Vem fan är Wolfgang Schmatz?

October 13, 2017 Sten Livet

Imorgon är det dags. Ironman World Championships här på Hawaii. En tävling jag nu systematiskt har förberett mig för under drygt ett år. De senaste månaderna sedan Ironman Sweden i Kalmar, har jag fokuserat extremt mycket på att vara i absolut bästa form just här och nu. Resultatmålet är att ta mig in bland de fem bästa i min åldersklass. Rent statistiskt så bör det vara görbart.

Jag tror, nej jag vet, att jag har en tid neråt 10:10 på den här banan i kroppen. Kan gå bättre om det är gynnsamma omständigheter och kan även ta en aning längre tid om det är tuffare vind på cyklingen. Men min styrka är jämnheten. Jag är inte särskilt snabb, men jag är seg och uthållig. Så de där supersnabba rekordåren är inte det bästa för mig. Nej, ta hit så jobbiga och grisiga förhållanden som bara går! När de snabba tyska gubbprimadonnorna spränger sig på cyklingen och hamnar med huvudet i en vattenhink på löpningen, det är då jag joggar förbi med ett leende på läpparna och till min förvåning besegrar horder av medtävlare med betydligt bättre personbästan än jag.

Sett över de senaste fem åren har 10:10 räckt till tredjeplats fyra gånger, medan det krävdes 9.58 2013 (som var just ett sådant där supersnabbt rekordår). Så det finns en god möjlighet. I teorin. I praktiken är det mycket som måste klaffa. Jag måste må bra och känna mig topp för att klara av att pressa mig precis lagom mycket hela dagen och för att motivera mig själv till att fortsätta pressa under löpningen ute i värmedallret på Queen K, när man helst av allt bara vill lägga av och få vila lite. Bara lite… Det är då jag inte får tveka. Det är då jag måste komma ihåg att ju snabbare jag springer, desto snabbare går jag i mål. Sen får jag vila och njuta. När jag gjort jobbet. Imorgon eftermiddag kring kl. 17. Då får jag snart vila.

Just nu ser jag fram emot att ta mig an simningen med start 07:05. Alla tidpunkter jag skriver är lokal tid. Det är löjligt enkelt att räkna om dem till svensk tid iom att tidsskillnaden är exakt 12 timmar. Så min start går 07:05, vilket innebär 19:05 hemma i Sverige. Precis lagom till lördagsmiddagen. Ni hinner korka upp vinet eller öppna en öl. Sen kör vi!

Simningen är ett besvärligt mysterium. Ibland känns det som att ju mer jag tränar desto sämre går det. Det senaste året har jag fokuserat extra mycket på simningen för att försöka bryta igenom den barriär jag upplever finns framför mig. Givet min fysiska form borde jag klara av att prestera mycket bättre på simningen. Tycker jag. Men det tycker inte klockan. I år känns det ändå som att jag tagit mig upp på en något stabilare nivå i simningen. Jag har lagt om bensparken till en lugn two beat-kick. Hittills innebär det att min toppfart gått ner. Jag kan simma mycket snabbare när jag trycker på med six beat. På kortare sträckor i pool i alla fall. Men nu snackar vi långdistans i öppet vatten. Årets två Ironmantävlingar har resulterat i ett PB på simsträckan på Lanzarote i våras, då jag för första gången lyckades gå under 1:05, samt ännu en Kalmarsimning på 1:07-någonting, som är i paritet med mina bästa tider i Kalmar. Här i Kona var jag med i en träningstävling på simbanan i lördags och kom in på 1:09:52, att jämföra med mina två tidigare simsplittar här på strax över 1:12. Så det ser bättre ut. Ännu bättre är det att när jag var ute och tränade i onsdags hittade jag en lugn och fin rytm där jag inte tog i särskilt mycket, utan lyckades fokusera på god teknik och koordination mellan armtag och benspark, trots irriterarande vågskvalp in från sidan. Till skillnad från lördagen hade jag ingen hjälp av drafting och jag upplevde inte att jag ansträngde mig hårt, men jag lyckades ändå kapa 3 sekunder per hundring i snitt jämfört med lördagens tävling. Om vi nu ska roa oss med att räkna och spekulera så skulle detta peka mot en simtid strax under 1:08. Nu är det mycket som ska klaffa imorgon och man vet aldrig riktigt vad som händer när man hamnar i det kokande simfältet fullt av vilt viftande medtävlare, men jag har i alla fall ett gott hopp om att kunna sätta en nytt simpers här i Kona. Och om jag misslyckas kommer det säkert inte bli mycket sämre än 1:12, så jag kommer ligga bra till för resten av dagen.

Vad gäller cykel och löpning har jag tränat på bra efter Kalmar och stadigt visat bättre och bättre testresultat. Jag har förberett mig nog med värmeanpassning på hemmaplan innan avresan hit och det verkar ha lönat sig. Visserligen känner jag av värmen här, men den känns ärligt talat inte särskilt besvärande och jag ser ingen påverkan på mitt träningstempo. För drygt en vecka sedan sprang jag först ett lugnt långpass på ca 3 timmar och ett par dagar därefter cyklade jag igenom hela cykelbanan upp till vändpunkten i Hawi och tillbaka. Det var en nyttig genomkörare i lugnt och kontrollerat tempo. Imorgon kommer det gå betydligt snabbare. Direkt efter cyklingen stack jag ut på en kortare brickjobb på Alii Drive, där jag bara fokuserade på att hålla ett lätt och avslappnat löpsteg. Tempot var fantastiskt högt trots den lång cyklingen innan och trots värmen. Sen dess har jag känt mig nöjd och belåten. Anpassad och redo.

Övriga träningspass har flutit på enligt plan och löpformen känns bättre än på många år. Enda lilla hickan är att vi haft problem med lite magsjuka i familjen. Själv mådde jag räv i onsdags eftermiddag och kväll, men det passerade över natten och min lilla joggingtur i går kväll kändes fantastiskt bra.

Det är mycket som ska stämma för att nå ett toppresultat på en Ironmantävling. Men just nu känns det som att det är mycket som ska jävlas för att jag inte ska lyckas prestera bra imorgon. Det avgörande för min placering kommer knappast bli min egen insats, utan snarare vad mina konkurrenter mäktar med. Jag har ju äran att tävla i samma klass som vår egen ikon Micke Thorén. Micke brukar ge mig bra med pisk när vi möts på de kortare distanserna och han siktar allra högst upp på pallen här. Men nu är det långdistans och det är Kona. Det här är hårt och passar mig. Så har vi som vanligt ett helt koppel tyskar anförda av monstret Wolfgang Schmatz. Se upp för den gubben! Han kvalade in hit för dryga året sen via 9:03 på Mallis. 2013 satte han det gällande banrekordet, 9:16, i klassen under oss – M50. Men 2013 var som sagt ett rekordår. Imorgon kommer det vara tuffare om vädret vill samma sak som jag. Det kommer vara en kombination av värmedaller, åska och stenhårda kastvindar. Den gode Schmatz och övriga tyskar kommer implodera efter cyklingen och vandra längs Alii Drive med tom glasartad blick och händerna fulla av is. Min utmaning kommer bestå i att kryssa emellan dem och komma ihåg att heja på Micke när jag passerar honom på Queen K ca 8 km från mål. Och om det inte skulle gå riktigt på det viset, så spelar det ingen roll. Hatten av för Hr Schmatz och Thorén! Det finns plats på topp fem vid sidan av de båda herrarna för både mig och ytterligare två tyskar.

Det här ska bli kul! Det här ska bli spännande!

Ni kan följa mig och övriga fältet på ironman.com.

Jag har startnummer 478. Det lär även finnas en app att ladda ner, som eventuellt gör det ännu lättare att följa tävlingen. Det finns säkert information om den saken på ironman.com.