Semester och ladda inför Kalmar

August 9, 2015 Sten Livet

Om sex dagar ska jag tävla i Ironman Kalmar. Eller tävla och tävla … jag ställer bara upp för skojs skull och har ingen ambition att placera mig högt upp i min klass, eller försöka slå något personligt rekord, så det är väl mer att deltaga som ambitionen ligger på. Men när jag väl står där på startlinjen så kommer jag såklart vilja göra mitt bästa för dagen. Så lite tävla blir det nog av i alla fall. Bara att erkänna den saken. Om sex dagar ska jag tävla i Ironman Kalmar.

Precis som förra året så satsar jag inget speciellt på triathlon och därmed inte heller på Ironman. Förra året satsade jag på ultralöpning och i år har det blivit mestadels rehab och med fokus på ultralöpning. Det stora målet var Swedish Alpine Ultra som jag sprang för några veckor sen. Så det får bli lite som det blir med Kalmar. Men nu när det drar ihop sig så är det ändå läge att ladda lite extra och gå igenom var jag står för att bygga upp lite självkänsla.

Förra året sprang jag också Swedish Alpine Ultra, men därefter behövde jag fokusera fullt ut på Vidösternsimmet som jag ställde upp på helgen innan Kalmar: Det blev i princip enbart en massa lång simträning under veckorna inför Kalmar. Ett eller två cykelpass fick jag in och något enstaka och kort löppass. Jag hade en träningsbakgrund med mycket löpning och god aerob kapacitet tack vare en massa löpintervaller. Men jag hade gradvis nött ut fötter och underben så att det mest kändes lätt plågsamt att springa och jag fick inget flyt i löpningen ens vid lägre farter.

Tack vare min omfattande simträning de sista veckorna inför loppet gjorde jag ändå en för mig normalsnabb simning på ca 1.07. Helt nöjd med den tiden. Cyklingen gick sedan långt över förväntan fantastiskt bra! Jag låg ganska länge i ett tempo som pekat mot en cykeltid precis över 5h. Jag fick beordra mig själv att hålla igen i vetskap om att jag dittills under träningsåret inte cyklat längre än 10 mil i sträck och det endast vid två tillfällen. Totalt hade jag bara cykeltränat ett fåtal veckor. Så det borde inte gå att cykla så bra som jag faktiskt gjorde. 18 mil är långt och jag tappade en del tempo mot slutet, men kunde ändå hålla ihop det hela hyggligt väl och som jag tyckte med god kontroll till en cykeltid på 5.12. Riktigt bra och med en normalstark löpning borde jag faktiskt kunnat ta mig in under 10 timmar!

Men Ironman är en tuff distans. Man fuskar sig faktiskt inte igenom en Ironman med tveksam träningsbakgrund och med en halvskadad kropp. Inte ens om det råkar vara ens femtonde Ironman och man kanske börjat få lite rutin. Min blygsamma cykelträning visade sig kanske inte fullt ut under cyklingen, men den kom tillbaka som en bumerang och slog mig stenhårt i bakhuvudet under löpnigen. Eller snarare i baklåren! Tror aldrig jag haft stelare hamstrings och rumpa tidigare i mitt liv. Normalt brukar jag känna mig tung i quadsen efter cyklingen och kanske ha lite kramptendenser i vaderna. Men nu kunde jag inte få till en tillräcklig löpfart för att känna av de musklerna överhuvudtaget. Jag var helt stel i baksidorna och fick trippa fram med skrattretande korta löpsteg för att alls ta mig framåt. Hade jag varit ute efter att tävla om placeringar så skulle det här varit en extremt frustrerande situation för mig. Men nu skulle jag ju inte tävla utan bara vara med och ha en rolig dag… Fast det var såklart frustrerande i alla fall. Hemskt att inte alls kunna få ut den löpning som jag visste att jag trots allt hade i kroppen. Jag tog mig ändå runt på precis under 4 timmar (3.58) och fick en sluttid på 10.22 som jag var helnöjd med givet ambitionen och träningsbakgrunden.

Men jag var inte alls nöjd med löpningen. Tiden var egentligen inte så hemsk. Allt under fyra timmar är acceptabelt i min värld, men den där känslan av genomstela baksidor; ben som inte vill lyda order; ben som är mer obstinata än efter 100 miles löpning. Den känslan var jag inte ett enda dugg nöjd med och den känslan vill jag inte behöva uppleva igen!

Jag har slarvat rejält med simträningen i år igen. Precis som förra året. Precis som förra året har jag på allvar tagit tag i det där med simningen först de senaste veckorna. Efter Swedish Alpine Ultra. Men till skillnad från förra året har jag nöjt mig med relativt korta simpass och inte heller varje dag. Om jag simmar på 1.07 eller 1.12 kommer knappast att avgöra hur mina ben känns på löpning och det kommer inte ha någon avgörande betydelse för sluttiden. Istället har jag lagt de extra timmarna på cykling och en del kvalitativ löpning. Jag har t.o.m. lyckats få till ett par BRICK-pass med en kortare löpning efter cykelintervaller.

Jämför jag träningen under de senaste sexton veckorna så ligger jag på nästan identiskt samma antal timmar som förra året. Men jag har någon timme extra cykel per vecka och motsvarande timme mindre simning. Nöjer jag mig med att jämföra de senaste sex veckornas träning blir bilden tydligare. Totalt ligger jag på ett par timmars extra träning per vecka i år. Förra året dominerade simningen med 4.4 h/v där jag nu ligger på 1.3 h/v. I gengäld har jag drygt 2 h/v extra löpning, drygt två h/v extra cykel, samt 1 h/v extra styrka. Jag är alltså betydligt bättre förberedd för cykel och löpning. Men den allra mest avgörande skillnaden är ändå att jag känner mig helt skadefri. Jag har rehabbat bort mina hälseneprolem och alla följproblem i fötter och underben som jag drogs med förra året. Allt det där som gjorde att jag helt saknade löpkänslan och tyckte det kändes pest att ens sticka ut på ett träningspass.

I går sprang jag ett lekfullt långpass på Ringsö, på en bana som till stor del består av ganska tekniskt krävande stig. Jag hade för första gången i år mina tävlingsskor. För första gången sedan Kalmar förra året faktiskt. Mina lätta och underbara Puma Roadracer, med elastisk triathlonsnörning, inte alls anpassade för terränglöpning. Men vilken underbar känsla! Lätta, snabba fötter som utan problem dansade fram över rötter och sten i skogen! Helt underbart! Det var länge sedan löpningen kändes så lätt och njutbar. Nästan så det kändes som att jag håller på att få bra flås igen! Kanske har de senaste veckornas intervaller börjat ge lite utdelning? Eller är det bara huvudet som gillar skorna? Eller kanske fötterna som trivs i skorna? Jag struntar i vilket. Jag tar med mig den här sköna känslan ända fram till start nu!

Tro inte att jag är färdigtränad än. Det återstår lite jobb att göra, men inget som känns besvärligt. Idag har jag i princip vilodag, men det får bli lite simma i alla fall. Lätt simning med syfte att komma närmare rätt känsla och teknik. Imorgon blir det korta löpintervaller (10*30/180) och såklart en del simning. På tisdag ska jag simma lite längre. En kontinuerlig långsimning men i lugnare takt än på tävlingen. Minst 4.5 km, men inte så mycket värre än det. På onsdag blir det 6*1km på cykeln och möjligen en kort jogg på det. Sen är jag klar för Kalmar. Anländer där på torsdag och det blir sannolikt en liten simtur då för att känna på vattnet. Förmodligen en kortare tur även på fredag. Jag ska justera växlarna och byta en slang på onsdag eller torsdag också. Samt såklart träna detaljer i växlingarna. Hjälm på. Glasögon på. Glasögon av. Hjälm av. Strumpor på. Skor på. osv. Jag kommer göra ett antal mentala genomgångar av hela loppet med speciellt fokus på växlingarna så alla de momenten sitter klockrent. All den här lilla, men ack så betydelsefulla, träningen som egentligen inte tar någon energi, utan bara ger och ger och ger. Jag jobbar med mental träning under hela året, men de sista veckorna inför tävling hamnar mer och mer fokus på den träningen.

Nutritionsplanen är redan klar sedan länge, men jag kommer gå igenom den flera gånger till innan tävlingen. För övrigt är den uppladdningen redan inledd. Från och med idag kommer jag vara extra noga med vätskebalansen. Det är inte ett stort problem här i Sverige, jämfört med t.ex. Kona, eller årets tävling i Frankfurt, men vi har ändå lite varmare väder nu äntligen och det är inte en bra idé att starta tävlingen med negativ vätskebalans. Så 1-2 flaskor lätt saltat vatten varje dag från och med idag och fram till tävlingen är det som gäller. Så vet jag att jag inte hamnar fel. Och sova, sova, sova så mycket som möjligt nu de närmaste dagarna. Det brukar kunna stöka lite sista natten, men så länge man är utsövd innan dess är det inga problem.

Ja. Jag laddar upp inför tävling nu. Ja, jag kommer tävla i Ironman Kalmar om sex dagar. Det blir min elfte Ironman i Kalmar om vi räknar med de 7 Kalmar Triathlon som jag gjorde innan tävlingen övergick i Ironmans regi 2012. Jag ställer upp i mitt tycke otillräckligt tränad och helt utan ambitioner på att slåss om någon pallplats. Men jag kommer tävla och göra mitt absolut bästa på just den dagen! Så ser ni någon med ett rosa armband (race with a smile – vi saknar alla Lena Karlsson) och horn i pannan i Kalmar kommande lördag, kan det mycket väl vara jag. Om det inte ser ut som att jag ler så tittar ni inte tillräckligt noga!