Swedish Alpine Ultra – ständigt dessa Johansson!

July 19, 2016 Sten Livet

Så var det dags för SAU-familjen att samlas igen, för att tävla och umgås under Rolands överinseende.  Årets skönaste löpupplevelse – Swedish Alpine Ultra – gick av stapeln den 16 juli med start 08:00. Men det började egentligen redan på fredagen då alla löpare och en del familjemedlemmar+funktionärer, samt Roland såklart, samlades i Nikkaluokta inför lördagens lopp.

Jag och Åsa vandrade ner från Kebnekaise Fjällstation, där vi tillbringat nätterna inför loppet. Vi hade hunnit med att bestiga Kebnekaise via den västra leden och även tagit en dagstur upp på Skartaklacken. I båda fallen matades vi med fantastisk utsikt och den alldeles speciella känsla av vildmark som man slås av i denna till stor del orörda fjällvärld. Även om nu Kebnekaise och leden upp till toppen kan upplevas som något av en fjällvandrarnas motsvarighet till Essingeleden i rusningstid, så går det faktiskt långa stunder utan att man ser eller hör andra människor under turen upp. Vill man vara absolut ostörd under hela vandringen så är Skartaklacken ett närbeläget och svårslaget alternativ.

Preracemötet avhölls som vanligt i kapellet och sen åt vi middag gemensamt på restaurangen. Det var en blandning av gamla bekanta från tidigare lopp och en hel del nya ansikten.  För två år sedan delade jag segern med Tobias Johansson, vars bror Jonas tvingades bryta med stukad fot det året. Förra året avstod Tobias från tävlingen, men Jonas var tillbaka och tog revansch genom att vinna på nytt banrekord 11:57. I år var både Tobias och Jonas anmälda. Alla tre hade vi nog siktet inställda på att göra en stöt mot banrekordet. Det visade sig tyvärr att Jonas haft en del skadeproblem efter TEC och maran, så han ställde sig tvekande till att springa. Han skulle ändå ställa sig på startlinjen för att se hur ben och fötter svarade, men räknade enligt egen uppgift med att bryta och vända tillbaka senast vid fjällstationen.  Det alltså ut att bli Tobias som skulle få försvara famliljen Johanssons färger i år. Vilka övriga som skulle kunna tänkas blanda sig i leken hade jag ingen aning om, men det brukar inte spela så stor roll när det gäller ultra. Det är bara att ge sig ut och göra sitt lopp så gott man kan och se hur långt det räcker. Är någon starkare än jag, så är det inte så mycket att göra åt den saken, mer än att gratulera.

Men vissa små taktiska drag kan man ju ändå försöka få till för att förbättra förutsättningarna under loppet. De första 19 kilometerna upp till fjällstationen är inte särskilt lättsprungna. Men de är ändå lättare än vad som komma skall och benen brukar vara pigga från start, så jag gillar att gå på lite extra i början och om möjligt skaka av mig så många löpare som möjligt, för att få vara lite mer ostörd när jag når den mer svårlöpta terrängen på väg mot Singi och vidare mot Sälka.

 

Hårdkörning från start

När Roland släppte iväg oss räknade jag med att ta täten, men istället var det en spanjor som tog spets före mig och Jonas. Han drog på ganska ordentligt, men vi var inte intresserade av att släppa iväg några debutanter, utan vi hängde på som om det gällde ett världsrekordförsök på Stockholms Stadion. Efter några hundra meter tog vi oss förbi spanjoren och fortsatte dra i hårt tempo sida vid sida. Jag och Jonas småpratade lite och det visade sig att vi hade ungefär samma syn på saken. Låt oss trycka på lite nu under de inledande kilometerna så spanjorer och andra medtävlande ledsnar på att försöka hänga med. Sen kan vi möjligen slå av lite på takten. Men trots rejält uppskruvat tempo tystnade det inte helt bakom oss. Efter åtta kilometer tackade Jonas för sig och bestämde sig för att det var dags att ta det kloka beslutet att bryta. Då hade han strax dessförinnan snubblat över en sten och stupat framlänges i backen. Det slutade väl, men Jonas insåg att benen och fötterna inte riktigt ville lyda order och att det knappast skulle bli bättre längre fram med tröttare kropp.  Jag sneglade bakåt när Jonas vände om och kunde skönja ett gult linne och något svart ett femtontal meter bakom mig, så det var bara att fortsätta med bra tryck ett tag till. Så småningom blev terrängen gradvis värre och benen började tröttna en smula, så temposänkningen kom automatiskt. Men då var det tyst och lugnt bakom mig och jag kunde fortsätta utan någon direkt oro att bli omsprungen. Jag gillar att ligga först i spåret och nu var allt som jag ville ha det.

Den tuffa starten gjorde att jag fått upp värmen ordentligt och jag var nöjd med mitt val att starta i kortärmad tröja och korta tights. Det kändes varmt trots ett massivt molntäcke och relativt låg temperatur. Prognosen visade på en temperatur kring 10 grader och ett lätt men ihållande regn med start någonstans strax efter fjällstationen. Regnet skulle vara resten av dagen. Men det enda man kan vara säker på vad gäller vädret i dessa trakter är att prognoser sällan är tillförlitliga. Det gäller att vara förberedd på allt. Hittills verkade i alla fall prognosen stämma. Det kom en del små svalkande regnstänk på vägen upp mot fjällstationen där jag passerade på den nya rekordtiden 1:38 (närmare femton minuter snabbare än min passering förra året) och sedan tätnade stänken mycket riktigt.  Därefter var det blött på marken. Precis hela vägen från Kebnekaise fjällstation och ända till Abisko var det blött, som det skulel visa sig. Vattnets djup och strömningsriktning varierade en hel del, men fötterna befann sig mer eller mindre i ständig väta under de återstående 86 kilometerna.

Johansson är ett segt släkte

Eftersom jag gått farligt hårt i inledningen slog jag av en aning på takten för att ge mig själv chansen att orka hela vägen. Det hade gått fort och bra så långt, men jag kände mig ganska sliten och inte speciellt stark och kaxig. När jag passerade hängbron över jokken som rinner mellan Västra Leden och Duolpagorni, stannade jag till och tittade bakåt lite snabbt. Jag kunde inte se någon annan löpare och kände mig nöjd med att ha ett rejält försprång. Men uppenbarligen är min syn inte så skarp längre, för ett par kilometer senare kunde jag höra steg bakom mig. En löpare var på väg ikapp. Jag räknade med att strax bli omsprungen, men det hände inte. Istället låg löpare kvar ett tiotal meter bakom mig. Så småningom tittade jag bakåt och kunde konstatera att det var Tobias som anslutit. Då är allt som 2014 då. Jag och Tobias mot resten av banan. Men banan är sig inte lik. Den snö som funnits de senaste åren är borta. Nu borde det vara mer lättsprunget, men det är en felaktig slutsats. Nu består vägen av massor av blöta, halkiga stenar, som hålls blöta dels av strömmande vatten som verkligen rinner omkring precis överallt som japaner i Tokyos tunnelbana, och för säkerhets skull fylls det ständigt på med nytt vatten uppifrån av det envetna smådroppande regnet. Inget hällregn på något vis, men ständigt strilande och väldigt blött.

Ben, fötter och bål får hela tiden kämpa hårt för att klara av att hålla farten igenom dessa vattenindränkta stenrösen med platta, vassa och rundade stenar lite huller om buller. Jag brukar få en svacka efter ca 4-5 timmar och så även denna gång. Då är det tufft att hålla igång med höga knän och snabba fötter, men det är enda chansen för att hålla ett anständigt tempo. Jag kämpar på och ser fram emot att vi ska komma upp till toppen av Tjäktjapasset. Då bör svackan närma sig sitt slut och utförslöpningen kommer bryta mönstret så benen kan komma igång igen. Precis innan klättringen upp mot passet möter vi några vandrare där en kille hälsar på mig med mitt förnamn. Det är Richard Andersson som jag träffade i samband med TEC tidigare i år. Vi är båda dyblöta och det är inte direkt läge att stanna och småprata, men det var kul att ses och få lite extra påhejning längs banan. Tänk om alla mina kompisar kunde ge sig ut på banan för att heja till nästa år – det vore något!

Klättringen upp till passet känns längre än någonsin. Vi passerar korset snart, men därefter är det minst lika långt kvar till toppen. Leran är bortsköljd och vi får faktiskt riktigt bra fäste. Ändå känns det våldsamt tungt. Vi är blöta och lite småfrusna.  Tobias ser ingen bakåt. Då bör vi ha allra minst  30 min försprång. Vi är uppe efter prick 6h. Exakt enligt plan för att klara att slå banrekordet. Men 11:57 känns svårt nu givet tunga ben och halka. Däremot ska vi slå våra PB utan problem. Bara att hålla huvudet kallt och ha koll på vad vi gör.

Vi stannar till för ett raskt klädbyte. Jag byter till en långärmad tröja och Tobias tar på sig en lätt regnjacka. Så kör vi på!

Nylagd bana?

Andra sidan av Tjäktjapasset känns som en helt ny bana i år. En helt ny erfarenhet. Till skillnad från tidigare snötäckta år ser man sommarleden. D vs. man ser rödmålade stenar. Massor av dem faktiskt. Men så mycket till led är det inte.  Svårsprunget av tusan för trötta fötter och ben. Inget surfande på dämpande snö. Istället någon kilometer av runtkastad insmord klappersten, som följs av tvättbrädestig upp/ner varje meter, varvad med fler klapperstenpartier. Allt indränkt i porlande, forsande, strömmande vatten. Men det går i alla fall utför och det är välkommet.

Den här passagen känns faktiskt snäppet jobbigare nu än tidigare år då den varit snötäckt. Efter en hel evighet passerar vi på behörigt avstånd från Tjäktjastugan och efter ytterligare en evighet når vi fram till det stora vadet. Det känns nästan bredare än normalt, men vattnet är snarast lite grundare än normalt. Fort ner i det kalla så jobbar vi oss metodiskt över till andra sidan efter ett trettiotal meter (känns längre, men är förmodligen egentligen något kortare än så). Upp ur vattnet på andra sidan och armarna mot skyn – ”Yes!!! Den svåraste biten är gjord!”. Nu väntar dryga milen med en hel del mer lättlöpta inslag fram till Alesjaure. Man ska inte luras att tro att det för den skull handlar om lätt löpning, men det är helt enkelt något lättare än den infernaliskt utmanande terräng som det handlat om de de närmaste föregående fyra milen. Vissa kortare sträckor på upp till hundratalet meter kan det faktiskt nästan kännas som ett välpreparerat motionsspår.  Men det går inte att slappna av för då stupar man i backen obönhörligt. Först åker Tobias i backen, men studsar upp raskt utan större skador. Sen är det min tur att tappa balansen och fara framlänges mot backen. Jag vrider kroppen något utåt sidan och lyckas få till en mjuklandning där jag rullar runt ett varv i ljungen som för en gångs skull är fri från vassa stenar.  En signal att ta det lugnt ett par sekunder och hämta andan. Så kommer en spång och vi sätter fart igen.

Alesjaure – början till sista tredjedelen

När vi närmar oss Alesjaure frågar Tobias hur mina ben känns. Ja, hur känns de? Jag svarar ärligt att de känns rätt OK, men det går i princip så fort jag mäktar med för tillfället. Tobias känner sig fräsch och är sugen på att göra en stöt mot Jonas banrekord. Han vill öka takten så snart vi passerar Alesjaurestugan. Du är välkommen att göra så, svarar jag, men det får bli utan mig. Jag vågar inte ta risken att skruva upp tempot mer nu. Eller snarare, jag klarar faktiskt inte av att skruva upp tempot där och då. Alla mätare pekar redan farligt nära den röda maxgränsen.

Så snart vi passerat stugan kliver jag åt sidan och önskar Tobias lycka till på färden. Han ökar takten, samtidigt som jag lite lättad slår av en aning och det ser ut som att Tobias formligen svävar ifrån mig. Nu väntar en lång och ganska tradig sträcka längs Alesjauresjön med sträckor av lite halvtrasiga och delvis övervuxna spänger blandad med lera, vad och gyttjehål, samt en och annan ganska fin stig. Tittar man till höger har man en vacker utsikt över landskapet på andra sidan sjön. Så ser det ut här vanligtvis. Men den här gången regnar det och har så gjort länge. Det är rejält gråmulet och det blåser en isande sned motvind från sjön. Jag vet inte om man ser något vackert landskap för jag orkar och vill helt enkelt inte titta ditåt. Spängerna är inte bara trasiga och övervuxna, de är även översvämmade. Leran och gyttjehålen har gått samman och täckt även de ganska fina stigarna, så det mer liknar en sammanhängande lervälling med ett och annat skotvättande vad. Det är halkigt och det är inte inspirerande. Men jag vet att det är övergående. Jag vet att bara jag får vika av från sjön så kommer vinden att lugna ner sig och jag kommer kunna få upp värmen igen. Jag vet att Tobias formligen flyger ifrån mig där framme, men jag begriper inte hur det går till i det underlaget. Jag väntar så smått att jag ska hitta honom begraven till öronen och nästa gyttjehål, men så blir det såklart inte. En stackars ripkyckling på egen vift från mamma och syskonen håller på att stampas ner under mina fötter, men jag lyckas förlänga steget en aning och kycklingen fick leva vidare.

Äntligen, äntligen, äntligen lämnar jag sjön bakom mig och den kylande vinden avtar precis som jag räknat med. Det var på tiden. Jag är onödigt frusen och har inte mycket marginal för lägre temperaturer, men jag har verkligen inte lust att stanna för att klä på mig mer. Inte nu. Det är ju bara 25 km kvar och allt är blött. Det viktigaste är att hålla sig i ständig rörelse. Så håller jag värmen och kommer närmare målet och en hägrande varm dusch. Så får det bli! Först en varm dusch, sen den kalla ölen! Tanken på målet och glädjen över att ha lämnat sjön bakom mig får stegen att bli lättare. Några nylagda spänger bidrar nog också. Plötsligt lyckas jag höja tempot och klarar av en riktigt snabb kilometer. Långt där framme ser jag något svart och rött som påminner mycket om Tobias. Kan det vara möjligt? Jag trycker på ytterligare en kilometer och kommer ikapp. Ständigt dessa Johansson! Ständigt denne Tobias! Han har fått problem med magen och har svårt att få i sig ny energi. Då går det inte att hålla det tempo han höll förut, utan nu tvingas han gå en del. Terrängen blir lite tuffare här igen så det passar bra att slå av en aning på takten igen.

Ordningen är återställd

Jag springer före och Tobias hänger på tiotalet meter bakom. Vi är inne på det förbannade skråpartiet på väg till Keronbacken och hängbron några kilometer innan Abiskojaure. Det lutar bitvis rejält neråt höger där Siellajohka brusar långt nere i ravinen och man måste arbeta med varenda muskel i kroppen för att hålla balansen och löpsteget, samtidigt om alla stenar och skiftande storlek tvingar en att hela tiden lyfta rejält på fötterna och anpassa stegen för att inte fällas i backen. Som en extra krydda översköljs alla stenar av strömmande vatten. En del är hala. En del ligger fast förankrade mot underlaget, medan andra glatt vickar undan när man kliver på dem. Välkommen till Swedish Alpine Ultra! Du tror det svåraste är över, men en del utmaningar återstår faktiskt, även om det bara är 20 km kvar till mål! När det är som jävligast släpper det igen. Vi är uppe på krönet och har en förrädiskt lätt löpning ner mot Keronbacken. Det är så klart fortfarande en del lera, halkigt och med luriga stenar här och där, men vi släpper på bromsen så gott det går och öser på ner till backen. På något vis tar vi oss ner till bron och över på andra sidan. Det blir inget vattenpaus här. Det blir väldigt få vattenpauser denna dag. Känns som att man är blöt nog i alla fall. Men nu är det faktiskt inte alls långt kvar. På nytt lite knepigare terräng som tvingar fram ett ändrat steg, men vi närmar oss målet. Längs Abiskojaure består leden av omväxlande spänger och lite halvtrixig stig, som delvis är uppkörd av fyrhjulingar. Den här dagen är det mesta ovanligt översvämmat, så där det inte är spång är det som ett pärlband av rejäla vattenpölar. Jag försöker springa lite på sidan av pölarna. Inte för att jag är rädd att bli blöt. Jag är rädd för det okända. Det jag inte kan se i de grumliga pölarna. Det känns inte särskilt lockande att snubbla över någon dold sten och landa med huvudet före i en vattenpöl. Så jag försöker springa på sidan av, alternativ slå av på takten rejält och klafsa igenom med höga steg.

Det är kallt, det är blött, det regnar mer än tidigare så det är faktiskt löjligt blött, men målet hägrar. Men Tobias är sliten och jag märker att han stannar till bakom mig. Jag väntar in honom och vi springer igen, men jag måste snart stanna och vänta igen. Jag fryser medan jag väntar. Tobias berättar att det känns ganska OK, men han är sliten och har börjat se lite suddigt. Vi vet att det enda som gäller är att hålla sig igång och ta sig fram till målet. Har Tobias svårt att få i sig energi  så måste han helt enkelt ta det lugnare, men så länge han håller sig i gång ska det inte vara några problem. Tobias har ändå sin regnjacka på sig och huvan uppdragen. Själv har jag bara en tunn långärmad tröja och jag fryser. Så jag kommer överens med Tobias om att springa i förväg till målet och försöka få Jonas att jogga honom tillmötes. Jag ger mig av i vad som känns som löjligt högt tempo. I själva verket går kilometerna på dryga sex minuter, men det känns som att det går riktigt fort.  Här brukar det som sagt vara lättlöpt. Det brukar vara ganska bra underlag och torrt. Nu är det blött, blötare, blötast. När jag passerat raststugan fyra kilometer från mål kommer jag fram till en delvis bortfluten och översvämmad spång. Den här spången är i praktiken en bro som leder över ett vanligen grunt och smalt dike. Men nu är vattnet högt och strömmande. Diket är brett och det som återstår av spången ligger precis i vattenytan. Jag springer över och fortsätter sedan över den allra sista hängbron på väg mot mål.

Kom ihåg att du är dödlig!

Ungefär samtidigt som jag når bron drabbas jag av den berömda klubban. Någon högre makt slår mig kraftigt i skallen och skriker i mitt öra – ”Du är hungrig av tusan, men det har du ignorerat den senaste timmen! Nu ska du straffas””. Straffet verkar bestå i att ta bort min löpförmåga och tvinga mig att gå i väldigt lugnt tempo för att jag så småningom ska få avsluta med att åla mig genom vattenpölarna in under portalen och vidare mot målet. Lyckligvis är jag ju en ganska erfaren löpare, så jag förstår hur jag ska tolka detta budskap.  Jag promenerar i lugnt takt den närmaste kilometern trots att jag fryser, samtidigt som jag tvingar i mig en hel rulle bloks med ljuvlig smak av syntetiska körsbär.  Sen kan jag springa så smått igen. Trots alla vattenpölar. Igenom alla vattenpölar. Jag struntar i dolda hinder nu. Det får gå som det går. Där är portalen! Nygrusad fin plan och väg ner mot jokken. In under järnvägsbron och vidare under landsvägen. Ta höger! Här har jag täckning, men det är strunt samma. Målet ligger ju bara ett par hundra meter upp i backen. De sitter säkert där och spanar efter mig nu. Däruppe någonstans finns säkert en varm dusch. Tiden är dessutom på väg att bli riktigt bra. Roland vill ju se nummerlappen vid målgång, så jag tar av mig löparvästen och håller den högt upp i luften med nummerlappen framåt. Nummer 10 för målgång!

Äntligen! Målgång på 12:11:15 och putsning av mitt personliga rekord från förra året med nästan en timme. Då får man vara nöjd. Så det är jag.

Nämnde jag att det var blöt av bara tusan på banan?

Jag fick fint diplom, en meter Kungsled och stiligaste finishertröjan någonsin (svensk teko är helt klart på uppgång igen). Samt en väldigt tjusig ballong. Men den bästa överraskningen var ändå att bastun var igång. Helt underbart att snabbt komma in i en varm dusch och därefter få sätta sig i en skön bastu. Medan jag satt där i bastun dök Tobias upp också. Rejält sliten, men han hade ändå kunnat hålla sig i gång och springa en hel del på slutet. Skönt.  Den killen har ett fantastisk löpsteg och den spensliga kroppen till trots måste han ha en genomstark och uthållig bål för att klara av att hålla i det steget så snyggt igenom det här maximalt krävande loppet. Om bara Tobias kan få till ett år eller två av kontinuerlig och strukturerad löpträning, så blir jag inte förvånad om vi får se en segrartid neråt tio timmar. Men till dess ska jag själv göra vad jag kan för att åtminstone fortsätta att förbättra mitt eget personbästa. Jag är övertygad om att Jonas kommer göra detsamma och jag ser fram emot att få tampas med familjen Johansson många gånger i framtiden uppe i den svenska fjällvärlden, oavsett väder och vind!

Jag måste passa på att tacka inte bara Roland utan även Åsa, Petra, Samira, Sigge och Sigges mamma (kommer tyvärr inte ihåg ditt namn i skrivande stund), Mårten, Jonas och alla andra familjemedlemmar som ställde upp som funktionärer och såg till att bjuda oss på ännu en underbar totalupplevelse. Givetvis även ett stort tack till Tobias och alla övriga medtävlare. Hoppas ni tyckte det var lika kul som jag!

Funktionärer i spänd väntan inför nästa målgång. 

Daniel Perttu stod för övrigt för en av helgens bästa kommentarer: “Säga vad man vill om SMHI, men den här prognosen spikade de verkligen!”.