Swedish Alpine Ultra – Igen och igen!

July 19, 2015 Sten Livet

Förra helgen sprang jag årets roligaste lopp – Swedish Alpine Ultra – ett långt lopp i mestadels ganska svårsprungen terräng från Nikkaluokta till Abisko, helt utan support längs vägen. Var och en ansvarar för att ta med sig vad man kan tänkas behöva längs vägen, förutom vatten, som finns i mängd och fantastisk kvalitet i princip överallt.
För att förstå hur stort och viktigt det här loppet var för mig, så kan det vara läge att backa bandet lite. Ni som inte orkar fundera läsa en massa dravel om det gångna året och sådant som skadeproblem och rebah, kan hoppa över den närmaste biten och dyka ner direkt till tävlingen! Eller så skippar ni även att läsa om tävlingen för det blev en himla massa text. Men ni kan ju alltid titta på bilderna!

2014 – ett år av småskador, långa lopp och dålig löpkänsla

Under förra året hade jag hel bunt med lång tävlingar inplanerade. Mest för att jag tycker det är roligt med långa distanser, men även för att jag hade gott om tid och ville passa på att lära mig det här med ultra lite mer ordentligt.

Tyvärr inledde jag året ganska illa. Jag vann visserligen Stockholm Stadion Marathon i mitten av januari, men till en kostnad av överbelastade hälsenor som jag bara ett par dagar senare tog knäcken på rejält i samband med ett praktikpass under min fystränarutbildning på Bosön. Gamla gubbar med krämpor ska inte försöka hänga med yngre bollspelare när de kör korta intervaller inomhus på några meter fram och tillbaka med massor av start/stopp och vändningar. Lägg på ett beep-test på det och sen bestämde sig mina hälsenor för att hata mig. Jag var egentligen inte oroad eftersom jag haft överbelastade hälsenor tidigare och vet hur jag rehabiliterar dem – genom en massa excentriska tåhävningar med successivt ökande last. Problemet är bara att det tar ganska lång tid och det där med tiden hade jag glömt …

Med TEC 100 miles inplanerad till mitten av april var det ju inte en helt perfekt idé att avstå från all löpträning till förmån för enbart tåhävningar. Så det fick bli en kompromiss. Hälsenorna blev raskt bättre men inte riktigt bra. Jag sprang TEC och det gick ganska bra får man säga. Speciellt med tanke på att jag hade lite besvär av hälsenorna hela vägen. Men därefter började det hela gå sämre och sämre varefter säsongen fortskred.

Jag har ingen helt säker analys av det hela, men egentligen är det väl inte så himla konstigt. Om man springer 100 miles (det är faktiskt rätt rejält långt) med lite ömmande hälsenor, så finns risken att man springer med ett något annorlunda löpsteg än det normala löpsteget som man är tränad för. Då får man en annan belastning på fötter och ben, ja hela kroppen, än vad man är tränad för och det bäddar förstås för lite nya fina överbelastningar här och där. Så jag började få ont i fötter och underben. Inga stora smärtor, men tillräckligt för att störa mitt löpsteg när jag skulle träna. Löpningen slutade helt enkelt att fungera. Det kändes stolpigt och obekvämt att träna. Men man måste träna för att kunna tävla på långa distanser och jag hade flera långa tävlingar inplanerade så jag fortsatte att träna. Men det kändes sämre och sämre. Konstigt nog lyckades jag samla ihop mig relativt väl inför tävlingarna och prestera riktigt hyggligt, trots att det kunde kännas hur dåligt som helst på träning. Jag minns till exempel dagen innan Jättelångt då jag knappt klarade av att jogg fem km i lugnt tempo på lunchen, för att sedan ändå genomföra loppet (69 km) på en anständig tid.

Inför Swedish Alpine Ultra hade jag ont i fötterna så det kändes besvärande att gå ordentligt, men jag klarade ändå av att genomföra loppet på alldeles utmärkt tid. Men sen var det stopp. Efter SAU hade jag dessutom fått en liten diffus smärta i höger baklår, som inte störde särskilt mycket, men som talade om att jag överbelastat utan att klara av att kompensera med bra vila efteråt.  Men nu fick jag ju vila benen till förmån för massor av simträning inför Vidösternsimmet (21 km, eller mer korrekt närmare 23 km). Så jag simmade och simmade i några veckor, med några inslag av cykelträning. Så blev det Vidösternsimmet och helgen därpå Ironman Sweden i Kalmar. Båda tävlingarna gick riktigt bra, även om jag hade svårt att springa vettigt i Kalmar. Men det var inte löpningen i sig som var problemet där, utan avsaknaden av seriös cykelträning . Jag hade cyklat väldigt lite under året, men lyckades ändå prestera en under omständigheterna fantastisk bra cykeltid. Fast det kostart på benen att cykla 18 mil på lite dryga 5 timmar om man inte tränat ordentligt innan och det är inte lätt att springa med helt mosade ben oavsett om löpformen är på topp.

Så efter Kalmar blev det mest vila och åter vila, dock utan att få löpbenen att vilja fungera på ett bra sätt. Det var inga stora smärtor, men hela tiden lite småont i fötter, hälsenor, underben och baklår. Det gick inte att få ett skönt löpsteg och det var lögn att gilla träningen. Jag genomförde även som planerat BRR 100 miles i Västerås. Det var i slutet av september.  Därefter var jag klar med tävlingsprogrammet och kunde äntligen få genomföra min planerade rehab som äntligen skulle göra mig hel i kroppen och redo för nya utmaningar.

Men rehab är knepigt. Det jag lärt mig under åren är en sak: Rehab fungerar ALLTID.  Det fungerar och man blir bättre. Är man riktigt noggrann och envis så blir man faktiskt helt bra igen med rehab. Men det går aldrig att säga hur lång tid som kommer behövas. Dessutom verkar det onekligen som att ju äldre man blir, desto längre läktid får man vara beredd att ge kroppen. Men det kan kännas förtvivlat tröstlöst när man sköter sin rehab nitiskt och inte kan märka minsta förbättring. För mig blev det tvärtom så att jag fick ondare i fötter och hälsenor efter några veckors vila följt av försiktig rehab, jämfört med hur det varit direkt efter BRR100. Klar man bli ledsen och börjar tvivla. Men det gäller att tro på det man gör och att inte ge upp.  När vi närmade oss årsskiftet hade trenden vänt en smula och jag började känna mig på bättringsvägen. I början av året kändes det verkligen som att en förbättring var på väg. Sen sänktes takten igen och det tog en väldig tid. I april kändes faktiskt hälsenorna nästan helt bra. Dvs. närmare sju månader efter att jag inlett rehabperioden på allvar. Men fötter och baklår bråkade fortfarande.  Men trenden pekade definitivt i rätt riktning och jag kunde gradvis trappa upp löpträningen och ändå samtidigt få fortsatt läkning av kroppen.  I maj förklarade jag mig själv helt färdig med rehaben trots att baklåret fortfarande bråkade en del.

Jag sprang Lida Ultra 54 km i maj och i juni sprang jag Jättelångt 69 km. Båda loppen var tänka som långa tålighetspass för tvinga upp mig i distans inför årets Swedish Alpine Ultra, som under hela den här tiden har varit mitt mål. Det känns så smått mirakulöst att jag lyckades läka ihop hela kroppen, inklusive mitt bråkande baklår, i tid till loppet. Men det lyckades faktiskt. Inte tusan var det ett mirakel heller. Det var resultatet av målmedveten och tålmodig rehab. Men det tog sin tid och det känns väldigt skönt att jag hann.

Eftersom jag inte kunnat träna löpning på något vettigt sätt har jag fått hitta annan träning att ägna mig åt för att inte helt rosta ihop. Så det har blivit en väldig massa timmar i gymmet, på banken och i handbollshallen, vilket har gjort mig starkare men också gett mig ca sex kilo extra muskler att släpa på när jag springer långt. Men det har varit bra för huvudet och hjälpt mig att må bra under resan. Drygt 75 000 excentriska tåhävningar krävdes det för att hälsenorna skulle bli bra. Först därefter kunde fötter och ben läka klart de övriga små överbelastningarna.

Lärdom: Det är jättetråkigt att jobba med rehab, men det är fantastiskt underbart roligt att bli hel igen.

Kebnekaises Sydtopp!

Förra året hade vi fantastiskt bra väder under tävlingen och jag insåg för första gången på allvar hur underbart vackert och samtidigt relativt väl tillgänglig naturen är upp i vår fina fjällvärld. Kebnekaise fjällstation ligger perfekt placerad för bestigning av Sveriges högsta berg och erbjuder nästan skrattretande hög standard för de turister som tar sig dit.

Så i år övertygade jag familjen att följa med upp redan innan loppet för att uppleva den här delen av det land vi lever i och för att ta chansen att om möjligt bestiga Kebnekaises sydtopp. Vi flög till Kiruna på onsdagen och fortsatte i hyrbil till Nikkaluokta. Därifrån tog avverkade vi de 19 kilometrarna upp till fjällstationen genom en rask vandring. Det tog på benen faktiskt. Vädret var inte alls strålande som förra året, utan lite småkallt och regnigt, så det kändes inte särskilt lovande på det hela taget.

Men upp kom vi och vi fick en fin trerätters middag på fjällstationen.

På torsdag morgon var vädret faktiskt betydligt bättre än vad prognosen visat tidigare i veckan och vi gav oss iväg mot sydtoppen på den västra leden. Det är en vandring på ca 10 km, men ganska många höjdmeter som ska avverkas. Så det tar sin tid. Vädret skiftade en del och det blåste en hel del stundtals. Magda hade problem med sin höjdrädsla och tyckte det hela blev lite väl jobbigt. Så hon bestämde sig för att vända när vi kommit fram till Kaffedalen, innan den sista stigningen ca två km från toppen. Hon fick sällskap av Åsa och jag och Melker fick fortsätta själva. Toppen låg inbäddad i ett moln och det blåste en hel del, men vi bestämde oss för att köra på så långt det kändes säkert. Ingen idé att ge upp i förväg.

Vi nådde ganska raskt den s.k. toppstugan och kunde gå in och värma oss lite medan vi åt några medhavda mackor inför den själva attacken mot toppen. Den sista kilometern är faktiskt ganska enkel i jämförelse med de branter som redan avverkats, men sikten försämrades iom att vi kom upp i molnen och vi fick även en del snö på oss däruppe. Ju längre upp vi kom desto tätare blev molnen, men till slut kom vi upp på något som kändes som en liten platå där det redan var en grupp med klättrare med full alpinistutrustning med linor, ishackor, hjälmar och allt vad nu en alpinist har med sig. Jag och Melker hade vanliga springskor och regnställ så vi kände oss nog ganska amatörmässiga vid en jämförelse. Det var lite kluvna känslor om man skulle känna sig ball eller bara korkad, men jag tror det bästa är att strunta i den typen av funderingar.

Toppen låg några meter framför oss helt höljd i ett moln. Vi kunde skönja några ur alpinistgänget uppe på toppen som vi visste är väldigt liten, med branta stup på ömse sidor. Men vi kunde inte se själva toppen och vi kunde inte heller se stupen. Det var bra nära att vi bestämde oss för att vända där, ett femtiotal meter från toppen. Det finns ju ingen större anledning att ta sig upp på toppen om man ändå inte kan njuta av utsikten. Men jag tyckte att vi ändå kunde gå lite närmare toppen och kika lite, när vi nu ändå var så nära. Det var ju bara att följa alpinistgängets spår i snön uppåt mot toppen. Så vi gick några meter till. Och klättrade brant uppåt ytterligare några meter. Och kröp några meter till i den täta mjölkiga molndimman. Tills vi faktiskt nådde toppen och kunde ta plats. Sittande. Det kände inte säkert att stå upp där med kraftiga vindbyar, utan att ens risktigt se hur nära man var  stupen.  Men vi klarade det! Vi kom upp!

Sen satte vi av i ett rejält tempo tillbaka och kom ikapp Åsa och Magda strax innan fjällstationen. Allt som allt blev det en dagstur på 9 timmar och 15 minuter. Det kändes rejält i benen faktiskt. Det lönar sig att träna, men jag har tränat lite mindre än vanligt i år. Helt klart.

Nu har vi gjort det. Bestigit Kebnekaise. Vi ska göra det igen. När det är klart väder och vi kan njuta av utsikten. Förhoppningsvis lyckas vi få med hela familjen upp också. Men det får bli ett annat år. Kanske nästa .Vi får se.

På kvällen var det trerätters middag på fjällstationen igen och på fredan vandrade vi tillbaka till Nikkaluokta i underbar sol och värme. En av årets absolut bästa dagar!

Lärdom: Man kan bli väldigt blöt om fötterna (och händerna) vid en bestigning av Kebnekaise, men det ger en himla skön kick att komma ända upp och de har bra torkrum med skotork på fjällstationen!  

Pre-race

Åsa, Melker och Magda satte sig i hyrbilen för att köra till Abisko. Jag vinkade av dem och vandrade upp till Sarris där jag hittade en del av de andra löparna. Vädret var underbart och det blev ett väldigt skönt ultramingel med gamla bekanta och en del nya människor. Jag är ju inte så himla social av mig, så det känns rätt skönt att träffa lite lagom mängder av nya människor utan en massa krav på att man måste umgås massor. Det räcker att prata lite om vädret och vad man tror om hur väglaget på leden kommer se ut på vägen till Abisko.  Kort sagt, skönt häng. Riktigt skönt häng!

Jag pratade en hel del med Jonas, brorsan till Tobias som jag delade segern med förra året. Jonas verkade vara i storform och väldigt sugen på att spöa Tobias tid från förra året. Det hade ryktats om besvärliga förhållanden med mycket snö på leden, men vi kom överens om att förra årets tid ändå var dödsdömd. Det skulle krävas bättre tid för att vinna i år, helt klart. Jonas gjorde en kanontid på Ursvik Ultra i år och själv var jag förvisso sämre tränad än i fjol, men jag mådde bra. Jag hade inte ont i fötter eller ben. Allt kändes bra. Det är ett gott tecken inför en rejäl ultra. Så visst tusan skulle det gå undan, oavsett väder och väglag!

Ja ,det var ju det här med vädret. Man kan inte riktigt komma ifrån prat om vädret när man är i fjällvärlden och tänker ge sig på den rejäla utmaningen att springa från Nikkaluokta till Abisko. Helt utan support. 107 km av utmanande underlag och inklusive ca 2000 höjdmeter. Klart att vädret spelar en viss roll. Det är skillnad mellan 15 grader och strålande sol, eller 8 grader, hård vind och ösregn. Prognoserna veckan innan loppet hade snarast visat på det senare och det kände väl … sådär. Men nu var det riktigt varmt och skönt i den strålande solen. Nu visade prognosen på riktigt trevligt väder för tävlingsdagen. Så visst fanns det saker att prata om. Och oroa sig över. Men det är ingen större idé att oroa sig för mycket över vädret. Själv var jag övertygad om att det skulle bli tillräckligt bra för att springa snabbt i och det var egentligen det enda av betydelse.

Men väglaget var såklart intressant. Vi visste att snösmältningen var senare än normalt längs leden. Tobias skulle inte tävla i år. Istället hade han sprungit banan baklänges, från Abisko till Nikkaluokta, med start på torsdag eftermiddag och nått Nikkaluokta på fredag förmiddag. Under det underbara pre-race-mötet i kapellet, berättade Tobias om att banan var blöt, rejält blöt, precis överallt. Men det var inte ett problem. Utmaning låg i det långa sammanhängande snöfältet mellan Sälka och Tjäktja. Förra året var det en hel del snö kvar där, men i år var det mycket mer snö. Massor av snö. Blöt och besvärlig snö, som gjorde det svårt eller omöjligt att se själva leden. Det var svårt eller omöjligt att veta var man faktiskt skulle vada äver jokkarna. Tobias pratade om midjedjupa vad och att ”springa” genom islask – slush – som fick fötterna att domna bort. Det var en och annan som såg lite blek ut om nosen när Tobias pratade om sina upplevelser från nattens löpning.  Men det här är ett tufft lopp. Det vet vi. Att trampa ner lite djupt i lös snö är jobbigt, men det är inget man dör av. Men vi förstod att det inte skulle bli en enkel resa. Det skulle bli tufft. Precis som jag vill ha det. Ju tuffare, desto bättre för mig.

Tävlingen

Äntligen lördag morgon och äntligen dags att springa! Vädret var kanske inte helt strålande, men i alla fall helt OK. Det kändes verkligen helt rätt att springa i korta tights och med kortärmad tröja. Lätt klädd och med lätta ben!

Roland, vår fantastiske och självuppoffrande arrangör, startade oss med en enkel nedräking 1,2,3 och så stack vi iväg. Dvs. jag och Jonas stack iväg. I ganska hög fart. Om man betänker att vi skulle spring ganska långt. Resten av fältet verkade ta det lite lugnare. Lite klokare. Så kändes det i alla fall. Hur som helst fick jag och Jonas ett rejält försprång redan från start och vi hörde ingen bakom efter de första kilometrarna. Löpningen upp till Kebnekaise Fjällstation är inte superenkel, men den är inte heller särskilt svår. Inte i jämförelse med vad som kommer senare. Så vi kände båda att det var lika bra att gå på i hyggligt tempo från början. Tempot kommer ändå tvingas ner senare.

Men jag kände att jag sprang ganska fort i förhållande till min nuvarande kapacitet. Jonas verkade klart starkare. Men det visste jag ju redan. Jag visste att Jonas var starkare. Min chans att vinna var distansen och att Jonas skulle spränga sig genom att springa för fort från början. Problemet var bara att jag själv skulle spränga mig tidigare än Jonas. Så det skulle aldrig fungera att springa tillsammans med Jonas. Det skulle bara leda till att jag sprang för fort från början och sprängde mig långt innan Jonas började lida. Efter 7 km var det dags att ta min första gel. Jag stannade till lite kort i en backe och kommenterade att det var gelpaus. Jonas fortsatte i lugnt tempo och när jag började springa igen var han ett femtiotal meter framför mig. Jag var såklart sugen på att springa ikapp, men bestämde mig för att inte öka takten. Bättre att låta Jonas löpa. Efter någon kilometer kom vi fram till en spång. Jonas sprang över snabbt, men på andra sidan kom några vandrare och de hann upp på spången innan jag kom fram. Jag tvingades vänta några sekunder innan jag kunde passera och när jag väl kunde börja springa igen såg jag inte längre Jonas framför mig. Efter ytterligare ett par kilometer sparkade jag i en av de tusentals stenarna på stigen och stöp huvudstupa i backen. Jag slog i händerna och vänster knä, men kom upp snabbt. Lite smärt i knät och blodvite från ena handen. Inte mycket att bry sig om, utan bara att springa vidare. Det kunde ha gått mycket värre. Men nu var det ingen idé alls att tänka på Jonas längre. Bara mala på och hoppas att han skulle stressa upp sig och tro att jag var närmare bakom än vad jag var. Spelade faktiskt ingen roll heller. Så länge jag själv gör et bra lopp så gör det inte ett smack om Jonas kommer före mig i mål. Det är honom väl unt efter att ha stukat foten förra året och tvingats bryta. Men han måste iaf springa fort om han ska vinna. Så mycket är säkert.

Jag passerade fjällstationen efter 1.47 – 5 minuter bättre tid än förra året. Så då hade jag inte sprungit så himla långsamt hittills i alla fall! Kändes bra. Bara att fortsätta vidare!

Nu är vi uppe ovanför trädgränsen och landskapet förändras. Men leden blir tyvärr inte lättare. Tvärtom. Den blir svårare. Eller åtminstone fortsätter den vara lika svår som innan. En märklig egenskap i den här världen är att naturen förändras från år till år. Det är som att det varje vinter färdades en inlandsis över området. Så är det ju inte. Men där ligger en massa snö. När snön smälter drar den med sig delar av naturen och förändrar landskapet. Så jag borde kanske inte blivit förvånad när leden helt plötsligt försvann i något som snarast såg ut som ett lavafält. Men förvånad blev jag. Helt paff. Var tusan var leden???

Jag bestämde mig för att springa neråt jokken till först med tanken att leden nog gick där nere. Men inte. Jag insåg att där var det ännu svårare att ta sig fram. Det var bara att bestämma sig. Så jag bestämde mig att springa på. Tvärs över lavafältet. På något vis kom jag över till andra sidan utan att trampa snett eller tappa alltför mycket fokus. Väl på andra sidan lyckades jag navigera mig fram till leden igen (den gick betydligt högre upp än vad jag gissat, men jag hittade den utan att tappa en massa tid).

Sommarleden är inte alltid väldigt väl utmärkt och man tappar lätt bort den på sina ställen. Vinterleden är bättre utmärkt med klasiska röda kryss på stolpar. Problemet är bara att vinterleden inte alltid har bra underlag när snön smält bort. Så det gäller att hålla koll på var man springer och så långt möjligt hålla sig till korrekt led. Vilket inte är särskilt enkelt när någon naturkraft helt plötsligt hällt ut en massa tåglaster med fyllnadsmassor över leden, eller för den delen om naturen bestämt sig för att det ska ligga en massa snö kvar och skymma markeringarna. Jag har lagt in hela rutten på min GPS-klocka så jag har en trygghet i att jag alltid kan veta att jag är på väg i ungefärligen rätt riktning.  Har man ingen GPS så kommer man långt med en enkel kompass. Navigeringen är ganska enkel. Väster mot Singi och sen i princip norrut till Abisko. Visserligen är det 107 km vi ska springa, men man har ingen större lust att råka springa mycket längre än så pga felspringning.

Nu var jag i alla fall åter på banan och det var bara att fortsätta vidare lite lätt neråt mot Singi. Jag hade en minnesbild av att löpningen mot Singi var lätt. Men jag är en gammal man och mitt minne är tydligen bedrägligt. Det är ingen lätt löpning mot Singi. Det är visserligen nerför totalt sett, men löpningen är svår och tekniskt krävande. Inte tusan är det lätt löpning. Svår löpning. Tekniskt krävande. Låt ingen lura i er något annat!

Vidare från Singi mot Sälka och löpningen fortsatt svår. Tekniskt krävande. Inget tjafs. Tufft helt enkelt.  Det var mestadels solsken så jag ska inte klaga på vädret. Men vi hade också en kraftig motvind. Stundtals rejäl vind rakt i nosen eller snett från sidan och den påverkade helt klart tempot. Men jag tröstade mig med att jag ju gillar tuffa förhållanden och blåser det hårt på mig så blåser det förmodligen lika mycket på övriga deltagare. Gäller bara att vara den som blir minst påverkad av vinden.

Förra året såg väldigt lite av djurliv längs leden. I år var det annorlunda. På vägen mot Sälka passerade jag en rejäl renhjord och lite senare såg jag ytterligare ett par renar. Som bilist har jag lärt mig att renar inte är skygga djur utan snarare tvärtom. Men som löpare gäller det omvända. Renarna sticker iväg raskt när de anar en löpare och är inte ett dugg intresserade av att hänga kvar och se vart du ska ta vägen. Så lite renar längs vägen är sannerligen inte ett störande element, utan bara väldigt trevligt.

Förra året såg jag en lämmel under hela loppet. I år såg jag massor av lämmlar. Massor. Säkert ett hundratal eller kanske fler. Det är visst lämmelår i år. Vår katt skulle ha julafton hela tiden om han skulle få komma upp till Kungsleden i år. Fjällabben var också väldigt aktiv i år. Dessa lite lätt överviktiga skrikiga tärnor hade haft det tivelaktiga omdömet att sprida ut sina ungar i närheten av leden och såg tydligen oss löpare som det yttersta hotet mot artens fortlevnad. Ibland känns det extra bra att ha keps.

Nu började det bli fler och fler rejält blöta partier och jag kände mig nöjd med mitt val att springa i neoprensockor. Fötterna var visserligen blöta, men hyggligt varma. Efter Sälka började jag stöta på flera och fler snöfält som måste passeras. En del kunde jag springa runt och en del sprang jag rakt över. Jag tappade såklart bort leden ”hela tiden”, men det gjorde inte så hemst mycket eftersom jag ändå hade bra koll på rätt riktning. Snön var lite bedräglig att springa på. Ibland sjönk man ner djupt och riskerade att ramla, medan det emellanåt höll för att springa på riktigt bra. Men det eviga småhalkande tar på krafterna. Man blir lite trött i skallen också av att hela tiden tvingas vara på pass om man skulle råka sjunka ner lite djupt i snön.

Några kilometer innan Tjäktjapasset övergick det från att vara snöfält med barmark emellan till att vara mer sammanhangande snö. Fram till nu hade jag emellanåt kunnat se fotstpår i snön, som jag tolkade som Jonas spår, men nu försvann de spåren helt. Jonas måste gjort ett helt annat vägval och hamnat antingen närmare jocken, eller längre upp mot vinterleden som går ganska lång ifrån sommarleden på den här delen av banan. Jag kunde i alla fall inte se honom någonstans, så jag förstod att han måste ha ett rejält försprång på flera kilometer. Bara att fokusera på mig själv här och nu! Det blir lite speciellt med vadställena i det här stadiet då snösmältningen inte är riktigt klar. Sommarleden ligger såklart där vadställena är lämpligast, medan vinterleden förutsätter helt snötäcke där man slipper vada. Men nu hade smältvattnet och de små jokkarna dragit upp som ”raviner” i snötäcket med höga kanter  kring det rinnande vattnet. Några spänger syntes inte till och jag tror inte heller det finns så många sådana just här. Jag valde att fortsätta springa på enligt sommarleden och helt enkelt vada över direkt och utan tvekan så snart det behövdes. Det gick ganska bra faktiskt, även om det kändes väldigt ensamt därute på snöfälten utan spår av andra människor. De enstaka vandrare som var ute höll till på vinterleden, men den ligger så långt åt sidan att jag inte såg den när jag fokuserade på att helt tiden själv ta mig framåt.

Det kanske låter som att det gick undan, men det gjorde det verkligen inte. Jag jobbade hela tiden på ganska hög intensitet, men tempot var nere kring 10 min/km. Det är svårt att springa snabbare än så på snö som varken bär eller brister, när man samtidigt ska se upp för jokkar och inte minst vara uppmärksam på om det kan finns någon jokk under snötäcket som man riskerar att trampa igenom och landa i… Jag lyckades i alla fall helt undvika de där midjedjupa vaden som Tobias pratat om, så alltid något att glädjas åt. Jonas som följde vinterleden hade däremot fått stifta närmare bekantskap med de ställena,så det var uppenbarligen inte rena fantasier från Tobias sida.

Nu började jag se passet närmare framför mig och det började bära lite gradvis uppåt. Jag kom närmare vinterleden igen och bestämde mig för att söka mig dit för att följa leden fram till branten upp mot passet. Jag vet inte om vägvalet spelade någon större roll i det här avseendet, men vinterleden var i alla fall ingen höjdare här. Plötsligt sjönk jag ner med ena benet i snön ända till midjan. Jag trodde nästan jag skulle bli kvar där i snön, men lyckades lägga mig framåt och dra upp benet, för att omdelbart sjunka ner lika djupt med det andra benet. Upp igen och så sjönk jag ner med andra benet igen! Efter tre sådana nersjunkningar var jag helt fysiskt och mentalt slut. Jag hade ändå redan sprungit drygt 50 km! Vem tusan hade planerat att vi skulle passera ett fält med kvicksand!!? Och hur långt var egentligen fältet? 10 meter, 100, eller 500? Det var bara en massa snö framåt och väldigt få spår i snön så inte många ledtrådar om var snön kunde tänkas bära bättre.

Bara att samla ihop sig och fortsätta kämpa på. Glöm alla tankar på att hålla ett speciellt tempo eller ens att springa. Nu var det överlevnad och målmedvetenhet som gällde! Jag skulle upp till toppen av passet! Sen vet jag att det bär utför och jag vet att det börjar bli barmark igen inte alltför långt efter Tjäktjastugan. Bara ca fem kilometer av elände kvar! Först upp till toppen av passet!

Så jag kämpade på och tog mig igenom kvicksand som övergick i mer normal tösnö som jag halkade vidare uppför i den branta sluttningen. Lugnt och metodiskt. Blicken uppåt mot målet. Jag mötte att par som kom vandrande i motsatt riktning. De rapporterade att Jonas var en bra bit framför mig. Ca 15 minuter, eller två kilometer, sa de, men jag insåg att det förmodligen betydde närmare det dubbla eftersom det skulle ta mig minst 15 minuter bara att komma upp till toppen av passet och inte tusan kunde jag se någon Jonas framför mig. Å andra sidan kunde jag inte se någon bakom mig heller, så jag kände mig ganska trygg med min andraplats.

Äntligen, äntligen kom jag upp till passet och kunde sträcka armarna i skyn och kosta på mig ett litet tidigt segervrål. Seger över mig själv och de förbannande, välsignade, underbara och vidrigt jobbiga, snöfälten. Det satt några vandrarare vid vindskyddet däruppe som tittade på mig lite förundrat. Det var ganska kallt däruppe och jag kom springande, snubblande och krälande i korta tights och kortärmad tröja, som en något fräschare variant av Gollum. Jag frös en del om händerna eftersom jag fått ner dem i snön en del under klättringen. Det kändes lite kallt i allmänhet, men inte särskilt fartligt. Jag funderade på om jag skulle klä på mig lite mer, men bestämde mig för att avstå. Nu skulle det bära utför och jag skulle kunna höja takten samtidigt som jag visste att det skulle bli varmare i luften så snart jag kom ner en bit från passet igen. Så jag kastade mig utför i riktning mot Tjäktjastugan. Ut längs vinterleden för det var det enda rimliga alternativet. Vitt så långt ögat kunde se och jag tröstade mig med att jag inte ser så himla bra längre så snart blir det nog barmark i alla fall.

Nu följde en period med omväxlande sträckor av halvt bärande snö och rena rama snöslasken med rinnande isvatten under. Det var som att springa i slush! Fötterna domnade bort av kylan och jag var rejält tacksam att jag valt neoprensockorna. Nu kändes det aldrig riktigt illa, även om jag blev rejält kall. Man vill inte trampa snett i det här läget och tvingas stanna eller börja haltande ta sig vidare neråt. Då skulle det raskt kunna bli rejält jobbigt. Men vädret var i alla fall på vår sida. Det var fortfarande mestadels solsken och den besvärande motvinden som vi haft första halvan av loppet var mer eller mindre borta nu. Jag låg lite efter mitt tidschema från förra året, men jag visste att jag skulle ha mer att ge på slutet, så det var bara att mala på och göra vad jag kunde för att minimera tidsförlusten tills jag skulle nå barmark igen.

Till slut passerade jag äntligen Tjäktjastugan och strax därefter det breda vadstället. Inte heller här något djupt vad. Men långt. Jag plöjde ner och igenom utan att tveka och kom upp på andra sidan. Äntligen lite barmark! Mer normaliserad löpning igen om man nu kan prata om det med det steniga och ojämna underlaget. Blött, blött, blött var det också.

Kroppen kändes hela tiden förunderligt bra. Jag var trött som tusan, men jag upplevde väldigt lite smärta. Löjligt lite smärta för att vara ultra. Bara en massiv trötthet. Noll kräm i benen kvar. Lyft fötterna. Lätta steg i nerförsbacke! Jobba på och låtsas inte om tröttheten! Men lyft fötterna för annars snubblar du! Efter en lång nerräkning når jag Alesjaure! Kontrollerar läget på klockan och konstaterar att det bör gå att slå förra årets tid. Det bör gå. Om jag bara fortsätter hålla fokus och springer på trots den där massiva tröttheten i benen.

Sträckan längs Alesjaure (sjön) kan sammanfattas med ”gyttja och dy”. Det är blött, blött, blött och en massa gegga inblandat i det blöta. Jag tappar fart i dyn och orkar inte öka igen när jag kommer upp ur den. Min förmåga att sänka tempot är på topp, men förmågan att öka tempot igen har nått en ny bottennotering. Det kräver massor av vilja och medvetenhet i varje steg för att inte helt stanna av. Den är lång sjön och mycket gyttja ska passeras innan det äntligen ät dags att lämna sjön och närma sig den brusande jokken under Keronbron. Men till slut är jag där vid slutet av sjön och kan ta av för att närma mig slutspurten. Först en lång, rak och stenig löpning, självklart m inslag av vattensamlingar och halvtrasiga spänger.

Jag trycker i mig lite gel och dricker mer vatten. Känner hur kroppen blir tröttare och skallen börjar protestera. Är jag yr? Lågt blodtryck? Nästan lite illamående känns det. En riktig svacka är på väg. Stanna inte! Fokusera! Huvudet måste vara med! Inte så långt kvar nu. Du måste fortsätta framåt! Fokusera! Lätta, lätta steg! Kom igen nu! Vet inte riktigt vad som hände, men förmodligen var det gelen som kom ut i blodet och kanske den ökade löptakten som fick upp blodtrycket något. Skallen kändes bra igen och jag fick till en kilometet på under sex minuter utan att “ta i”. Jag flög fram och låg plus i min pace mot förra årets tid. Bara att hålla i lugnt och kontrollerat i dryga 20 km, så ska det gå vägen!

Jag springer på skrå i nerförsbacke och ser äntligen bron framför mig långt där nere. Börjar sjunga för full hals för att bryta av lite och peppa mig själv – ”Just idag är jag stark” – passerar en kvinna i full fart i den branta Keronbacken. Gungar mig fram över bron och springer ner till jokken för att blaska av mig och fylla på vattenförrådet. Det är tradion att stanna här, ju! Snabbt upp igen och vidare! Nu ska jag bara fram till Abiskojaure och sen är det bara lätt löpning längs sjön kvar. Snabb koll på klockan och jag vet att det här ska gå vägen. Jag ska slå förra årets tid om inget oförutsett inträffare.  Jag kommer fram så jag kan se sjön och bron över mot stugan, men den här gången har jag huvudet med mig. Jag tar skarpt höger innan bron och viker av i riktning mot Abisko. Det blir inget besök vid stugan idag.

Jag kämpar vidare och slåss med mina demoner. Demonerna som jävlas med mig och som föreslår att jag lika gärna kan ta det lite lugnare. Jag hinner ju ändå aldrig ikapp Jonas. Inte en chans! Och det finns ingen nära bakom som kan hota mig. Vad spelar det för roll om jag slår förra årets tid? Jag kommer ju ändå in på en fullt godkänd tid under rådande omständigheter. Ta det lite lugnt nu grabben! Men jag vet att det inte går att lyssna på de där rösterna. Det är ingen mening. Bättre att hålla tempot och komma i mål. Ju förr dess bättre. Då kommer jag må bättre och då kommer jag känna mig nöjd med mig själv. Inte tusan tänker jag kämpa så här länge och sen känna mig missnöjd när jag kommer i mål! Så jag kämpar på och räknar stegen. Pacear mig själv mot förra årets tid och räknar plussekunder efter varje kilometer. Det blir fler och fler sekunder. Jag bestämmer att jag ska gå i mål kl 21.10 och börjar räkna sekunder mot det målet. Men jag vet inte exakt hur långt det är kvar, så jag satsar på att bygga upp en liten buffert. Efter att man passerat porten vid Abisko är det ju en bit kvar. Man ska ner mot vattnet , under viadukterna och uppför en lång rackarns backe innan man når målet utanför turiststationen.

Jag ”flyger” fram och passerar den sista bron ca fyra kilometer från Abisko. Ligger några sekunder plus och försöker hålla farten. Benen är löjligt trötta och skallen lite lagom såsig igen. Det är så kort sträcka kvar att det verkligen inte är någon idé att äta mer gel. Jag får fokusera istället. Räkna steg och sekunder. En svinbrant backe som man nästan måste klättra uppför. Ner på andra sidan så planar det ut igen och man kan löpa på. När målet nu. Nära. Där framme står helt plötsligt Magda med sin kamera.

Jag ser portalen och där står Melker och hejar. Ner mot vattnet, under viadukterna, uppför den långa sega äckliga backen. Går några steg i den sista ”branten” och förevigas av Magda. Tröttheten har fått ett ansikte. På nytt.

Så målgång och klockan stannar på 13:10:35. 21.10 som planerat. Ca sjutton minuter snabbare än förra året. Jag är nöjd. Rejält slagen av Jonas som kom in på 11:57, men han var starkare i år. Helt klart. Jag gjorde en bra tid. Jonas gjorde en fantastisk tid. Nästa år kommer det bli ännu bättre! Om jag bara slipper kvicksanden.

Mat och dryck

Som stöd för minnet och för den som undrar, kommer några noteringar om mat och dryck under loppet. En så här lång prövning kommer alltid kräva att du tär på dina fettreserver. Fettreserver har vi alla mer än tillräckligt av och vi bär dem med oss hela tiden, så det är bar att använda dem. Men vi vet ju alla att det är bra med kolhydrater om man vill prestera på topp. Så jag försöker tillföra så mycket som möjligt. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det gick ”sådär” under det här loppet. Det kändes i alla fall ganska bra under merparten av loppet, men jag borde ha kunnat få till det bättre. Hur som helst, det här gjorde jag av med:

Fyra flaskor Vitargo (borde varit tio)
Två flaskor O’boy (borde varit tre)
14 st gel (borde varit minst 18)
+ ett antal flaskor vatten (tillräckligt – jag drack varken för lite eller för mycket; men vattnet är underbart gott, så drick, bara drick!)

Om vi gör en enkel beräkning på intagna kalorier så landar jag på 2000 kalorier, vilket är onödig lite under 13 timmars hårt arbete. Jag borde kunnat få i mig ungefär det dubbla under resans gång. Som synes kör jag bara på gel och dryck. Det försenar bara magsäckstömningen att äta bars eller annat som dels kräver att man tuggar noga och dels ofta innehåller en del fett som i sig försenar magsäckstömningen. Så jag kör på gel och sportdryck. O’boyen är med bara för att ha något att bryta av med, men den funkar också som sportdryck och med lite proteintillskott som eventuellt kan vara bra under en så lång ansträngning.

Innan start åt jag frukost. En ganska normal och blandad frukost med fil, bröd och ägg. Det känns bra när man ska springa långt. Men tar såklart en del tid att smälta. Roland frågade hur mycket vi går ner i vikt under ett sådan här lopp. Vi kan ju räkna lite på en teoretisk fettförbränning under loppet för skojs skull.

Låt oss anta att jag har laddat tämligen fullt med muskelglykogen innan start = 300 g = 1200 kcal.
Så lägger vi på en frukost om ca 600 kcal (kanske lågt räknat, men jag orkar inte börja analysera det här noggrannare nu).
Samt 2000 kcal intag under resan.
Total alltså 3800 kcal att förbruka. Resten måste tas från fettdepåer.

Vid intensiv löpning gör jag kanske av med ca 900 kcal/h. Nu blev det ju lite mer lågintensivt, men jag kör ändå på ganska rejält nästan hela tiden. Låt oss anta 700 kcal/h.

13*700 = 9100 kcal totalt.

Fettförbrukning = 9100 – 3800 = 5300 kcal.
1 kg kroppsfett motsvarar ungefär 7000 kcal. 5300/7000 = 0.75 kg.

Så bortser vi från sådan som ren vätskeförlust (och det ska vi bortse ifrån här), känns det alltså rimligt att räkna med en minskning av kroppsfett på 0.5 – 1 kg.  Det är ett ganska kul sätt att gå ner i vikt, men som ni förstår gör inte ett sådant här lopp särskilt stor skillnad. Däremot träningen inför loppet. Den kan göra skillnad. Viktigast är dock livsstilen och där ingår ju träningen som en del.