias unga ögon kunde se någon medtävlare. Jag firade med en liten kisspaus och Jonas åt lite av sitt “fingodis”. Vi har alla våra högst personliga belöningssystem under ultror.

20140705_153453

Nedanför oss såg vi vidsträckta snöfält med fläckar av barmark och vi kastade oss utför. Det var ganska lättlöpt till en början så länge. Men behövde inte skjut ifrån någonting utan det löste sig genom gravitationen. Snön var mjuk och hjälpte till att bromsa in stegen så farten blev hanterlig och nedslagen blev mjuka och behagliga. Men låren fick såklart jobba en hel del. Det är väldigt signifikant med det här loppet. Låren får jobba precis hela tiden. Även när det är plan mark känns det som att man springer i uppförsbacke. Dvs. låren tvingas jobba som om det vore uppförsbacke. Man måste hela tiden lyfta lite extra på fötter och ben så det finns inte utrymme för låga muskelsparande steg. Korta steg brukar vara mitt mantra, men här tvingas man ofta ta lite längre steg för att slippa trampa rakt på vassa stenar. När det väl går utför är det ofta så brant och besvärligt underlag att man tvingas bromsa för att inte tappa kontrollen. Det sliter. På låren. Sätesmuskulaturen får vara med och jobba den med. Och höfterna. Och bålen. Och vader och fotleder. Det här loppet ställer helt enkelt höga krav på en genomtränad kropp. Annars lär du få ordentligt ont. Men ont får du i alla fall. Trots att du är vältränad.

Efter någon kilometer relativt lätt och väldigt rolig snölöpning blev det värre. Vi passerade igenom några fält där snön snarast blivit till snöslask. Vi plaskade fram genom slasken och fick passa oss för att inte snubbla över stenarna när vi trampade igenom. Fötterna blev såklart rejält blöta, men blöta hade vi blivit otaliga gånger redan. Men snöslasken var rejält kall jämfört med det vatten vi passerat igenom tidigare. Fötterna domnade bort av kylan och man fick fokusera på att springa på för att så fort som möjligt ta sig upp på snöfria mark. Väl där var det bara att fortsätta springa för att få cirkulation och värme i fötterna innan det var dags att passera nästa slaskfält. Jag tackade vädergudarna för att det vi hade stekande solsken istället för 10 grader och regn. Med sämre väder hade de här kilometrarna lätt kunnat förvandlas från en lite jobbigare parentes i loppet till en ren överlevnadskamp.

20140705_153503

Där mitt på snövidderna på väg ner mot Tjäktjastugan mötte vi en liten grupp löpare på väg i mötande riktning. Vi hälsade och bytte några ord. Självklart var det någon där som kände igen mig från min gamla triathlonklubb, SCT. Pinsamt att jag själv inte är lika bra på att känna igen folk, men han presenterade sig som Christoph, så då gissar jag på att det var Duckart. De var ute på leden i lite mer sansad omfattning och tänkte stanna vid Sälka, så då var det väl OK att de verkade ha piggare ben än vi. Vi fortsatte i alla fall vidare neråt samtidigt som vi hoppades att det skulle bli lite mer lättsprunget snart nog. Det blev det. Men det tog sin tid.

Tjäktja – Alesjaure

Tjäktjastugan ligger lite vid sidan av leden så den vek vi aldrig av till. I stället fortsatte vi rakt ner till det bredaste vadet under dagen. Vi stannade till först någon sekund vid stranden för att försöka bestämma det bästa stället att ta sig över, innan jag insåg att det inte var något att fundera över. Vi skulle bli skapligt blöta i alla händelser, så lika bra att plumsa ner i vattnet direkt och ta sig över till andra stranden. Har jag sagt att det var fantastiskt skönt att svalka av fötter och vader i det kalla vattnet? OK. Det var skönt även denna gång.

20140705_162219

Nu blev det i alla fall lite lättare igen och vi kunde släppa på mer igen. Eller släppa på och släppa på. Det gick väl inte i någon överljudsfart direkt, med tanke på att kroppen började bli ganska genomarbetad vid det här laget. Men det gick i alla fall att slappna av en del och få till något som liknade löpsteg mer än något slags klätterhopp. För att jag inte skulle kaxa till mig alltför mycket kastade marken ett stenblock på min vänsterfot så det blev min tur att vara snubblande nära en klassisk JAS-landning, men det är inte bara unge Tobias som kört snowboard i sitt liv. Även jag kan hitta lite balanssinne när det som bäst behövs och på något sätt tog jag mig ur incidenten utan att lämna några djupare avtryck i jordytan.

20140705_165743 20140705_170758

Så det vara bara att fortsätta. Nu hade ju faktiskt nerräkningen börjat och strax innan Alesjaurestugan passerade vi den magiska gränsen 70 km. Det är då som jag brukar anse att ultror börjar på allvar. Den som orkar hålla god fart så långt in i loppet brukar inte riskera att bli omsprungen. Den som orkar hålla god fart så långt in i loppet besitter vad jag kallar för ultratålighet. I god mängd. Vi höll god fart fortfarande, så jag var nöjd med min egen insats och djupt imponerad av Tobias som definitivt inte lagt ner den träning man normalt sett borde krävas för att springa så långt. Så fort.

20140705_174247-1

Renhägn och dy

Från Alesjaure var det bara 20 km ner till Abiskojaure och därefter var det ju bara spurten kvar, förklarade jag för Tobias och så sprang vi på. Vi passserade förbi ett rejält stängsel som jag gissade var ett renhägn, men vi såg inga renar. Där stod en grupp personer en bit bort som jag gissade var vandrare som tyckte det var extremt intressant att titta på ett vanligt stängsel, men det kan tänkas att jag hade fel i den analysen. Efter målgång fick vi höra att folk som kommit ett tag efter oss fått stanna till där för låta en massa renar passerar in för kalvmärkning. Så vi missade tydligen den stora turistbegivenheten med någon timme eller två. Men lika bra var väl det. Det är ungefär som broöppningen i Karlsborg under Vätternrundan. Trevligt avbrott, men har man fokus på att cykla runt en sjö vill man inte stå stilla och titta på båtar. Renmärkning hade väl iofs varit bra många gånger roligare än båtar i Karlsborg, men givet hur vi kämpat för att hålla god fart fram till dess, tror jag inte jag skulle klarat av att uppskatta ett sådan avbrott till dess rätta värde. Jag såg inga renar alls under turen, men väl tre stycken lämmlar och en tärna med väldigt långa stjärtfjädrar. Den kallar sig visst fjällabb kan jag konstatera efter att ha läst i min bok om Kungsleden. Förmodligen såg jag ännu fler såna, men de flög omkring i luften och pep och jag hade fullt upp med att titta efter löparhatande klippblock så de fåglarna har jag inte så nog koll på. Mer än att en del av dem lät ganska skojigt.

Nu hade vi kommit ner på lite lägre höjd och marken längs Alesjaure var ganska dyig. Lyckligvis var det många spänger så vi behövde inte klafsa runt allför mycket i dy och gegga, men helt trevligt var det inte. Här såg jag dessutom för första gången en hel del mygg. Men myggen svärmade relativt lågt i knähöjd och vi sprang igenom svärmarna så snabbt att de inte besvärade oss.

20140705_180335 20140705_180344

Efter Alesjaure blev det besvärligare igen. Löjligt besvärligt. Något slags skrålöpning genom mängder av sten och klippblock som låg utströdda i det annars tjusigt gröna gräset. Bålstabiliteten sattes på rejäla prov och jag tackade mina medicinbollspass med handbollslaget för att det bara var fotleder och ben som kändes ansträngda. Jag började räkna på möjliga sluttider och kom först upp med tesen att vi hade en god chans att ta oss under fjorton timmar och vi bara sprang på hyggligt. Men det var svårt att hålla bra tempo och jag kände att det kunde bli svårt att nå målet. Som extra krydda började helt plötsligt Tobias spekulera om att det nog var längre sträcka kvar än vad jag beräknade (då hade jag laddat in en GPS-rutt på min klocka, så rimligen hade jag ganska bra koll). Tobias hade sprungit Fjällräven Classic något år tidigare. Det loppet går på samma bana och enligt Tobias låg den sista kontrollen direkt efter en bro, varefter det var 20 km kvar till mål. Vi hade minsann inte passerat någon bro, men enligt mina beräkningar var det mindre än 20 km kvar. Härligt! Men i mål ska vi i alla fall och några kilometer hit eller dit spelar väl inte så himla stor roll? Bara att ta ett steg till hela tiden så rör vi oss framåt och kommer i mål snart nog!

20140705_200108 20140705_20010620140705_200112

Efter vad som kändes som en evighet (men det var kanske 30 minuter) kom vi äntligen fram till en brant slänt som ledde ner till en bro över en brusande fors. Det var gott om folk som slagit läger i närheten av forsen och nu höll på att göra sig i ordning för kvällen. För även om det var hur ljust som helst ute, så började det ju faktiskt bli ganska sent. Det är svårt att få den känslan när man hållit sig igång hela dagen och solen dessutom inte visar minsta tecken på att gå ner. Men klockan visade i alla fall knappt 20.30 och mindre än 15 km kvar till mål. . Ibland är det bra att slänga ett öga på klockan. Ungefär där insåg jag att jag råkat räkna lite fel tidigare. Med ungeför en timma. Vi hade faktiskt god chans att gå under tretton timmar. Fjorton timmar var nästan löjligt lätt att klara. Så vi fortsatte och hoppades att min klocka skulle ha mer rätt än Tobias. För säkerhets skull fortsatte vi i en inledningsvis väldigt maklig takt. Vi var trötta. Tobias var trött och han erkände det. Jag var trött och tog chansen att gå lite extra samtidigt som jag kunde skylla på att Tobias behövde vila lite. Bra med sällskap ibland på ultror. Vi kom fram till lite spänger och det var inte längre tillåtet att gå. Inte med så lättlöpt underlag, så bara att börja springa igen. En skadskjuten ripa flög upp framför fötterna på oss och sprang vinglande och flaxande framför oss ett längre stycke så jag trodde den skulle få hjärtslag och falla död ner, innan den plötsligt läkte sina vingar och flög iväg som om den aldrig mått bättre. Märkligt beteende tänkte jag, när vi strax därpå stötte på ytterligare en krasslig ripa, som likaledes den for iväg precis framför oss istället för att försöka fly åt sidan, som ju onekligen kunde varit en mer effektiv överlevnadsstrategi. Men den här gången orkade jag inte titta på den flaxande pippin utan tittade istället lite vid sidan av spåret och såg en hel hop med små ulliga kycklingar som yrde iväg åt kanterna, samtidigt som ripfar (?) försökte lura oss att han var ett enklare byte. De är nog smarta på sitt sätt de där riporna, men så trötta som vi båda var så utgjorde vi knappast ett reellt hot, även om det onekligen skulle suttit fint med lite helstekt ripa istället för gel med ananassmak.

Spurten!

Vi kom fram till bron till Abiskojaurestugan. Leden fortsätter norrut mot Abisko, men ska man till stugan, så får man ta bron över till andra sidan. Vi skulle ju till Abisko, så vi tog såklart bron över till andra sidan. När vi kom fram till en samling hus (“stugan”) insåg vi att vi nog faktiskt tagit bron, som vi inte skulle. Så vi vände för att ge oss av. Innan vi hann iväg kom stugvärden fram bakom en knut och hälsade kort och förklarade att det var roligt att i alla fall få se oss, trots att de tävlande ju inte skulle besöka stugan. Ja, ja, har man en överlägsen ledning och känner sig piggast i värden så kan man väl bjuda på sånt?

20140705_203315-1

Över på andra sidan och ta vänster så är vi på rätt väg mot Abisko igen. Där brännde vi några minuter, men med en lättare spurt skulle det gå bra att nå under tretton timmar. Jag hade lite löst siktat på ca tolv timmar från början och det skulle onekligen kännas bra att komma in på tolv någonting. Men så himla viktigt var det faktiskt inte. Viktigare ändå att hela loppet känts bra och att jag hade trevligt sällskap. Det var många spänger längs Abiskojaure och man kunde hålla bra tempo. Men Tobias började bli trött på allvar. Pannbenet höll inte längre för att springa fort med och de andra benen hade lagt av för länge sen. Han sa åt mig att springa vidare själv om jag ville komma in under de tretton. Men jag behövde inte fundera för att konstatera att det finns annat än tiden som har betydelse under en ultra. Vi hade sprungit hela loppet ihop och vi hade med stor sannolikhet en stor ledning framför nästa löpare. Det fanns ingen anldning för mig att dumpa Tobias längs vägen att bli uppäten av myggorna. Det hade precis lika gärna kunna varit jag som tagit totalt slut och då hade jag uppskattat lite peppning och hjälp att ta mig i mål. Så vi kämpade på och slog över på vad jag kallar för strukturerad ultralöpning. Dvs. jag blandar löpning med gång. Jag räknar varje högersteg när jag springer. 200 steg löpning. Sen 50 steg gång. Så löpning igen. osv. Långsam löpning. Lugn gång. Jag sprang ifrån Tobias lite under löpning och väntade in honom under gång och började räkna stegen när jag märkte att han kom ikapp. Så kämpade vi på och vi höll faktiskt ett ganska anständigt tempo trots allt.

 20140705_215125

Snart nog kom vi fram till ytterligare en bro. Den här gången var det inget att fundera över. Vi skulle över. Ungefär 4 km kvar. Jag såg en skylt som löd “Abisko Ö 4 km”. Det stämde väl med vad min klocka sa. Jag berättade det för Tobias som försökte protestera genom att säga “jamen, vi ska ju inte till Abisko Östra”, men han gav sig lyckligtvis snabbt när jag sa att det var nog inte längre till turiststationen än till Abisko Östra. Vet inte om han verkligen trodde mig eller om han bara var för trött för att argumentera…

Jag försökte ringa till Roland för att förvarna om att vi var på väg, men med Tele2 hittade jag ingen täckning hur jag än försökte. Rätt vad det var passerade vi genom portalen som märker ut starten på Kungsleden!

20140705_222422

Fortfarande ingen täckning. Vad var det nu Svante påpekat på race briefingen? Ta till vänster och under bron! Tobias vaknade till liv och visste helt plötsligt precis vart vi skulle. Själv kände jag mig lite lagom desorienterad, men det var bara att föja med. När vi sprang under vägen försökte jag ringa igen men fortfarande ingen täckning. Ett gäng slädhundar förde ett väldigt liv ifrån ett hägn när vi passerade i backen upp mot turiststationen som tronade längst däruppe. Plötsligt piper det till en massa i telefonen och det rasslar in ett gäng sms som skickats sedan jag gick in i radioskugga på fredageftermiddagen. Täckning! Jag slår numret och Roland svarar. Förklarar att “nu går vi i mål”, samtidigt som Roland svarar att “ja, där kommer ni ju!”. Roland och Jonas (som ju bröt och vände tillbaka innan Kebnekajse) väntar ivrigt i målgången. Roland får äntligen trycka av en mellantid på tidtagaruret och vi får gå i mål och göra våra målgester. Allt medan solen lyser från en klarblå himmel. Jag hade lovat mig själv att skynda mig till baren, men insåg att det nog kunde vara ganska skönt att ta en dusch först och byta kläder.

20140705_223027 20140705_223045

Vi fick sluttiden 13.27.56, vilket känns alldeles lagom. Något för Jonas att försöka slå. Något för mig att försöka bättra i framtiden. Men ändå en riktigt bra tid på en riktigt svår bana. Framförallt en riktigt härlig upplevelse. Ultrlöpniing och härligt och Swedish Alpine Ultra är ett helt unik lopp! Jag hoppas verkligen att ryktet inte sprids för mycket. Det här loppet vill jag ha för mig själv och mina vänner. Gamla och nya.

Jag bjuder på några bilder till, tagna efter målgång. Enjoy!

20140705_234514

20140706_022854 20140706_024138 20140706_101615 20140706_102636 20140706_104451 20140706_132355 20140706_132409


Leave a Reply

Powered by WordPress. Designed by CodeOOf.