Allt om 200 Miles i Täby
När jag vaknade i morse var det första gången på en vecka som mina fötter inte såg svullna ut. För en vecka sedan orkade jag knappt titta på fötterna. Men sedan dess har de gradvis blivit bättre och bättre. Nu har jag varit uppe några timmar, men svullnaden har ändå inte kommit tillbaka. Jag tar det som ett positivt tecken. Fötterna och benen känns inte helt bra ännu. Jag kan känna hur det pågår en systematisk läkeprocess därinne, ja inne i hela kroppen. Men läkeprocessen gör framsteg och jag blir helare och helare och förhoppningsvis även starkare än vad jag var innan. Jag har gjort ett par kortare träningspass sedan förra helgen. I torsdags cyklade jag tio minuter på gymmet, med väldigt lågt motstånd. Ren rehabträning för att försöka få ner svullnaden och öka blodcirkulationen i de utmattade områdena. Så körde jag lite lätt överkroppsstyrka ovanpå det. Igår blev det ett kortare simpass i Eriksdalsbadet. 200 meter insim och resten av passet med dolme. Jag hade ingen större lust att låta benen arbeta. Men kroppen är på väg att läka och i nästa vecka hoppas jag kunna cykelpendla till och från jobbet i Sundbyberg några gånger. Dessutom blir det ytterligare ett par simpass. Garanterat.
Men vi tar det hela från början istället. Varför sitter jag här en söndag med lite lätt trötta fötter och ben, trots att jag egentligen inte gjort annat än vilat den senaste veckan? Jag sprang TEC 200 miles förra helgen. Därför.
Det här inlägget handlar om själva loppet. Ni som är intresserad av sådant som förberedelser och uppladdning kan med fördel läsa mina tidigare inlägg:
Hur tränar man för att springa 200 miles?
Toppa formen för löjligt långt lopp?
Loppet
Egentligen såg jag 200 miles bara som en något längre variant än 100 miles. I övrigt är det i princip samma typ av föreberedelser och inställning som gäller. Nu ska jag springa väldigt väldigt långt! Se till att vara utvilad vid start! Se till att äta och dricka regelbundet hela tiden! Få i dig så mycket energi som möjligt. Lägg all energi på att färdas framåt! Håll fart framåt hela tiden. Så snart du står stilla så står också ditt lopp stilla, men konkurrenternas lopp fortsätter. Så se till att aldrig stå stilla. Rör dig hela tiden mot mål så ska du se att du kommer tid så smångingom!
Svårare än så är det ju inte. Men nu gick ju starten på fredag förmiddag, istället för på lördag. Bara för att man faktiskt ska hinna springa 100 miles extra. Redan där blir det ju lite knepigt. Åsa brukar köra mig till start, men nu var det ju arbetsdag för henne. Men min hustru är snäll och förstående och hon lovade skjutsa trots att att det var arbetsdag. Just det! Arbetsdag för min hustru betyder arbetsdag för en himla massa andra stockholmare också! Det betyder rusningstrafik. Rusningstrafik betyder att det kan ta väldigt mycket längre tid att åka från söder till norr än vad det brukar göra en normal lördagmorgon. Så vi satte oss i bilen redan 08.00 för att vara helt säkra att hinna i god tid till starten. Sen gick det såklart riktigt smidigt genom stan och vi kom fram i löjligt god tid till Ensta krog. Men det var bara bra. Jag hatar visserligen att vara onödigt tidigt ute, men jag hatar ännu mer att stressa upp mig inför start. Ska man springa 200 miles finns det gott om tid att stressa upp sig, så lika bra att vänta med den saken så långe som möjligt. Låg puls och spara energi. Jag satt kvar i bilen några minuter och lyssnade på nyheterna och småpratade med Åsa, innan jag tog mina grejer och gick ut.
Man hade inte hunnit få upp tältet ännu, men det var några proffsbyggare på plats som såg ut som om de visste precis vad de skulle göra. Så jag fick min nummerlapp och mina chip av Reima och satte mig att pyssla gör mig iordning. Jag hälsade på några av mina medtävlare. Lotta Ormeus Hooft kom förbi och även Sussi Lorinder dök upp för att hämta sin nummerlapp till 100 miles och samtidigt passa på att se den rafflande starten för vår, tyvärr helt mansdominerade, 200 miles-klass.
Snart nog började det dra ihop sig för start och Reima gjorde vad han kunde för att locka iväg löparna till den imaginära startlinjen några meter bort. Så småningom med lite lock och pock lyckades han samla vår tappra skara om tretton kämpar som var beredda att göra allt för att orka hela distansen och förtjäna sitt extra feta och enormt prestigefulla bältesspänne.
Foto: Caroline Jung ElgánStarten gick och vi sprang ut med förlöpare som visade vägen den första biten på backiga Enstaspår innan vi kom ner på gångbanan ut förbi Ungdomsvägen. Några löpare försvann i väg i förvånansvärt hög fart, medan jag och Ivan började småprata en del Roxen travade förbi oss ganska raskt och försvann iväg även han efter de bortflyende vårystra kalvarna. Jag lät medvetet bli att tänka på det där gänget utan önskade dem lycka till i tysthet. Någon kunde såklart tänkas hålla en hygglig bit, men innerst inne kände jag mig helt säker på att både jag och Ivan skulle kunna äta upp dem långt innan frukost, om vi bara kunde hålla vår hunger och fart under kontroll.
Jag hade min garminklocka på armen och den surrade till vid varje kilometer så jag kunde kontrollera tempot. De första kilometrarna gick oväntat fort trots att det kändes som att vi höll ett rejält lusigt tempo. Det förvånade mig inte. Det går alltid onödigt fort till en början. Man är utvilad, toppad och sugen. Det går bara inte att bromsa sig helt. Dessutom är de första kilometrarna rejält lättlöpta. Så jag oroade mig inte, utan vara bara väldigt nöjd med att vi låg långt från täten. Även om vi startat onödigt hårt , så hade vi varit klokare än de där framme.
Min största oro var på sätt och vis det faktum att jag sprang i sällskap med Ivan. Vi känner varandra sedan slut av åttiotalet då vi arbetade tillsammans på samma projekt ute på IBM’s lab på Lidingö. Sen gjorde Ivan en kometartad löparkarriär, som tyvärr slutade med att han blev långtidsskadad, samtidigt som jag satsade hårt på triahtlon. För några år sedan dök Ivan upp på nytt, åter från sina skadebesvär, på den svenska ultrascenen, vilket sammanfallit med att själv har trappat ner en del på triathlon till förmån för just ultralöpning. Så vi har setts en del i samband med diverse tävlingar på sistone. Jag vet vad Ivan går för. Jag vet att vi är ungefär lika starka. Det är dagsformen och viljan som avgör. Allt det där är inget problem. Dilemmat är att Ivan är trevlig , ungefär lika stark som jag och vi känner varandra. Så det är lätt att prata och vara social. Jag vill inte vara social när jag tävlar. Inte när jag tävlar på riktigt långa distanser. Jag är gärna social före loppet. Jag är gärna social efter loppet. Men under loppet vill jag vara fokuserad på mig själv. Jag vill inte spilla energi på något annat än att transportera mig själv till målet på mest optimala sätt.
Men nu var vi där och sprang tillsammans Ivan och jag. Vi småpratade om ditt och datt och kanske speciellt om löpning, kramper och saltbalans. Det var trevligt. Vi fick sällskap en del under första varvet med Kristian Ekfors som låtit sig ryckas med i startrusningen, men snart nog slog av på takten så vi hann ikapp och förbi. Vi pratade så mycket att vi sprang fel några gånger. Klart irriterande, men med så långt kvar var det ju egentligen inte så mycket att hetsa upp sig över. Lika bra att ta lärpengarna nu i början. Snart nog hittar man som i sin egen ficka.
Jag undrade om de hade någon koll på löparna i 100-milesklassen. När ingen hade det, passade jag på att tippa Jonas Johansson som vinnare där. Jonas och jag har sprungit Swedish Alpine Ultra ihop de senaste två åren, så jag börjar få lite koll på den killen. Första året stukade han foten rejält och tvingades bryta några kilometer innan vi nådde Kebnekaise fjällstation. Själv fortsatte jag och delade segern med Jonas lillbrorsa Tobias. Förra året kom storebror Jonas tillbaka laddad långt över öronen. Han tog en gruvlig revansch. Ostukad och outmanad kunde han sprinta hem segern dryga timmen före mig. Sånt imponerar på mig och jag var helt säker att Jonas skulle vara en het kandidat till segern i sin debut på 100 miles. Så det var mitt tips redan under första varvet på fredagen.
Det andra varvet fortsatte ungefär som det första. Ivan följde med mig och vi småpratade mest hela vägen. Jag minns inte exakt, men förmodligen var det jag som sprang längst fram på de mindre stigarna genom skogen. Jag vill helst springa själv, men allra viktigast är att jag inte har någon framför mig i de tekniska partierna. Det kostar energi att ligga bakom och väja i sista sekunden för plötsligt uppdykande rötter och stenar. Jag vill spara energin. Tills senare då jag kommer behöva den. Jag ligger alltid längst fram i tekniska partier. Slutsnackat om den saken.
När vi varvade igen hade Ivan den god smaken att dröja sig kvar några sekunder extra i tältet. Jag har ingen aning om varför det blev så, men jag såg det som en enkel lösning på bådas vårt problem. Själv var jag rädd att mitt tempo skulle påverkas för mycket av Ivans och att jag skulle vara för ofokuserad i största allmänhet alltför tidigt i loppet. Ivan hade egentligen planerat att springa mycket långsammare, så jag var rädd att jag helt enkelt lurade honom att springa lite för fort. Så det blev win win. Jag gav mig ut på tredje rundan själv. Bara 26 varv kvar. A walk in the park! Äntligen kunde jag råda helt själv över tempot och löpmönstret! Så jag ändrade en smula redan längs Ungdomsvägen. Jag slog in i en av mina ultratekniker. Jag räknar steg. Dvs. jag räknar varje gång jag sätter ner högerfoten, vilket i praktiken innebär att ett ”steg” egentligen är en stegcykel. Vänster och höger fot+ben. Sen börjar vi om. Jag sprang 200 steg med sansad steglängd, men ganska hög frekvens. Så gick jag 50 steg, innan jag började om med löpning igen. Det här ger en ganska skön variation i muskelbelastningen, samtidigt som det automatiskt håller ner kilometertempot. När jag kontrollerade kilometertiderna såg jag att jag fortfarande höll ett bra och vägvinnande tempo. Det vara bara att fortsätta lugnt och metodiskt.
Koncentrationen var på topp och det inre samtalet i full gång. Jag pratade så mycket med mig själv att jag lyckade springa fel ytterligare några gånger under de kommande varven, trots att jag var själv. Men tankarna drev iväg och rätt vad det var så befann jag mig på en stig utan snitslar så långt ögat nådde. Bara att gnissla tänder och vända om. Men det blev aldrig några värre felspringningar. Jag tappade kanske några hundra meter, men inga längre sträckor. Inget ting som var värt att hetsa upp sig över. Bara lugn och ro. Mal på. Tugga meter och du kommer närmare och närmare målet. Garanterat. Det är långt kvar, men inte lika långt som för 30 minuter sen.
Mot slutet av fjärde varvet stötte jag på en helsvart, väldigt vacker, katt. En svart smidigt bondkatt som kom emot mig på grusvägen dryga två kilometer före varvningen. Den tittade inställsamt på mig precis som vår egen katt brukar göra och strax före mig la den sig på rygg mitt på gruset och rullade runt i solskenet. Den såg ut att ta det för givet att jag skulle stanna och gosa med den, men när jag inte slog av på takten utan fortsatte rakt fram, spratt den upp och hoppade över vägen och ner vid sidan av, precis framför mina fötter. Jag hälsade och lovade stanna och kela lite någon annan gång, trots att det tyvärr inte var läge just denna gång. En svart katt som korsar min väg. Kan inte betyda annat än att djuren trivs i min närhet. Det här är min dag. Jag har flow.
Foto: Caroline Jung ElgánNär jag kom in för varvning den här gången hade jag lite mer att göra än tidigare varv. Jag har bara fyra 6 dl-flaskor som passar till min löparväst. Första fyra varven hade jag raskt kunnat byta till en ny redan fylld flaska. Nu var jag tvungen att fylla på flaskorna. Eller… jag var åtminstone tvungen att fylla en flaska. Jag hade flera petflaskor fyllda med min färdigblandade trolldryck enligt mitt högst privata recept. Det var jätteenkelt att fylla på en av mina västflaskor, men jobbet måste göras. Det tar några sekunder extra. Det tar fokus. Det vore ju kanon om någon kunde hjälpa mig med den här saken medan jag är ute på löpvarvet! Så på väg in i tältet bad jag Jan-Erik om han kunde hjälpa mig lite. Jan-Erik verkade helt uppenbart vara lite understimulerad såhär i början av loppet och bara längta efter att hjälpa till med något. Han lovade såklart omgående att fylla tomflaskorna åt mig när jag var ute på löpningen.
Jan-Erik är ju en av Sveriges absolut snällaste människor och dessutom en av ultralöpningen stora entusiaster, så det var i det närmaste som att stjäla godis från småbarn. Med skillnaden att Jan-Erik helt säkert hade varit beredd att ta bilen för att handla mer godis som jag kunde stjäla. Men nu stal jag inte. Jag lånade lite av Jan-Eriks godhet och fick fyllda flaskor som belöning. Tack för det, Jan-Erik! Det var värt en hel del. Jag kanske inte tjänade mer än ett tiotal minuter i depåtid på att slippa fylla mina flaskor själv, men det är värt så oändligt mycket mer. Jag är triathlet. Jag hatar att spilla tid i växlingsområdet. Det är ute på banan som loppen ska avgöras. Växlingsområdet skall passeras i flygande fläng med flyt. Flytet skall med ut på banan ända till det är dags att växla igen nästa gång. Samma sak gäller såklart här. Men vi kallar det för varvning och depåstopp, till skillnad från växling. Men varvningarna ska gå med flyt och i flygande fläng. Där var det ovärderligt att få hjälp med att fylla flaskorna. Genom att hålla fart igenom varvningarna tvingades jag egentligen aldrig att växla tempo. Jag bytte bara flaska, plockade på mig en ny gel och en rulle bloks och fortsatte ut på nästa varv. Jag kunde ligga i mitt komforttempo. Jag kunde känna mig stark och känna att jag hade marginal mot mitt schema oavsett vilken tid löpvarvet tog, eftersom jag visste att jag tog in på mitt schema i varje varvning. Jag visste att jag varvade snabbare än någon annan. Jag kände flytet i min löpning och prestation. Allt var helt enkelt på topp.
Foto: Roland EngströmJag brukar alltid få en liten svacka efter 4-5 timmar, så jag hade från början planerat femte varvet som ett litet vilovarv med något lägre fart än innan. Ute på femte varvet kände jag egentligen ingen tendens alls att mattas, men jag sänkte ändå lite grann för att något så när följa planen. Det gick nästan inte att springa långsammare, så lösningen fick bli några fler korta gångpauser på de lätta inledande kilometerna. Efter det kändes benen perfekta igen (så perfekta de nu kan kännas efter en dryg mara), trots att jag bara tappat ett par minuter på varvet. Jag fortsatte ett par varv till med de extra gångpauserna, i avvaktan på den förväntade svackan. Men det kom ingen svacka. Jag fick lite lätta krampkänningar mot slutet av sjunde varvet. Inte konstigt. Bara lite trötthet. Fortsätt med oförändrat löpsteg, så kommer det släppa! Jag tar en mugg vatten och en näve chips vid familjen Zigliaras kontroll. Vattnet är som underbar balsam mot mina sockerkladdiga tänder. Synd att jag omedelbart därefter kladdade in tänderna i chipsinpackning, men det var bara att gilla läget. För säkerhets skulle spädde jag på med lite trolldryck och så ett par vingummikletiga bloks för att säkerställa ett ordentligt frätande ytskikt på tänderna.
Inne vid varvningen står Roland och Jonathan och Jonathan och hejar. Jag har flyt och fokus genom tältet så jag hinner knappt hälsa, men det värmer att de är där. Ultrafamiljen är en generös gemenskap och vår egen lilla gren från Swedish Alpine Ultra känns extra intim och frikostig.
Foto: Roland EngströmÅttonde varvet går av bara farten. Jag inser att jag nog borde tagit med mig pannlampan ut, men det hanns inte med, så nu får jag springa på istället så jag hinner runt innan mörkret lägger sig. Det lyckas precis. Känslan är som att någon därute släcker ljuset medan jag är i tältet och tar på mig pannlampan. När jag kommer ut ur tältet är det bara att tända lampan direkt.
Det nionde varvet försvinner iväg i rask takt. Jag passerar markeringen för 100 km och gör en liten segergest. Men jag bestämmer mig omgående för att inte räkna kilometer mer. Jag har visserligen sprungit 100 kilometer nu, men det är 222 kilometer kvar. Det är en himla massa meter, det. Alldeles för många för att jag ska vilja tänka på dem. Jag räknar varv. Jag ska springa 28 varv. Det är inte särskilt mycket. Nu har jag sprungit 9 varv och det återstår faktiskt bara 19 varv. Hur svårt kan det vara? 19 varv. Ut och kläm nästa varv nu! Det tionde! Rätt vad det är så kommer jag fram till den lilla grussvängen vid sjön där 6 km-skylten sitter. Knappt halva varvet kvar. In till varvning och ut igen. Nu är det bara 18 varv kvar!
Det är mörkt och jag är ensam i skogen. Ibland varvar jag någon av de andra löparna, men det går snabbt och efter några uppmuntrande ord är man själv med mörkret och tankarna igen. När jag springer in i skogen igen, direkt efter Havrevägen, på elfte varvet hör jag lite ljud framför mig lite vid sidan av stigen. Jag vrider lite på huvudet och får se en fin räv som står där. Ett steg senare ser vi rakt på varandra, jag och räven. Min lampa lyser rakt in i rävens ögon, som blänker tillbaka mot mig med ett klart sken. Hej, räven, ledsen att jag stör såhär på kvällskvisten!
Strax efter räven kommer jag till skogens första korta lilla gåbacke. Skönt att slå av på takten ett par sekunder. Så bär det lätt neråt ett femtiotal meter innan stigen svänger uppåt igen i en lång högersväng. Av någon orsak kommer jag att tänka på Jan-Erik på det här stället. Det känns som att jag passerat honom här någon gång, under något lopp. Men det har jag ju inte gjort. Det vet jag. Förmodligen är det BRR som spökar i mitt minne. Där sprang jag förbi Jan-Erik i skogen ett par gånger. Kanske var det en backe där som påminner om denna? Så backen döps till Jan-Eriks backe. Varvet därpå hoppar även brorsan upp i mitt sinne när jag kommer till Jan-Eriks backe. Det är helt obegripligt. Jag kan inte förklara mina associationsbanor, men det här är ett tecken på att jag förvisso är ordentligt avslappnad och låter tankarna flyta. Det är bra. Men jag är riskabelt nära att tappa fokus på min löpning, min rytm och min andning. Jag måste ta tillbaka kommandot över mina tankar!
När jag kommer in i tältet efter tolfte varvet, sitter Ivan där inne och plockar med något. Jag hejar lite kort samtidigt som jag byter flaska. Ivan verkar pigg och ha läget under kontroll. Nu har jag varvat honom, men det är långt kvar. Jag är helt säker på att Ivan kommer vara en av mina huvudkonkurrenter under loppet. Håller jag mig framför Ivan så blir det garanterat en bra placering. Jag går ut ur tältet samtidigt som Roxen går ut tillsammans med en pacer. Jag inser att jag äntligen måste hunnit ikapp honom. Om jag förstått diverse andra lösa rapporter rätt så kan det innebära att jag är i ledningen nu. Men det är långt kvar så jag tänker inte på placeringar nu. Jag tänker bara på mitt eget tempo och hur jag själv mår. Det är helt meningslöst att försöka tävla om placeringar när det återstår 16 varv. Eller snarare, när det återstår över 100 miles. Tävla om placeringar kan man göra de sista två varven. Om det finns någon ork och lust kvar. Om det finns någon konkurrent som är tillräckligt nära.
Trots att jag nu snart sprungit halva loppet har jag inte känt av någon riktig svacka. Benen känns bra. Det gör såklart ont, men inte alls lika ont som det brukar göra. Det här är ingen smärta jag känner. Det är bara kroppen som återkopplar till mig att jag fortfarande springer. Inne i skogen på trettonde varvet, mitt i mörkaste natten, efter att ha passerat det tekniska partiet med blöta röttar och klättrat upp för den branta rådjursslänten, sträcker jag armarna mot skyn och ropar, lite lagom tyst för mig själv och de närmaste djuren: Jag mår bra! Jag har inte ont. Jag är pigg. Jag har koll på läget!
Bara att fortsätta ta ett varv i taget så är det här snart avklarat. Ett varv i taget. Ett varv i taget.
Jag har börjat känna lite begynnande skavsår, eller om det är blåsor, på höger häl. Det känns mer och mer. Det gör inte ont alls, men jag blir lite orolig när jag tänker på att det ändå återstår drygt 100 miles att springa. Skavsår kan ställa till det ordentligt om det vill sig illa. Faktum är att det känns lite halvdåligt runt omkring fotlederna på både höger och vänster sida. Jag förstår inte riktigt det här. Visserligen har jag ganska nya skor, men jag har ändå sprungit ett flertal pass på över 4 timmar med de här skorna. Dessutom hade jag dem på Ursvik Ultra och jag hade inte minsta tendens till skav eller irritation under det loppet. Så det borde inte vara några problem. Men det är problem. Känslan är som att strumporna är fulla av grov sand som ligger och skaver vid varje steg. Skorna sitter ganska löst på fötterna så de rör sig en del vid varje landning och då kan det såklart bli lite skav, även om jag inte märkt något sådant tidigare. Nu är det som det är. Det känns inget vidare. Jag bestämmer mig för att göra något åt saken vid nästa varvning. Jag har ju sprungit halva loppet utan något egentligt stopp i varvningen. Jag kan kosta på mig en paus. Planen blir att ta av strumporna. Borsta av fötter och tömma ur eventuell sand och skräp ur skorna. På med skavsårsplåster på höger häl och så ett par lite tunnare, rena, strumpor innerst mot foten, sen yllestrumporna och skorna utanpå det. Då ska det inte kunna ligga något skräp närmast huden och skava. Då bör inte skorna glappa för mycket vid varje fotisättning. Det bör bli mindre skav.
Halvvägs!
Sagt och gjort! Jag kommer in för varvning efter halva loppet. Det här måste vara mina absolut lättaste 100 miles någonsin! Det finns inte ens i min tankevärld att kliva av och nöja sig med den här sträckan. Jag är halvvägs och hur stark som helst! Av med pannlampan! Jag sätter mig på en bänk och fixar lite med fötterna. Det tar sin tid, men lika bra att göra jobbet ordentligt när jag nu ändå stannat till. Jag hittar varken grus eller sand, men oavsett vilket har jag i alla fall rena släta fötter nu. På med skorna igen. Bestämmer mig för att kosta på mig ett toabesök också. Det har känts lite tryck i tarmen på sistone och jag vågar inte riktigt lita på att det bara är gaser, om ni förstår hur jag menar. Så det blir ett par minuter på bajamajan i lugn och ro. Jag lyssnar efter om någon av mina konkurrenter passerar medan jag sitter där med byxorna nere, men det hörs ingenting utanför holken. Så ingenting att stressa upp sig för. Inser att batteriet till min Garmin håller på att ta slut. Jag skulle ju ta med mig en laddpack ut på det här varvet, men det har jag såklart glömt. Så det får bli att gå tillbaka till tältet och hämta laddpacken innan jag ger mig ut på femtonde varvet. Första varvet på andra halvan! Så laddar vi klockan medan vi springer. Jag får inga kilometertiden under laddningen, men det kan jag leva med. Klockan fortsätter gå och så snart jag kopplar ur laddaren kommer mellantiderna tillbaka.
Satan, vad svårt det var att röra sig nu! Det är verkligen svårt att räta på benen efter att ha suttit ner en stund. Muskelfästena i knävecken protesterar. Det här är ingen jag känt överhuvudtaget under loppet, men uppenbarligen har vaderna fått jobba en del under de här timmarna och då har muskelfästena också fått jobba en del. Så när de fått vila och dra ihop sig en del när jag suttit ner, kommer protesterna när jag ger kommando att det är dags att räta på sig och börja jobba igen. Jag får väcka dem försiktigt med gång i första backen och sen stänga av protesterna när jag börjar jogga lite lätt igen. Jag kör samma upplägg som tidigare varv, men blandad löpning och gång, men nu är tempot lägre. Väsentligt lägre. Trots att jag tycker jag försöker springa på nästan lika fort som innan. Enligt planen ska jag slå av på tempot något under andra halvan av loppet, men inte fullt så mycket som de blir nu. Jag biter ihop och jobbar på, men det tar nästan hela femtonde varvet innan benen vill lyda mig fullt ut igen. Räknar vi in depåstoppet blir det här varvet mitt klart långsammaste varv under hela loppet, men det vet jag inte där och då. Det enda jag vet är att jag måste få ordning på benen och komma tillbaka till det tempo jag ska hålla, eller åtminstone i närheten av det.
Foto: Roland EngströmLyckligtvis har jag inte bara huvudet med mig, utan även benen är beredda att ställa sig på min sida på nytt. Efter en rask varvning är jag ute på sextonde varvet och tempot känns ganska bra igen. Det är ju dessutom ljust ute nu och därmed mer lättsprunget. Det mesta känns ljusare och lättare helt enkelt. Jag kommer runt på en utmärkt varvtid som bara är några sekunder långsammare än schemat stipulerar. Framförallt känns kroppen bra. Benen känns bra. Huvudet känns bra. Jag är lite förundrad över att jag inte känner minsta symptom på sömnbrist, men det är bara att tacka och ta emot. Någon kilometer före varvningen möts jag av Andreas Tengelin som joggar med mig en del och peppar massor. Det är tydligen flera därute som följer min framfart via liverapporteringen på jogg.se. Uppenbarligen ser mina varvtider lika jämna och fina ut där, som jag upplever dem själv. Men det är ändå skört. Jag har sprungit långt nu och de gör ont i benen. Jag känner tydligt att det inte är särskilt långt till smärtgränsen. Den där gränsen där benen och/eller fötter gör så ont att man inte längre kan förmå sig till att springa, utan när man helt enkelt tvingas gå för att minska stötchocken en smula. När man passerar den gränsen går det raskt utför. Det vet jag av egen erfarenhet från otaliga lopp. Det är därför jag hävdar att muskeltåligheten är den absolut viktigaste kvaliteten som en ultralöpare skall ha. Det är därför jag inför det här loppet har tränat betydligt mer muskeltålighet än någonsin tidigare. Jag vill absolut hålla mig löpande hela vägen in i mål. Gör jag de vet jag att det kommer gå bra. Tvingas jag börja gå, kan det gå väldigt fort utför. Så länge jag kan fortsätta att göra stabila varv på 1.21-1.25 så är allt frid och fröjd, men kliver jag över den där smärtgränsen kan varvtiderna raskt hamnar på över två timmar. Men det är kul att Andreas kommer. Det är kul att han peppar mig. Jag tar till mig av det positiva, men avstår från övermod. Inga onödiga fartökningar här inte.
Så jag ökar inte farten. Inte medvetet i alla fall. Men sjuttonde varvet går ändå tre minuter snabbare än det sextonde, så tydligen hade jag inte total kroppskontroll. Det känns lätt och inspirerande. Det här blir samtidigt något av min bästa upplevelse under hela loppet. Jag kommer in till varvning strax efter 9.00 på lördag morgon. Bara ynka elva varv kvar. Tältet och hela målområdet är fullt av folk. Det är nästan hela startfältet för 100&50 miles, med familjer och supportrar. Det känns som att tältet exploderar när jag kommer in för varvning. Först blir jag rädd att jag inte ska komma fram till min egen lilla energistation därinne i tältet. Men det öppnas som ett slags gång genom massorna och jag kan byta flaska och plocka på mig en gel, utan tempoförlust. Folk jublar och applåderar. Tour de France-känsla. Den bästa jag upplevt! Jag ser Kent stå där och heja, men annars har jag svårt att urskilja individer. Jag hinner inte fokusera. Det är bara som en enda stor folkmassa. Efter en hel natt med bara fåglar och räven, känns det som en smått chockartad upplevelse med all denna uppmärksamhet. Tack, alla ni som stod där och hejade! Ni gav mig en upplevelse för livet! Jag inser att det gäller att komma ut ur tältet raskt och in i min egen bubbla igen. Det här var kul och peppande, men det är väldigt långt kvar! In i bubblan och ha kontroll över dig själv. Inte tänka på tävlingen! Tänk på schemat. Tänk på att äta och dricka. Tänk på hur du mår. Tänk på löpsteget och tänk på att variera belastningen. Håll dig på rätt sida om den där smärtgränsen!
Med elva varv kvar kan jag konstatera att skorna fortfarande skaver. Plåstret verkar ha fungerat hyggligt, för just höger häl känns bra, men resten av fötterna känns som att jag stuckit ner dem i grusbad. Det känns inte bra någon stans. Men det är faktiskt bara elva varv kvar och jag har faktiskt ett par ren och torra strumpor närmaste skinnet, så det gruset kan inte vara annat än ren inbillning. Jag har i alla händelser ingen bra idé om vad jag skulle kunna göra för att förbättra situationen nu. Dessutom var det ju jättesvårt att komma igång igen efter förra gången jag stannat. Så nu stannar jag inte igen. Inte för lite skav i alla fall. Det där får jag ta hand om efter målgång! Nu spiller vi ingen mer energi på att tänka på den saken! Tänk på rytmen! Tänk på andningen! Känn efter att du är klar i skallen! Ät och drick, spring och var glad!
Vid nästa varvning har Åsa hunnit dit igen. Jag har bett henne ta med en flaska cola blandat med kaffe. Även om jag inte har något problem med trolldrycken tänker jag att det kan vara trevligt med lite omväxling och det kan vara läget att trycka på med lite extra koffein nu när loppet går in på sitt andra dygn. Men det smakar inte jättebra med den där blandningen och jag har ingen direkt längtan efter omväxling just nu, så jag nöjer mig med några rejäla klunkar i gåbacken efter varvning. Sen får det bli trolldryck igen istället.
Bar att fortsätta runt med fokus på ”ett varv i taget”. Så jag mal på. De ystra kalvarna på 100&50 miles startar, men jag passerar startområdet ca. 10.25, så det kommer dröja ett tag innan de första springer om mig. Det känns bra. Jag har inget emot att bli omsprungen, men det riskerar att störa rytmen om det kommer alltför många löpare i tät följd och ska förbi. Nu blir det inte så. Inte alls. Jag har faktiskt hunnit glömma sprintklasserna, när det plötsligt brakar till precis bakom mig inne i skogen. Jag passeras i flygande fläng av en vilt sprintande kille med ny fin TEC-jacka på. Eller vilt sprintande, det kanske är lite fel uttryckt. Han liksom flöt fram över rötter och sten, men i en flygande fläng som om trötthet var ett helt otänkbart koncept. Det måste varit Thomas Chaillou som så småningom vann 50 miles-klassen. Det där tempot var inte att leka med! Verkligen imponerande. Han varvade mig en gång till efter några timmar, men då var tempot klart mer sansat. Fortfarande snabbt, men jag gissar att även de pigga benen kunde drabbas av en viss trötthet.
Jag kommer in för varvning efter 21 avverkade varv. Bara sju varv kvar! Endast en fjärdedel av loppet återstår. En fjärdedel är inte alls mycket. Ännu mindre om man tänker på antal varv. Om tre varv kommer det bara vara fyra varv kvar. Det är en sjundedel. En sjundedel är nästan ingenting! Dags att lägga fokus på att äta varv. Jag äter ett varv i taget så är jag snart framme vid bara fyra varv kvar. Sen är jag snart klar! Det här kommer gå bra. Se bara till att håll dig på rätt sida om den där smärtgränsen, Sten!
Jag passeras av en del andra löpare från de kortare sprintklasserna. Så småningom kommer en pigg Kent med stiligt löpsteg. Han ligger bra till och verkar ha startat i klokt tempo. Jonas passerar också. I något lugnare fart än Kent, men så ska ju Jonas ändå springa 100 miles. Det är långt det med. Vi byter några ord och det känns lite kul att ses även om det är väldigt kort. Men det är precis tillräckligt. Jag vill inte småprata någon längre stund. Det räcker så bra att hälsa och utbyta lite lagom peppande fraser.
Risk management
Jag har tidigt bestämt mig för att i görligaste mån klara mig själv under loppet. Jag föredrar ju att springa själv för att kunna spara på energi och koncentrera mig på min egen löpning. Så det finns ingen anledning att göra sig beroende av pacers. Visst är det trevligt med sällskap, men för mig är en pacer någon som på ett eller annat sätt kommer kräva min uppmärksamhet. Uppmärksamhet som i praktiken kostar energi. Energi som jag vill lägga på att ta mig närmare målet. Energi som jag vill spara till dess den verkligen behövs. Lägger jag en plan som innefattar pacers så ökar jag dessutom risken i planen. Det finns alltid en risk att jag själv ska bli sjuk, eller kanske skadad, vilket såklart lätt förstör den bästa plan. Men en pacer kan också bli sjuk eller skadad. Sånt kan dessutom inträffa medan jag själv är ute på banan. Vad händer då när jag kommer in till varvning och min pacer inte är där? Onödigt energiläckage. Det är vad som händer. Så jag undviker sådana beroenden och jag minimerar riskerna så långt det går. Samma sak med supporten. Jag har förberett all energi och utrustning så att jag enkelt ska kunna klara mig själv. Nu fick jag jättebra hjälp av Jan-Erik och några andra att fylla mina extraflaskor så jag kunde varva lite snabbare och med bättre flyt, men jag var inte beroende av den hjälpen. Två gånger fick jag själv ta några extra sekunder för att fylla en flaska i varvningen. Det gick alldeles utmärkt det med. Det var vad jag planerat för. Att jag fick hjälp var en bonus som gjorde mig starkare. Men planen var, precis som vanligt, att jag skulle klara mig helt själv utan yttre beroenden. På så vis tvingas jag göra grundliga förberedelser, samtidigt som jag minimerar risken för yttre störningar under loppet. Sånt gillar jag. Riskminimering. Deltaneutral löpning helt enkelt.
Riskminimering eller inte, så måste man ändå se till helheten. Även om jag är väldigt egoistisk och självcentrerad i min idrottsutövning, så har jag ju min egen familj att förhålla mig till. Jag skulle aldrig kunna hålla på med den här typen av aktiviteter om inte min familj ställde upp på mig. Då tänker jag såklart på våra barn, Melker och Magda, men kanske framförallt på min hustru Åsa. Så när jag åker iväg för att tävla runt om i landet, och även utlandet, försöker jag få till det så att även övriga famliljen kan få ut något av äventyren. Förra året passade vi på att bestiga Kebnekaise tillsammans, ett par dagar innan Swedish Alpine Ultra. Åsa och Magda lyckades tyvärr inte komma hela vägen upp på toppen i det lite halvdåliga vädret, men jag och Melker kom i alla fall upp. I år gör vi ett nytt försök,men denna gång blir det bara Åsa och jag. Att springa runt runt i Täby är inte särskilt glamoröst och inte heller särskilt exotiskt eller äventyrligt. Att åka förbi Ensta krog med jämna mellanrum under en hel helg för att se några trötta löpare varva igenom ett stort partytält låter inte heller särskilt glamoröst och ärligt talat låter det inte särskilt spännande heller. Det borde finnas roligare sätt att tillbringa en helg. T.ex. i tv-soffan med ett glas vin och en pås chips …
Så när jag planerade mitt lopp en sista gång lite drygt en vecka före start insåg jag vad som skulle bli pricken över i! Något för mig att se fram emot under hela loppet och något som skulle hålla Åsa snäppet mer engagerad och säkerställa att hon inte skulle missa min målgång trots att den sannolikt skulle bli ett tag efter normal läggdags. Jag bad helt enkelt Åsa bli min pacer under slutvarvet. Jag vill inte ha någon pacer. Men jag vill väldigt gärna springa ett varv med Åsa. I mörkret, med pannlampa på, och visa henne hela banan där jag tillbringat merparten av helgen. Vi springer ganska sällan tillsammans. Dels för att jag brukar springa mycket längre än Åsa, men också eftersom tempot gärna blir onödigt högt för Åsa, även om jag tycker att jag tar det lugnt. Men efter 27 varv i egen takt på TEC-banan, var jag helt säker på att Åsa inte skulle ha några som helst problem att hålla mitt tempo under slutvarvet. Så jag frågade om hon ville ställa upp. Det ville hon. Lycka! Nu hade vi båda något att se fram emot.
Det här bar jag med mig som en undertryckt förväntan under hela loppet och under de sista sju varven plockade jag fram tanken på slutvarvet som en liten morot att lukta på där jag kämpade för att hålla ett lätt och avslappnat löpsteg inne på de tekniska skogspartierna. Snart där nu. Den här jobbiga klätterbranten måste jag bara passera sex gånger till. Men sista gången kommer jag ha sällskap av Åsa. Då kan jag visa henne branten och stigarna med alla rötter så hon inser hur svårt det här faktiskt är. Då kan jag berätta om räven i skogen på elfte varvet. Så i praktiken är det bara fem
Ändrade planer
Ute på femte varvet i slutet av Havrevägen passerar jag Ivan igen. Roxen har redan brutit och jag vet att Ivan ligger på andraplats. Jag är två varv före och jag har snart bara fyra varv kvar att springa. Jag ligger dessutom fortfarande nästan på tidplanen. Om jag inte ramlar och bryter foten eller nåt i den stilen finns det ingenting som kan stoppa mig från att både vinna och att sätta banrekord. Dags att släppa planen och tänka till! Precis som ett fotbollslag som är i stor ledning en bra bit in i andra halvlek, kan det vara läge att lägga om taktiken för att stänga matchen och säkra segern.
Det mörknar nu och pannlampan ska på igen efter varvnig. Jag måste slå av på takten i skogen för att inte riskera att trampa snett eller snubbla. Så nu får det bli lite lugnare varv. Lugnt och försiktigt i skogen och fortsätt löpa på där det är lätt. Så tänker jag. Jag slår en signal till Åsa och förvarnar om den ändrade taktiken så hon inte ska bli förskräckt om hon ser att jag får lite sämre varvtider. Nämner det hela för Jan-Erik i varvningen också.
Så jag ger mig ut på den sista sjundedelen! Nu med lite lägre takt. Redan från början faktiskt, men framförallt tänker jag ta det försiktigare i skogen. Jag har redan småsnubblat flera gånger på rötter och stenar och även om jag känner mig stark och inte lider av någon sömnbrist, så vet jag med mig att jag är mycket tröttare nu än föregående natt. Jag lyfter verkligen inte på fötterna mer än absolut nödvändigt och det är stor risk att snubbla eller trampa fel. Med lite otur så kan faktiskt loppet ta slut i förtid, helt oavsett hur bra det känns just nu. Så jag slår av lite till på takten när jag kommer in i skogen. Men det går inte helt som jag planerat. Jag har ont och jag är trött. När benen fått smak på lugnare tempo i skogen vill de inte gå upp på högre tempo igen när det blir lättlöpt. Det gör faktiskt ondare i benen där eftersom underlaget är hårdare. Tempoväxlingen hjälper inte mot smärtan. Snarare tvärtom. Tempoväxlingen har gett utrymme för smärtan att ta lite mer uppmärksamhet.
Branten ner mot gångbanan längs Ungdomsvägen börjar bli riktigt brant och jobbig. Jag börjar springa i serpentiner istället för rakt ner. Tveksamt om det är lättare, men det känns ganska bra och ge en lite varierad belastning i alla fall. Det är nog bra i det här läget. Jag ska bara äta varv. Bara äta fyra varv till. Senär jag i mål. Det kommer jag orka. Inte tänka på smärta nu. Fokusera på slutvarvet. Ärevarvet. Tillsammans med Åsa.
Jag håller lite koll på kilometertiderna på min klocka, men jag orkar inte riktigt räkna hur stor temposänkning jag faktiskt gjort. När jag kommer in till varvning tar jag en snabbtitt på tavlan och konstaterar att det ändå inte är så illa. 1.36 – det där ser helt OK ut. Bara tre varv kvar nu! Faktiskt mindre än en mara om man nu prompt måste börja räkna kilometer, men det ska jag ju inte göra, så håll klaffen nu! Ut och ät ett varv till!
Sagt och gjort. 1.37 – stabilt. Det börjar göra väldigt ont i benen nu. Framförallt är det vänsterbenet som bråkar. Tibialis Anterior eller om det är inne i själva benet. Jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det. Jag har faktiskt bara två varv kvar till målgång. Ett varv kvar och så ärevarvet med Åsa.
Så jag kämpar på och försöker hålla mig på fötterna i skogen. Äter och dricker i stort sett enligt schema. Vet att det är nära nu. Där passerar jag återigen 6 km-skylten. Så jogga några tiotal meter innan den lilla gelbacken in på stigen förbi sjön. Kort gåbacke igen. Lite teknisk stig förbi det gamla fortet. Upp i knixig rotbacke och så småningom ut på grusväg mitt i skogen. Snart framme vid 8 km-skylten. Nu är det bara blöta rötterna och rådjursbanten kvar, sen lite rotknixande innan man kommer på grusvägen innan Chez Zigliara. Därifrån är det gamla hemmastigar vid Ensta fram till varvningen och där framme väntar Åsa. Hon är redo med reflexväst och pannlampa.
Slutvarv – ärevarvet!
1.38 – det går utför med tempot, men fallet känns väldigt kontrollerat och nu är det slutvarv. Jag bryr mig inte om vad det blir för tempo på slutvarvet. Jag vet att jag har massor av tid på mig för att uppnå mina mål. Men det finns ju ingen anledning att dra ut onödigt länge på det hela. Så njutbart känns det faktiskt intejust nu. Så vi sticker ut på ärevarvet. Dvs. vi börjar med en lugn och stilla gåbacke. Jag förklarar att nu jävlar gör det ont i benet och att hon inte ska försöka få mig att tro något annat. Det gäller bara att följa med på resan. Jag vet exakt vart vi ska. Exakt när vi ska springa och exakt när vi ska gå. Bara följa med så pratar vi och tittar på omgivningarna. Så kommer vi vara framme raskt!
Så vi pratar och jag pekar. Visar den slockande festkontrollen på Havevägen. Visar var jag träffade räven osv. Jag springer först inne i skogen och Åsa kommer en bit efter. Lugnt och fint för att jag inte ska riskera att snubbla. Men jag snubblar såklart i alla fall. Fast farten är låg och jag har gått om tid att ta emot mig i fallet, så det blir inga skador den här gången heller. Inga problem. Bara jobba på. Jag äter mina sista gel och dricker upp min sista flaska. Vi passerar Zigliaras kontroll utan att stanna. Passerar under Bergtorpsvägen (för det är väl den som fortsätter förbi Ensta?) för sista gången och promenerar upp i backen in i Enstaskogen. Kliver över den nedvälta stocken för sista gången. De första fjorton varven skuttade jag över stocken i farten. Därefter bestämde jag mig för att det fick vara slutskuttat och sedan har jag klivit lugnt och stilla över. Med ålderns rätt skulle man kunna säga. Så fram till den sista klipphällen upp mot elljusspåret. Det känns nästan som en klättring snarare än en gåbacke. Uppe på krönet börjar vi jogga. Något slags tävlingsdjävul verkar vakna till liv hos Åsa. Spåret är brett här och det går utför. Plötsligt kommer hon upp jämsides bredvid mig och börjar dra ifrån. Vad händer? Håller hon på att lägga in en spurt? Är människan helt tokig? Jag har ju för tusan skitont i benet! Så jag ber henne lite försynt att sänka tempot en aning, för vi har faktistk några hundra meter kvar och jag har inte särskilt bråttom (kan tänkas att jag i själv verket uttryckte mig något mer direkt, men det beror i så fall enbart på att jag var lite trött och inte vill spilla energi på en massa onödiga ord). Som den förstående hustru Åsa är, bönhörde hon mig och vi kunder hålla ett värdigt och gentlemannamässigt tempo nerför den sista backen. Förbi lekplatsen. Förbi sista tvära kurvan med marshallerna. In på spurtrakan. Men ingen spurt. Värdig och kontrollerad jogg. Målgång. Målgång! Underbart.
Foto: Jan-Erik Ramström
Nämnde jag att Jonas Johansson blev slutsegrare i 100 miles-klassen? Mitt tips gick hem. Sånt gillar jag. Dessutom vann Sussi Lorinder 100 miles på damsidan. Alla vi tre ska ju vara med på Swedish Alpine Ultra i mitten av juli. Jonas kommer helt säkert vara ännu starkare då än den här helgen, så han kommer bli svår att tas med. Dessutom får vi sällskap av Jonas bror Tobias som är en löpartalang utöver det vanliga och en hel del andra löpare som säkert vill ha ett ord med i laget. Men jag lovar att inte ge mig frivilligt. Det blir i alla händelser ännu ett underbart lopp! Lina Nyman som vann på en bra tid 2014 ska vara med i år igen, så även Sussi kommer att få ett utmanande motstånd. Roland hälsar att det efter några återbud nu finns ett par startplatser lediga till årets upplaga av Swedish Alpine Ultra. TEC i all ära, men man kan inte konkurrera med den storslagna naturupplevelsen vi bjuds på av den svenska fjällterrängen. Så om du är det minsta sugen ska du inte tveka en sekund! Anmäl dig till Swedish Alpine Ultra. Välkommen in i SAU-familjen!
Så kommer du vara utvilad och lycklig i god tid till september när det är dags att anmäla sig till TEC 2017. Vi ses någonstans i spåret!
Näringsintag
För den som är intresserad (mest för mitt eget minnes skull) kommer här en utråkig listning av mitt näringsintag under loppet.
28*6 dl trolldryck
– Trolldryck:
- 3 dl Vitargo electrolyte (koncentrat) + 2 dl rödbetsljuice. Spädes med vatten till total volym om 15 dl. / 15 dl
- (3*185 + 2*39) / 15 = 42,2 kcal/dl
- 253 kcal/flaska; 7089 kcal totalt
15 paket bloks
– Ca 180 kcal/paket; 2700 kcal totalt
22 paket gel
– 90 kcal/paket; 1980 kcal totalt
Ett par nävar chips; Några klunkar cola blandat med kaffe; en halv kopp svart kaffe (0 kcal)
– Det här bortser vi ifrån i sammanräkningen
Totalt intag under loppet: 7089+2700+1980 = 11800 kcal
– Ca 300 kcal/h
- Ganska precis vad en tränad kropp kan klara av att ta upp under ansträngning
- Kan möjligen ökas något, men jag kände inte att jag kunde äta mer, utan det får i så fall bli antingen via högre koncentration Vitargo, eller mer sportdryck
- Mer sportdryck är opraktiskt att bära med sig, så återstår då att titta på att höja koncentrationen på trolldrycken
Förbrukning
– Ca 25 000 kcal totalt skulle jag gissa på
- Det ger ett underskott om ca 13000 kcal -> motsvarar knappa två kilo fettförbränning
- Stämmer ganska bra med vad vågen visat under senaste veckan
Efter loppet, återhämtning
Direkt efter målgång fick jag lite lätt blodtrycksfall. Det är vanligt efter långa ansträngningar, så inget jag reagerade speciellt på. Så länge man håller benen och kroppen igång så hålls trycket upp tillräckligt, men så snart man stannar efter målgång faller trycket och man kan få lte lätt yrsel. Det är inte helt ovanligt att folk tuppar av direkt efter målgång av just detta skäl, även om det inte brukar drabba mig. Jag satte mig ner när jag kände yrseln och då blev det bättre. Ute i omklädningsrummet låg jag på rygg och mådde ganska bra, men så snart jag reste mig upp snurrade det lite i skallen. Men jag är van och lyckades i alla fall duscha av mig ordentligt och yta om till rena kläder. Så småningom lyckades Åsa locka ut mig till bilen så vi fick åka hem. Det var ovanligt jobbigt att gå de där få meterna, men det gick.
Eftersom jag både druckit och ätit bra under hela loppet kände jag inget större behov av att äta+dricka direkt efter målgång. Blodtrycksfallet gjorde ju tvärtom att jag kände mig lite lätt illamående, så jag valde medvetet att vänta med intaget. Jag hade ju faktiskt stannat för kisspaus på nästan varje varv under andra halvan av loppet, så någon akut vätskebrist borde jag rimligen inte lida av. När vi kom hem och la oss så slockande jag nästan direkt och sov faktiskt riktigt bra hela natt framåt tiotiden på morgonen. Då vaknade jag och stapplade ut till toaletten för att kissa. Till min förvåning hade blodtrycksfallet fortfarande inte gett med sig och när jag skulle gå tillbaka till sängen snurrade det till i skallen och jag tuppade av för en kort sekund.
Jag insåg att kroppen hamnat i ett tillstånd som jag inte kände igen sedan tidigare. Så länge jag låg ner i sängen var blodtrycket lågt, men acceptabelt (107/59), men så snart jag satte mig upp gick trycket ner istället för att öka som normalt. Jag mätte så lågt tryck som 89/56 och då var jag precis på vippen att svimma.
En kontroll på vågen visade att jag gått ner ca 5 kg sedan starten av loppet. Om vi antar att jag förbrukat två kilo kroppsfett under loppet, så handlade det om ca 3 kg ren vätskeförlust. En vätskeförslust som pågott kontinuerligt under hela loppet. Förklaringen till det låga blodtrycket var helt enkelt att blodvolymen minskat gradvis under hela loppet och efter målgång hade volymen fortsatt minska. Istället för att återfylla med vätska hade jag ju gått och lagt mig och fortsatt utsöndra vätska under vila och även gått upp och kissat ut ännu mer vätska. Medicinen fick bli att ligga i sängen under dagen och dricka lätt saltat vatten mer eller mindre kontinuerligt. På kvällen var blodtrycket tillräckligt återställt för att tillåta upprätt ställning. Då kunde jag gå en trappa ner för att äta middag och dricka ett par goda öl i min kära tv-soffa.
TEC har ju ingen egen ölsort, men det finns ett annat lopp i Roslagen som faktiskt har en egen öl. Tycker både ölen i sig och namnet passade utmärkt.
Innan sänggåendet hade vikten ökat med tre kg jämfört med morgonens notering.
Nästa gång jag springer såhär långt kommer jag ha en flaska lätt saltat vatten att dricka direkt efter målgång, oavsett hur jag känner mig.
Planen
Jag har aldrig sprungit 200 miles tidigare och kände mig tvingad att göra en så bra plan som möjligt för att minimera risken för att tvingas bryta eller gå en massa varv med smärtande ben mot slutet. Jag detaljstuderade Torbjörns splittar från förra året och kunde konstatera att han borde kunnat göra en betydligt bättre tid med ett lite klokare upplägg. Å andra sidan var han ju i en ohotad ledning under större delen av loppet, så han kanske inte tog ut sig ordenligt? Jag vet inte. Men erfarenheten från 100 miles sa mig att jag verkligen borde testa att hålla igen ordentligt redan från början.
Jag funderade på om jag skulle lägga en plan för helt jämna varv hela loppet igenom, men avfärdade den tanken som orealistisk. Jag vet ju att det kommer svackor och framförallt vet jag att benen till slut både stumnar och börjar göra ont, egentligen helt oavhängigt av hur långsamt jag springer. Det är bara en tidsfråga. Så jag bestämde mig för att belöna mig själv en aning med ett något minskande tempo varefter loppet fortskred. Eftersom jag aldrig sprungit längre än 24 timmar, var sömnbristen en annan osäkerhetsfaktor. Jag ville inte planera för att ta riktiga sömnpauser, men för säkerhets skull la jag inte utrymme för ett par något längre depåstopp under andra halvan av loppet, där jag såg framför mig en möjlighet att sitta ner under några minuter och sluta ögonen. Kanske få en liten power nap vid behov.
I övrigt la jag in några femminutersstopp med några varvs mellanrum. Mest i fall något skulle hända och som en allmän kompensation för att det ändå tar en viss tid vid varje varvning att byta flasko och plocka på sig gel och en rulle bloks, pannlampa, laddpack till klockan etc.
Nedan ser ni min plan till vänster och det faktiska utfallet till höger. Jag får erkänna att sammantaget är jag väldigt nöjd med såväl plan som utfall. Till nästa gång ska jag dock komma ihåg att ta höjd för det faktum att det är jobbigare att hålla fart i skogen när det är mörkt och inte minst att denna faktor blir ännu mer betydelsefull under den andra natten, då man redan varit ute i drygt 34 timmar när mörkret lägger sig på nytt.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.