Turken, holländaren, Bellman och en tysk

May 26, 2017 Sten > Lanza

Ironman Lanzarote var den tävling jag sett ut för att knipa en kvalplats till Kona 2017. Allt fokus under det senaste halvåret har legat på att vinna min klass på Lanzarote och därmed vara helt säker på att ta en kvalplats.

Jag bokade boendet på Hawaii för ett år sen och i början av året bokade jag flygbiljetterna. Så säker var jag på att jag absolut skulle lyckas. Så säker var jag på att jag inte kunde tillåta mig att misslyckas. Men man kan aldrig vara säker. Speciellt inte när det rör sig om en sådan utmaning som Ironman. 10-11 timmars ansträngning på hög intensitet. Det finns inte utrymme för skador eller sjukdomar. Man måste ha en bra dag. Eller man får i vart fall inte ha en dålig dag. Så det är klart att jag inte kände mig säker. Långt därifrån. Därför förberedde jag mig noga inför loppet. Jag gjorde t.o.m. något jag aldrig brukar göra. Jag kollade upp mina konkurrenter. Jag tog startlistan och gick igenom historiska resultat för mina konkurrenter i klassen. Jag hittade en snabb turk som jag utsåg till huvudkonkurrent. Han gjorde 9.36 i Frankfurt förra året. En respektabel tid som man inte bara skojar undan. Inte i M55-klassen i alla fall. Han simmar snabbare än jag, cyklar och springer bra. Inga uppenbara svaga punkter. Men jag slog honom på Hawaii 2013, trots att jag fick haveri på cykeln och tappade 10 minuter. Så kanske är han en av alla dem som har lite svårare när det blir varm, blåsigt och lite höjdmeter? I så fall borde jag ha chansen att ta honom på Lanzarote. Övriga konkurrenter såg mer hanterliga ut, men det fanns ett tiotal som jag inte hittade historiska resultat på och där fanns såklart plats för överraskningar.

Turken checkar in sin cykel. Jag passade på att kika lite så jag skulle känna igen honom under tävlingen. 

Min slutsats blev ändå att jag hade en riktigt bra chans att ta min planerade kvalplats. Rent historisk så har det under de senaste fem åren räckt med att komma på fjärde plats för att få en kvalplats i M55, så det fanns faktiskt utrymme för att släppa förbi såväl en turk som en tysk eller två. Rent statistiskt. Men jag tycker det är svårt att sikta på att komma två. Ännu svårare, och osäkrare, att sikta på fjärdeplats. Så det kändes enklast att sikta på förstaplatsen. Det är dessutom väldigt mycket roligare att vinna än att komma längre ner i resultatlistan. Det är därför jag tävlar i tävlingsklass. Jag gillar att tävla och det är roligt att vinna.

Efter att ha dubbelkollat däcken och satt dit mina två flaskor trolldryck på cykeln, gick jag ner till simstarten med god marginal. Jag kostade på mig att värma upp lite i havet. Kände på de modesta vågorna och simmade iväg i några sprintar för att få igång andning och hjärta. Skönt i vattnet och skönt i luften. Det kommer bli en bra dag. Kanske onödigt lätt med för svaga vindar på cyklingen, men det blir det väder det blir. Ju blåsigare och ju varmare, dess bättre för mig. Jag brukar tåla tuffa förhållanden bättre än de flesta. Det handlar mycket om mentala aspekter och förmågan att kontrollera sin ansträngnin så man inte luras att ta i för hårt, eller för den luras att lägga av eftersom det känns som det går långsamt. Bara gneta på mot målet. Det är min bästa gren.

På Lanzarote är det masstart från stranden som gäller. Alla på en gång när startskotten smäller. Proffsen först. Sen de AWA som vågar sig in i sin egen VIP-grupp och därefter resten inordnade i grupper enligt förväntad simtid. Ren självseedning. Ren självbevarelsedrift att ställa sig någotsånär rätt. Banan går i vänstervarv så vill man säkra kortast möjliga väg ställer man sig till vänster, men då riskerar man förstås att bli lite inklämd mot första bojen. Vill man kunna ha lite ner fritt vatten ställer man sig på högerkanten. Men då riskerar man onödigt lång väg, samt att det kan bli svårare att hitta bra drafting.

Jag ställde mig i främre halvan av 1.10-gruppen och ganska precis mitt i smeten. Jag har inget emot trängsel så länge jag får bra drafting. En av mina bästa egenskaper som simmare är att jag andas lika gärna åt höger som åt vänster och det är inte så himla noga med att jag får luft varje gång jag försöker andas. Simma brett brukade alltid Micke Rosén säga åt mig. Det rådet funkar väldigt bra i en masstart. Breda armar så du håller kursen och samtidigt håller ifrån dig alla som kanske inte håller kursen riktigt lika bra… Jag har lärt mig hur enormt mycket jag kan tjäna tidsmässigt på bra drafting, så jag har helt enkelt inget emot att ta lite stök och bök i utbyte.

Startskottet går och vi väller neråt mot stranden. Det går lite makligt i början och jag ångrar nästan att jag inte ställde mig längre fram. Men så snart vi börjar simma inser jag att det är perfekt. Det går undan. Jag jobbar nästan ingenting, men känner hur jag forsar fram på svallet från all framför. Det stoppar upp emellanåt och simmare trycker på bakifrån. Helt naturligt. Det går ju så extremt lätt att ligga här i suget bakom, så självklart simmar vi ikapp framförliggande simmare om vi tar i. Och folk tar ju i. Det osar adrenalin om havet och de flesta verkar veva på rent instinktivt istället för att till fullo uppskatta läget att kunna ligga på rulle utan att behöva tänka på mer än att hitta lite luft med jämna mellanrum.

Synd bara att inte alla bakom och vid sidan av mig förstår hur fort det går, trots att det är så lätt. Trots att jag ligger direkt på fötterna på dem direkt framför mig, så har jag hela tiden folk som försöker simma upp på mig bakifrån. När de märker att det inte går försöker de simma förbi på sidan. Fatta att det inte funkar! Inte just nu! Du är mitt i ett laxstim och du gör bäst i att bar följa med strömmen. Tids nog kommer det glesas ut och då kan du försöka simma förbi. Om du fortfarande vill.

Känner mig lite som GW när jag muttrar för mig själv: Det blir ju väldigt lätt att simma i baksuget med alla snabbsimmare framför, förstår du. Det är ju dessutom precis lika lätt för dem precis framför och bakom dig. Men det fattar de inte. Så de simmar in i folk framför när de försöker ta i och då stannar de upp, va. Så tvingas du också bromsa, vilket de där bakom inte gillar. De blir stressade för de fattar inte hur fort det faktiskt går. De bara känner att de inte alls behöver ta i och när det sen stannar upp lite grips de nästan av panik för de vill ju simma jättesnabbt hela tiden. Men rent statistiskt kommer de tjäna på att ta det lugnt nu i början och bara flyta med i det här fantastiska tempot. Så kan de börja ta i lite senare när det glesar ur i stimmet och då kommer de få jobba hårt för att komma ens nära det tempo vi håller nu. Men det är lite för svårt för de flesta att tänka såhär långt med huvudet under vattenytan. Det är mer primitiva funktioner som tar över och då blir det tyvärr lite stökigt. Det är bara att gilla läget.

GW ger sig till slut och istället hoppar Anna la Rosa in, ivrigt akompanjerad av Annakonda och Banarne, som med gemensamma krafter tvingar mig tänka på annat. Såsom mina armbågar. Och att låta handen hinna ikapp armbågen innan jag börjar dra på allvar. Se till att hela tiden ha “something going on” där framme. Inte lockas in i min traditionella sextaktsspark, utan hålla min nya kontrollerade two beat istället. Spara på benen till senare på dagen. Ok, ok, ok!! Sluta tjöta nu! Jag gör så gott jag kan!

Känns som att det går fort att komma fram till varvningen och så var det också. När jag passerar klockan visar den på 31:55. Härligt! 35 sekunder snabbare än då jag satte sim-PB här senast! Ner i vattnet igen och leta reda på lämpliga fötter att följa. Det andra varvet är mindre stökigt, men jag har ändå ganska bra drafting stora delar. Försöket ta i lite mer än under första varvet, men det känns ändå som att farten gått ner något. Mot slutet vevar jag igång med lite lagom avslappnad six beat för att få igång benen lite inför växlingen. När jag sprintar upp ur vattnet och kränger av överdelen av våtdräkten ser jag att klockan visar på strax under 1:05. Perfekt! Precis den simning jag hoppats på. En bra start på dagen.

Skyndar upp mot ombytestältet och får med mig min cykelpåse i farten. Massa folk som sitter och byter om i början av tältet så jag fortsätter lite längre in och hittar en rejäl ledig yta. När jag tror att jag lite elegant ska stanna till och dra av mig dräkter gör jag istället en klassisk Kalle Anka vurpa på den solkrämsindränkta gummimattan. Fötterna upp i luften rumpan och ryggen ner i backen med en smäll. Slänger lite elegant iväg ett passande spanskt verb strax innan landningen. Men det gör ju ingenting eftersom funktionären, som undrar hur jag egentligen mår och varför jag gjorde sådär, uppenbarligen inte pratar spanska. Så jag säger att allt är bara jättefint. Det där var bara mitt sätt att ta en liten power nap och ja tack, jag vill gärna ha lite sån där solkräm på axlarna istället för på gummimattan, om det kan gå för sig. Medan jag får axlarna inkladdade inser jag att jag helt kom av mig med avdragandet av våtdräkten. Här sitter jag på en bänk och kränger av en våtdräkt istället för att göra det stående. Massa sekunder rinner iväg. Eller … inte så många sekunder förmodligen, men lite störd blir jag att jag inte gör precis som jag borde. Plockar på mig mina gel, får på nummerlapp, hjälm och solglasögon och springer ut ur tältet vidare för att hämta cykeln och komma igång med den mest avgörande delen av det här loppet.

På vägen ut ur Puerto del Carmen hör jag en liten smäll och en kille strax framför mig svär till. Det ser lite konstigt ut vid hans drev. Han har tappat kedjan. Den har inte hoppat av. Den har gått av. Den är borta. Ligger förmodligen på vägen en bit bakom oss. Jag konstaterar att killen ändå inte tillhör min åldersgrupp, men att oavsett det så kommer han nog inte hinna i mål före mig denna dag. Jag borrar ner huvudet och fokuserar på mig själv. Min rytm. Min andning. Mitt lopp. Lite knixar och så man ute ur byn och det är bara att följa vägen och trampa på. Efter ca 15 km ser jag en gul cykel framför mig och startnummer 277. Turken! Jag glider förbi i ganska god fart och ägnar honom inte en blick. Med lite tur har han inte koll på att vi tävlar i samma klass. I vart fall tänker inte jag bjuda på någon gratisinformation. Det här loppet får han klara själv. Känner mig förvånad, men väldigt nöjd, över att redan ha passerat min huvudkonkurrent.

Efter en längre stigning får jag upp farten ordentligt i nerförsbackarna mot El Golfo och sen bär det uppåt igen. Ett lite lätt böljande och väldigt omväxlande landskap, som hela tiden domineras av den svarta lavan. Mycket bra och fin asfalt, blandat med betydligt sämre asfalt och tillhörande skumpande färd. Himlen är mulen. Alldeles för mulen. Det känns nästan svalt i luften. Inte bra. Det ska vara klart och smällvarmt så att alla tvingas lida ordentligt redan under cyklingen!

Jag passerar La Santa och skumpar förbi surfarstranden Famara och några meter riktigt usel, vittrad betongväg, innan det bär uppåt igen mot Teguise. Jag blir omkörd av en holländare som heter Marc någonting enligt nummerlappen. Nr 1552 är det så han är ju faktiskt i min klass! Känns inget vidare, men han cyklar ganska mycket snabbare än jag och det känns ganska meningslöst att försöka öka tempot för att haka på. Bättre att hålla mitt tempo nu, så kommer jag förmodligen att ta honom på löpningen. Jag tycker det tar ovanligt mycket på mina quads och kikar ner mot sadelstolpen. Kan konstatera att sadeln halkat ner från sin rätt position. Jag sitter drygt en cm för lågt. Typiskt. Då hade jag ändå satt fast sadelstolpen karbonpasta och dragit åt skruvarna ett extra varv. Men det är bara att gilla läget. Jag tappar nog inte så himla mycket på den här lite lägre positionen. Det sitter mest i skallen, och min skallen klarar det mest.

Vid Teguise är jag ungefär halvvägs in på cykelbanan och för att göra livet en aning bättre så hoppar min andra flaska trolldryck ut ur sin hållare i ett fartgupp. Det var ju synd! Speciellt med tanke på att jag precis tömt den första flaskan. Jag får klara mig på vanlig sportdryck resten av resan. Men det är i alla fall klarblå himmel sedan en tid tillbaka nu. Och temperaturen stiger. Det är ingen lek längre. Det är bra. I den sega stigningen upp mot Mirador de Haría kan jag inte motstå frestelsen utan slänger en blick neråt backen och där nere, precis vid foten av den vindlande backen, ser jag turken på sin gula cykel. Känner mig inte stark. Men vem tusan känner sig stark i den här backen?

Ekoparken strax före Mirador de Haría

Serpentinen nerför och hela backen ner till Haría tillhör de mest spektakulära och roligaste avsnitten på banan! Det gäller att våga släppa loss, men ändå hålla kontroll på både den egna cykeln och medtävlarnas manövrer. Sen upp lite grann direkt efter Haría, en skarp vänsterkurva och rena rama dyket ner utför ett tvärbrant helvetesstup. Lyckligtvis är det en ganska lång och överskådlig raksträcka direkt efter backen, så det är bara att släppa på allt som går. Gäller bara att våga!

Så börjar en ny seg stigning på några kilometer upp mot Mirador del Rio. Sista riktigt sega passagen på banan, som jag minns det.  Blåsigt och motigt. Men vacker utsikt. Underbart! Därefter bär det utför igen och man gör snudd på en u-sväng, så motvinden byts mot medvind! Ner i bågen och trampa för allt vad du har! Hastigheten pendlar lite mellan 60-75 km/h. Det går undan!

La Graciosa sedd från Mirador del Rio

Nu är det såhär lätt ända ner till Arrieta. Sen bär det uppåt igen. Lite sega motlut upp mot Nazaret och så vidare ända till Tegoyo. Men det spelar ju ingen roll, eftersom nu kommer vinden ge skjuts i ryggen, så här kan jag hålla hög fart ändå. Utan att behöva gå på omotiverat hårt.

Så var det i alla fall 2013 och så brukar det vara. Men inte 2017. 2017 är vindarna ganska snälla vad gäller själva vindstyrkan. Det blåser ovanligt lite för att vara på denna ö. Men vindriktningen är inte vad den brukar vara. Vinden kommer mer från öster än från norr och det känns nästan som att vinden vrider en aning samtidigt som jag vänder hemåt från Mirador del Rio. Det är inte många meter som jag har medvind. Med lite sned motvind däremot, det har jag mycket av. Det är garanterat inte fartvinden, utan det är en retsam skiftande och lagom knuffande irriterande sidvind, motvind, sidvind igen. Man får ingenting gratis och ingen vindpuff i ryggen som hjälp i de sega slakmotorna.

Så snittfarten går inte upp. Men jag blir tröttare och tröttare och snitteffekten går långsamt men obevekligen neråt. De negativa tankarna spirar och när ett hopp om en gråblaskigt dyster framtid med konkurrenter som kommer passera i mängd och bortflugna Konaslottar. Som tur är har jag min allra bästa gren i det inre samtalet. Det är sådant jag tränar på när jag springer 200 miles och liknande. Jag pratar med mig själv. Berättar, resonerar och förklarar: Om jag är jättetrött och tycker det är skitjobbigt med alla dessa höjdmeter och retsamma sekundmeter som hela tiden kommer emot mig, så gäller detta helt säkert för mina konkurrenter också. Jag mår ju egentligen väldigt bra där jag sitter på cykeln. Jag har inte ens ont i nacken och känner mig inte särskilt flåsig. Inte överhettad heller, trots att det är rejält varm ute. Jag är bara lite lätt trött i benen och framförallt i quadsen. Men det får man faktiskt ta på en Ironmancykling. 2013 hade jag stora problem med kramp i det här skedet av cyklingen, men nu känner jag inte minsta tendens till kramp. Jag mår bra! Jag tror inte ett ögonblick på att mina konkurrenter mår lika bra som jag. Dessutom är de allra flesta, inklusive turken, bakom mig. Det är bara den där Marc, holländaren, som är före mig någonstans. Men han kan inte springa. Jag tror inte han kan springa, för i så fall borde jag noterat det när jag kollade konkurrenternas tidigare resultat. I värsta fall får jag väl nöja mig med andraplatsen. Det kommer räcka det med. Se bara till att hålla i ett jämnt och tryggt tempo nu och avsluta med en snygg löpning så kommer det gå bra! Garanterat!

Vägen som gud glömde går från Nazaret. På Lanzarote. 

Så småningom tar jag mig i alla fall upp till Nazaret skakar ner på vägen som gud glömde i hög fart första kilometern för att sedan kämpa mig igenom ytterligare två kilometer som aldrig vill ta slut, innan de helt plötsligt ändå tar slut, så segar jag mig vidare och efter vad som känns som en evighet är jag uppe på sista höjden vid Tegoyo.  Nu är det bara att störta utför mot kusten och T2 i Puerto del Carmen! Äntligen tickar hastigheten upp över 30 igen! Rejält över 30. 50, 60, 70. Jag känner mig lite kissnödig och passar på att sätta nytt personligt hastighetsrekord kissning från cykel. 73+ km/h noterar jag samtidigt som jag lättar på blåstrycket. Det är lika bra att passa på när det ändå går så fort att jag trampar ur högsta växeln. Så slipper jag spilla tid på den saken under löpning. Allt känns genast mycket bättre och lättare. Nu tänker jag framåt mot växlingen, samtidigt som jag har fullt fokus på att hålla mig kvar på vägen. Nu kommer ingen konkurrent hinna ifatt mig före växlingen. Inte en chans. Sen är det löpning och det är jag bra på! Jag kommer helt säkert springa bra idag. Det vet jag!

I ett huj kommer jag in på strandgatan i Puerto del Carmen och trampar på mot växlingsområdet. Där nere i backen skönjer jag målet och bredvid det är det bike-off. Svingar högerbenet över sadeln och står på vänster pedal medan jag sänker farten så jag kan hoppa av och springa med cykeln när jag når linjen. Perfekt landning! Perfekt löpning med cykel. Efter bara ett några tiotal meter når jag funktionärerna i T2 och kan lämna över cykeln och sen hämta min run bag i flygande fläng. In i tältet och sitt på en ledig plats. Inte alltför smockat med folk, så det finns gott om utrymme. Medan jag sitter ner, tar av hjälmen och tar på mig strumpor + löpskor, så får jag ett enormt lager med solkräm påsmackat av två ivriga funktionärer. En av dem verkar speciellt förtjust i att gnugga in baksidan av mina öron, så jag är helt säker på att de aldrig varit så väl insmorda med solskydd tidigare i mitt liv.

Jag låter dem hållas, eftersom solen är tusan så stark och eftersom jag ändå har annat att tänka på än att ge instruktioner om hur mycket solkräm som ska sättas var. Jag greppar kepsen och sticker iväg med solkrämen sprutande som en jetström från öronen.  I alla fall är det så det känns. Vore kul om man kunde fått ett bildbevis på just den sekvensen, men tyvärr… Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord!

Löpbenen känns … njae … ok då … ganska bra. Inte helt perfekta, men de känns ganska bra. Jag försöker sätta upp ett tufft men ändå kontrollerat tempo. Löpningen börjar med en ganska rejäl uppförsbacke, så man ska inte förivra sig, utan håll huvudet kallt så kan du löpa på och hitta ett bra och avslappnat steg i den lång sköna utförslöpningen som kommer strax!

Jag loggar ca 4.30 på de första kilometrarna , vilket känns strålande med tanke på att jag inte tycker jag springer extremt fort. Efter en kilometer ser jag hur turken kommer in mot växling. Bra med lite försprång och med tanke på att den killen gjorde 5.06 på cyklingen i Frankfurt förra sommaren, så ska jag nog inte vara alltför missnöjd med mina 6.01 idag. Det är skillnad på tävling och tävling och Lanzarote har definitivt en av de mest krävande cykelbanorna. Så spring på nu!

Man har lagt om löpbanan till att bara omfatta två varv i år. Först ett jättevarv på drygt 30 km och sen ett lite kortvarv på knappa 12. Jag delar mentalt in löpningen i tre huvuddelar. Först inledande 15 km ut till Arrecife. Fokus på den biten nu. Sen får jag hantera 15 km tillbaka till målområdet. Därefter är det varvning och bara korta 12 km kvar. Plättlätt. Håll dig löpande nu, så får vi se hur du ligger till vid vändningen i Arrecife! Inte stanna till. Inte gå på toa. Inte gå. Inte fundera på att gå. Spring hela tiden. Spring genom varje vätskekontroll. Lugnt och kontrollerat tempo är det som gäller.

Det är varmt av tusan på löpningen. Sannolikt en hygglig bit över 30 grader. Ingen skugga någonstans och inte särskilt mycket svalkande vind heller. Hela ön ligger i vägen för vindriktningen. Så jag häller vatten över mig i varje kontroll. Första vatten över skallen, så en mugg sportdryck i magen och sen ytterligare vatten över skallen.

Första 10 går ganska raskt undan. Bra, Sten! Håll i det här tempot ett tag till så kommer det gå som en dans! När jag närmar mig Arrecife börjar jag möta fler och fler löpare. Men alla jag möter tillhör yngre åldersklasser. Den snabbcyklande holländaren ser jag inte av trots att jag sneglar på varje löpare jag passerarar som ungefär passar in på hans utseende. Jag måste ha passerat honom redan, för annars skulle jag ha mött honom vid det här laget. På vägen tillbaka mot Puerto del Carmen ser jag turken igen. Han ligger närmare två km bakom mig. Han har i alla fall inte sprungit snabbare än jag hit ut. Nu ska det mycket till för att han ska kunna komma ikapp. Bara jag håller i min löpning så ska han inte ha en chans.  Fokus på mig själv hela tiden. Hur känns kroppen? Hur känns benen? Håll rytmen och andningen! Håll lagom tempo. Lagom anspänning. Det är satan så jobbigt att springa, men ändå inte. Det här har jag gjort många gånger förut. Det är jobbigt och jag skulle inte ha något emot att gå en stund, men just idag får jag inte gå. Just idag måste jag faktiskt säkra den där Konaslotten och jag vill faktiskt vinna!

Tempot går neråt, men bara en liten aning. Jag tappar några få sekunder per kilometer, men inte mer än så. Det är under kontroll. Ingen superlöpning, men jag kommer springa på 3.30-någonting och det kommer räcka alldeles utmärkt. På väg in mot varvningen passerar jag en svensk och hejar lite på honom. Jobba på! Snart är vi i mål! Äntligen inne vid varvningen, får mitt armband och vänder ut igen. Spurtvarvet! Knappa 6 km ut till flygpatsen och sen bara låta benen föra mig hemåt mot målet! Hämta hem den där förstaplatsen!

Jag tappar ytterligare en aning tempo, men bara en aning. Jag vet att turken ligger ett par kilometer bakom mig och ska han ta in det försprånget måste han börja springa väldigt mycket snabbare än jag. Han lär inte klara av att öka tempot särskilt mycket så här sent i loppet, så bara jag ser till att inte tappa mer än kanske 30 sekunder per kilometer så finns det ingen chans i världen att jag blir ikappsprungen. Inte av turken och inte av någon annan. Jag har inte ens sett någon annan i min klass som är i närheten. Så jag tolerar att jag tappar tempo en aning. Jag tar det med jämnmod och mal på. Ser till att hålla mig springande. Snart nog är jag ute vid sista vändpunkten och nu är det bara att räkna ner fram till målgången. Jag möter turken igen. Han verkar inte ha tagit in något alls på mig. Snarare tvärtom. Så jag släpper på mot mål och känner mig ganska trygg. Helt säker är jag inte på att jag verkligen leder. Det kan mycket väl finnas någon som är framför mig, men i så fall bör den personen vara ganska långt före mig. Annars hade jag sett honom innan förra vändpunkten. Helt säkert. Och det finns ju inte någon som har gjort så bra resultat att han skulle kunna vara långt före mig nu. Skulle i så fall vara någon av de där som jag inte hittat historiska resultat för. Visst. Det finns en viss risk. Men jag känner mig ändå rätt säker och även om det är någon långt där framme, så bör jag i så fall rimligen ligga på andraplats och det räcker ju för att ta slotten.

Oavsett vilket har jag ingen riktigt nära mig och jag kan springa lite lagom avslappnat. Jag behöver inte tokspurta, för det spelar ingen roll. Det räcker om jag håller igång löpningen hyggligt så jag får gå i mål någon gång. Så jag kan få få definitivt besked om min placering och så att jag kan få lite efterlängtad massage. Då kommer svensken ikapp mig igen och hejar och peppar. Vill få mig att springa snabbare. Följa med honom på spurt mot målet. Ledsen. Couldn’t care less. No me interesa nada de nada. Jag har koll på läget. Ingen mening att tokspurta. Spring på du käre svensk! Så ses vi strax igen. Efter målgång!

Vi kör på i våra respektive tempon. Svensken, eller som det visar sig senare, svenskspanjoren, Lennart, spurtar och skuttar på lätta ben mot mål. Själv gnetar jag på. Egentligen spurtar jag också, men inte riktigt lika fort. Men snart nog är jag i sista nerförsbacken mot målet och kan äntligen korsa mållinjen. Jag får skaka tass med den mytiske Kenneth Gasque (som gammal teknolog förstår jag att uppskatta någon som har det fina efternamnet). Passar på att ge honom en liten kram också. Innan jag går vidare och klappar om Lennart. Vi lämnar in våra chip och får bl.a. ut ett litet kvitto med våra splittider och placeringar. Den är utskriven med fontstorlek 2.5 på ett ungefär, så jag ser mest lite grå prickar. Men Lennart har fortfarande ung blick och kan bekräfta att det står placering 1 i min klass där. En så outsäglig lättnad! Inte förrän nu tror jag att jag till fullo inser hur jobbigt det känts om jag inte lyckats ta hem den här förstaplatsen. Ännu värre om jag dessutom skulle missat Konaslotten.

Turken då? Jodå, han kom på andra plats. Ca 12 minuter efter mig. Holländaren hade jag passerat redan strax efter växlingen och han tappade rejält under löpningen till en slutlig femteplats. Men trean var bara fem sekunder efter turken. En tysk som dök upp som jokern i leken helt oannonserat. Honom hade jag inte koll på! Han hade inte kört några fulla Ironman under 2016 utan bara ett par halvor. Han hade gjort OK resultat på halvorna, men inte mycket mer än så och därför hade jag avfärdat honom när jag kollade konkurrenterna. Det visade sig iofs vara en korrekt bedömning av mig. Jag gjorde det dåligt och ändå var jag dryga tolv minuter före. Turken, huvudkonkurrenten, kom ju faktiskt tvåa. Så analysen var rätt. Men statistiken sprack rejält i år. 2017 krävdes det att man kom topp 2 på Lanzarote för att ta en Konaslott i M55. Jag och turken tog våra slottar. Tysken missade med fem ynka sekunder och han sprang klart snabbast av oss tre. Speciellt sista 6 km in mot mål. Undrar om han hade koll på turken? Det går nästan alltid att kapa ytterligare 20-30 sekunder på sista kilometern om man verkligen behöver det. Om man verkligen är motiverad. Vilken rysare att missa andraplatsen med ynka fem sekunder, utan att ens veta om att det är så nära. Jag hoppas att han hade koll, men helt enkelt inte nådde fram. Själv är jag i alla fall väldigt nöjd med att jag gjorde min hemläxa den här gången.

Jag är väldigt nöjd med segern. Jag är väldigt nöjd med att ha tagit den där Konaslotten. Jag är extremt nöjd med att jag lyckades ha så bra koll på mina konkurrenter under merparten av loppet. Jag är extra nöjd med att jag faktiskt sprang precis varenda meter och sekund under löpningen. Jag lockades inte att stanna till eller gå ens ett par steg i någon endaste vätskekontroll, utan jag höll mig igång precis hela tiden, fast benen inte var superpigga och fastän det var väldigt varmt under hela löpning. Ett väl genomfört lopp helt enkelt. Trots en ganska kass cykling.

Kom gärna och hälsa på i vårt lilla hus i Kona i höst! Närmaste granne med surfargudens tempel.