Vem vill inte ligga överst på svensktoppen?

June 3, 2020 Sten Livet

Jag vet inte om jag är så himla komplicerad. Men jag har ju känt mig själv i merparten av mitt liv, så jag kanske är lite jävig. Mitt förhållande till uthållighet och smärta är i vart fall väldigt okomplicerat. Ibland behöver jag vara uthållig och då ser jag helt enkelt till att vara uthållig. Jag håller på så länge som jag måste för att bli klar med det jag behöver bli klar med. Ibland kan det göra ont och då får det helt enkelt göra ont. Så ont det nu eventuellt gör. Jag brukar inte känna efter alltför noga. Så småningom är jag klar. Då är jag redo att låta kroppen vila och smärtan får avta. Det är verkligen inte komplicerat.

Vargön Trail Marathons är något så speciellt som ett svenskt svar på Barkley Marathons, det mytomspunna loppet i Tennessee som verkar mer vara något slags överlevnadsövning i hopplös terräng än det är en löptävling. Jag har verkligen aldrig känt mig sugen på att delta i Barkleys. Jag gillar löpning, men Barkleys verkar vara något helt annat. Men när det nu skulle ordnas en variant här på hemmaplan och det samtidigt som de flesta andra lopp ställts in, ja då kändes det helt plötsligt intressant. Halle- och Hunnebergs högplatåer är iofs en bit ifrån min hemmaplan, men de ligger i alla fall inom en något förlängd nödvändig bilresas avstånd. Ingemar som arrangerar hela äventyret är uppenbarligen löpintresserad, så det kändes rimligt att förmoda att det ändå skulle vara ett visst fokus på löpning snarare än ren överlevnad i obanad terräng.

Upplägget är enkelt. Ett varv om ca 32 km ska löpas fem gånger i växlande riktning. Ett antal kontroller skall passeras och vid varje kontroll finns det en bok som löparna skall riva ur en sida ur som bevis på att kontrollen passerats. Sidnumret ska motsvara din nummerlapp och du får en ny nummerlapp inför varje nytt varv. Det finns inga snitslar eller andra banmarkeringar. Men det finns en officiell karta med banan inritad (men utan att kontrollerna är explicit utmärkta) samt ett ark med skriftliga väganvisningar. I det fall som kartan och anvisningarna inte riktigt stämmer överens får du helt enkelt välja vad du ska tro mest på: kartan eller anvisningarna. Det blir snäppet knepigare att välja när det visar sig att verkligheten inte riktigt stämmer med varken karta eller anvisningar. Det är då som din abstraktionsförmåga prövas. Min erfarenhet är att mitt abstrakta tänkande helt klart försämras successivt under ett riktigt långt lopp, medan min abstrakta upplevelseförmåga når ständigt nya höjder. Det finns såklart enkla knep för att hantera denna gradvisa förändring av personliga superkrafter under pågående lopp, men det lämnar jag som en övning för läsaren att fundera över. Förhoppningsvis kommer Vargön Trail Marathons bli ett återkommande event och jag vill inte förstöra de små hemligheter som tillhör det roliga och utmanande med loppet. Dessutom hoppas jag själv kunna återvända och prestera bra, så jag har ingen större lust att ge mina kommande konkurrenter en massa viktig förhandsinformation. Framförallt tänker jag inte tipsa Ingemar om hur han ska tänka för att göra det hela ännu svårare för en långsam och obeveklig flerdagarslöpare som jag själv. Han verkar ha tillräckligt bra idéer som det är och själv är jag ju en lat rackare som helst vill slippa slita i onödan.

På fredag eftermiddag kom jag och Åsa fram till Vargön. Vi tog oss ut till startplatsen och fick efter ett tag kontakt med Ingemar och en del andra löpare.

Efter att ha ritat av kartan och kvitterat ut den första nummerlappen i utbyte mot ett par finfina löparstrumpor sökte vi oss in till en pizzeria i Vänersborg. Jag ville passa på att ladda rejält med mat samtidigt som jag studera kartan och bananvisningarna. Starten skulle gå någon gång mellan 21:00 och 01:00, så vi hade lite lagom begränsad tid på oss för att inte riskera missa starten.

Jag hann iaf markera ut på kartan var jag trodde kontrollerna skulle finnas och memorera en del instruktioner innan vi var tvungna att skynda tillbaka till starten. Kartan var iofs inte särskilt detaljerad, men det kändes ändå som att det skulle bli hyggligt enkelt att orientera sig. Orosmomentet var framförallt att merparten av första varvet rimligen skulle gå imörker, vilket försvårar all kartläsning rejält för mig.

Starten gick och det gjorde flera av oss löpare också. En del sprang. Uppför backen. Jag ökade takten lite och hakade på. Min plan var att låta de lokala talangerna visa vägen till en början. Så länge de inte sprang i väg i alltför orimligt tempo i alla fall. Och sprang iväg i ganska orimligt tempo gjorde de faktiskt. Men jag hade ju vilat en del de sista veckorna och benen kändes pigga. Min vrickade fot hade jag lindat ordentligt så den kändes också ganska bra under de första hundratalet meter. Sen började det bli jobbigare med alla rötter och stenar. Men det funkade. Jag kunde springa. Första boken hittades i ett huj precis där den skulle vara och vi fortsatte i galopp söderut på en teknisk cykelstig. En kille drog iväg en bit framför medan jag låg i en klunga hundratalet meter bakom ledaren och fokuserade på att inte trampa snett.

Andra kontrollen innebar i praktiken att hela fältet samlades igen. Ingen kunde hitta boken. Var vi än letade och hur vi än letade. Någon förbipasserande hade uppenbarligen hittat boken och tagit hem den som kvällslektyr. Jag vet fortfarande inte vilken titel det var. Men ”Omgiven av idioter” återfanns på åttonde kontrollen och det kändes ju passande. Efter mycket om och men tog vi kontakt med Ingemar och fick klartecken att fortsätta utan att ha hittat boken. Boken fanns ju faktiskt inte där.

Jag fortsatte att springa bra, men jag klantade tyvärr även till det en del. Inga jättestora missar, men tillräckligt mycket för att tappa rejält med tid. Vid femte kontrollen fick jag sällskap med Karin som förutom att vara en lokal förmåga dessutom visade sig vara fd orienterare. Den rygg jag borde tagit redan från start. Lugnt och kontrollerat tempo, men inte en massa misstag. Så småningom kom vi fram till den kontroll som vi redan från början räknat med skulle vara knepigast att hitta. Mitt ute i ett slags ingenstans, utan stigar, vägar andra tydliga landmärken att ta fasta på. Det var precis lika knepigt som vi befarat. Knepigare. En löpare var redan framme och letade bok när vi närmade oss. Pannlampans sken är väldigt avslöjande. Jag försökte var strukturerad och gå igenom alla mest tänkbara bokställen, samtidigt som de andra två letade på sina sätt. Efter en ganska lång evighet och ytterligare en smärre evighet hade merparten att fältet samlats igen och gick och letade. Så småningom var det någon som långt där borta i ingenstans stannade till och verkade ha hittat något. Fler pannlampor drogs ditåt och verkade också ha hittat det de sökte. Så jag och alla andra drog också dit. Och vi fick våra boksidor. Jag hade såklart blivit kall igen. Nästan lite gnällig faktiskt. Men när jag kunde börja springa igen blev jag raskt varm. De flesta hade ändå lugnat ner tempot nu så trots att jag hamnat lite efter jobbade jag mig fort framåt. Tills jag kom ikapp Karin på nytt. Då insåg jag att det var läge att slå av och hålla mig bakom istället. Karin pekade och berättade lite ute i mörkret där vi sprang. T.ex. skulle det visst finnas ett dass där borta vid milan … OK – vilken mila? Jag såg inget annat än mörker. Men det stod iaf om milan i anvisningarna så jag tog det som ett tecken på att vi var på rätt väg.

Så vek vi av från stigen och klev rakt ut i luften för att landa nere i en ogenomtränglig snårskog efter femtio meter fritt fall. Vi följde ”stigen” och kom så småningom fram till mer lättlöpt terräng. Vi hittade en bok utan problem och fick fortsätta med ännu en del lätt löpning. Ingen annan löpare syntes till. Vi hade ett par en bit framför oss. Resten var bakom, men hur långt bakom hade vi ingen aning om. Det spelade ingen roll heller. Vi tog det ganska lugnt. Bara två kontroller kvar innan varvning då Karin skulle ta en sovpaus. Själv räknade jag med att vända ut igen direkt, men jag hade ingen brådska nu. Bättre att lära mig hitta ordentligt inför nästa varv. Min fot värkte dessutom ganska ordentligt vilket oroade mig en del och det kändes bra att vara lite extra försiktig. Såklart fick vi omotiverade problem att hitta nästa bok. Helt ärligt kan jag inte begripa hur vi kunde missa den. Men det kunde vi. Efter en hel del letande räddades vi av att några andra kom ikapp oss och med fräscha ögon hittades boken omgående. Så kunde vi ge oss av igen. Inte många kilometer kvar. En del lättsprunget. Så en teknisk stig som var lite trixig att hitta in på. Lite tråklöpa och sen mera trixig stig och ännu ett frifall ner till ett gammal ödetorp. Där fanns banne mig ingen stig, så vi fick vara lite kreativa vilket funkade det med. Och inte långt därefter kom vi fram till varvningen.

Nu vet ni allt. Andra varvet fick jag ge mig ut i motsatt riktning. Ingemar meddelade att han placerat ut en ny bok vid andra kontrollen, så den fick jag inte missa att leta reda på. Ny nummerlapp hade jag också fått av Ingemar. Jag låg på andraplats en rejäl bit efter ledaren. Det borde varit lätt att hitta, men det var det inte. Jag gjorde en hel del småmissar under första halvan, som kostade rejält med tid. Inte kan jag skylla på mörkret heller eftersom solen gick upp tidigt och det blev ljust ett bra tag innan dess. Men problemet var att det varit mörkt när jag passerat åt andra hållet. Så jag skyller på mörkret i alla fall. Så det så.

Nästa varv gick bättre och även det fjärde varvet funkade utmärkt. Det var rejält varma dagsvarv. Vädret var faktiskt helt underbart. Jag tog faktiskt några bilder under de här varven.

Svårt att se på bilden, men det här är en riktigt stor rotvälta. Bra landmärke!

 

En riktig mosse. Med lite blötare väder hade den här kunnat vara riktigt spännande att passera. Nu var det bara “utmanande”. Ingenting för stukade fotleder. 

 

Det hade förmodligen kunnat gynna mig med riktigt skitväder eftersom få pallar med att springa så långt om vädret är dåligt. Men ärligt talat föredrar jag bra väder, även om det innebär att jag kan få stryk av en bättre löpare. Fint väder var det i alla fall. Varmt. Riktigt varmt. De två dagsvarven stannade jag till vid en tjärn och tvättade svetten ur ansikte och hår, samtidigt som jag svalkade av huvudet ordentligt. Jag tog även en flaska sjövatten som jag filtrerade för att få lite extra dricka på de här varven. Det behövdes verkligen. Femte varvet fick jag ge mig ut i samma riktning som fjärde varvet eftersom Andreas i ledningen valt motsatt riktning på sitt varv. Jag mötte Andreas ganska tidigt på mitt femte varv, så jag visste att jag skulle få stryk hur hårt jag än spurtade. Såklart sprang jag lite fel vid en brant trots att jag verkligen kunde vägen vid det här laget. Eller snarare just eftersom jag ansåg mig kunna vägen. Det kostade inte så himla mycket tid, men jag blev irriterad och lite sårad i själen. Solen hann gå ner så jag fick avsluta med pannlampa. Det kändes ”sådär”. Min tejpning hade släppt sedan länge och jag var rejält orolig för att trampa snett och skada mig. När den typen av hjärnspöken slår klorna i en är det svårt att komma loss och löpa avslappnat. Speciellt om benen redan är stela och trötta efter över 16 mils löpning. Eller ja, i teorin ska det ju vara 16 mil först strax före mål. Min klocka visade förmodligen fel … men den visade iaf på en ganska mycket högre siffra än så när jag väl kom i mål. Så hade jag ju sprungit lite fel några gånger också …

I mål tog jag mig i alla fall och inte hemskt långt efter midnatt. Totaltid blev ca 26:58. Lite drygt 3 timmar efter Andreas som var en väldigt värdig vinnare. Jag känner mig själv som en vinnare för att jag ändå klarade av att hålla ihop loppet så pass bra som jag gjorde. För ett år sedan brast min högra hälsena. Jag har jobbat med rehab och därefter med löpträning för att successivt bygga upp mig till att klara av att tåla såhär långa distanser igen. Sen inför loppet vrickade jag den vänstra foten och jag var osäker på start ända till dagen före loppet. Jag var osäker i början av loppet också. Osäker på om foten skulle hålla eller om smärtan skulle bli alltför besvärlig efter de första varven. Men det höll riktigt bra. Första varvet bråkade foten en del. Andra varvet fortsatte den gnälla lite här och där. Under tredje varvet fick vänsterfoten konkurrens i gnällkören av högern. De avslutande varven var hela kroppen lite lagom ömmande och jag kunde inte påsta att det gjorde ont på något specifikt ställe. Så fungerar det med smärta. Om det bara får värka tillräckligt länge kan det gå att ta sig till ett läge där kroppen accepterar smärtan och därefter gör det faktiskt mindre ont. Det är som om även smärtreceptorerna blir trötta.

Målfoto med pannlampan på

 

En varm och gosig brasa väntade vid varvningarna. Och vid målgång. Nästa gång kanske jag tar med mig lite marshmallows. 

Min beskrivning av banan har sannolikt vissa likheter med verkligheten. Åtminstone i några avseenden. Men den är medvetet kortfattad för att inte avslöja alltför mycket för eventuella andra hågade som vill försöka ge sig på det här loppet i framtiden. Om det ens kommer bli något sådant framtida tillfälle. Bara Ingemar vet. Om ens han vet.

På söndagen i bilen hem kunde vi höra att ”Komplicerad” klättrat överst på svensktoppen. Bra låt. Men jag är inte komplicerad. I vart fall inte mitt förhållande till smärta. Det är okomplicerat och ju enklare det är desto mindre ont har jag när jag springer. Men där och då i bilen och senare hemma i sängen påmindes jag ändå om en gammal listetta från samma tid på året för 16 år sen. Artisten var Lena PH med en låt av Orup. Fast det mesta går över med lite vila i nuet. Det kommer bli bra.