Ulltrasten och det hiskeliga helkroppsödemets gåta

April 3, 2020 Sten Livet

Jag vet egentligen inte när det hela började. Förmodligen för väldigt länge sedan. Kanske redan när jag föddes, bara det att det tog sin tid innan jag lärde mig springa tillräckligt långt för att uppmärksamma fenomenet. Eller så var det inte alls länge sedan. Kanske var det bara några år sedan. Även om jag alltid har sprungit långt, så har jag ju successivt tränat och tävlat på längre och längre distanser. Kanske att jag någonstans längs vägen passerat en gräns. En gräns där jag helt plötsligt måste vara beredd att ge min kropp ett annat stöd än det som krävs innan den gränsen passeras.

Att notera och observera ett fenomen

Den första gången som jag faktiskt grubblade lite mer ingående över gåtan och gick så långt att jag både pratade med läkare och skrev lite om saken var i alla fall 2013 (http://informagi.se/vikten-av-vikt/556). Då hade jag nyligen deltagit i den märkliga tävlingen Ö till Ö och tränade vidare med mycket volym inför Ironman Hawaii som skulle gå av stapeln fyra veckor senare. Över ett par dagar gick jag oväntat upp hela 3,5 kg i vikt. Samma dagar utsatte jag mig för många träningstimmar och ett relativt snålt energiintag, så  det naturliga hade varit att förvänta sig en viktnedgång främst pga vätskeförlust. Men nu hände alltså det omvända. När jag sedan försökte springa intervaller fungerade det inte alls. Kroppen kändes tung och trög, av förståeliga skäl, och jag tvingades göra om passet till en betydligt snällare variant än planerat. Jag tog det som en indikation på att något var helknas med kroppen och valde att lägga in ett par rena vilodagar. Efter ytterligare något dygn kom det stora viktraset då jag gick ner till en nivå som låg 6 kg under toppnoteringen 5 dygn tidigare. Jag förstod verkligen ingenting av detta. Jag diskuterade saken med min dåvarande husläkare och vi tog några prover, men det var först efter att vikten gått ner igen. Föga förvånande visade inte provresultaten på något anmärkningsvärt. Vi kikade lite på några forskningsstudier, men hittade inget som kändes tydligt relevant, så vi kom helt enkelt inte vidare med frågan där och då.

Under åren därefter har jag gradvis blivit mer och mer observant på det här med viktfluktuationer i anslutning till riktigt lång träningspass och tävlingar. Det är otvetydigt så att där finns ett samband. Det är väldigt vanligt att lägga på sig en del vikt under dagarna efter ovanligt hög träningsvolym. Det finns t.o.m. ett mer eller mindre etablerat begrepp för fenomenet: ”sälsyndromet” kallas det i vissa kretsar. Men jag har inte hittat någon förklaring till vad som faktiskt orsakar denna vätskeansamling. Faktum är att jag inte upplevt något större problem heller efter den där första gången inför Ironman Hawaii 2013.

Kroppsvikten rör sig alltid en del upp och ner under veckorna och en ökning med ett par extra kg märks inte mycket mer än på vågen om jag ändå har vilovecka utan hårt belastande träning. Så brukar min planering se ut efter långa lopp och även efter överlånga träningspass.

När gränsen passeras

Men så för ganska precis ett år sedan fick jag helt plötsligt rejäla problem efter en lite tyngre träningsvecka. Jag samlade på mig mer vätska än vanligt och gick upp flera kg i vikt, trots det beprövade receptet med väldigt mycket träning och ett inte allför överdrivet energiintag. Jag blev rund i ansikten och fick tunga ögonlock och stora vätskefyllda påsar under ögonen. Jag såg ut som en blandning mellan Jabba the Hut och en gammal blodhund. Det kändes tungt att springa och även tungt att andas. Lite grann som att det var ngt som tryckte tillbaka mot lungorna när jag sprang, på ett sätt som gjorde det svårt att andas normalt och avspänt. Efter någon veckas vila gav det med sig och som tidigare kissade jag ut en massa extravikt över en natt. Därefter blev jag lätt i kroppen och det gick lättare att springa igen. Trycket mot lungorna var som bortblåst.

Efter det hade jag inga mer problem under mina föreberedelser inför 6d i Ungern. Allt kändes bra. Men i Ungern kom Helkroppsödemet tillbaka med hela tjocka släkten och hade vårfest i min kropp. Han började sticka fram nosen efter några dagars löpning för att komma fram i hela sin prakt under det sista dygnet. Jag har aldrig upplevt något liknande och hoppas innerligt jag kan undvika det i framtiden. Efter tävlingen vägde jag förmodligen i runda slängar 6-7 kg mer än vid start. Fyra dygn senare hade jag gått ner till 4 kg mindre än vid start. Här finns en lång berättelse om loppet i Ungern, med bildbevis: http://informagi.se/ringen-ror-sig-medsols-i-ungern-annars-dansar-man-med-djavulen/1559

Jag överbelastade mina hälsenor kraftigt mot slutet av loppet i Ungern. Det berodde på att jag avslutade med att gå i relativt högt tempo hela det sista dygnet. Hälsenorna var tränade för att klara av löpning varvad med lite lättare gång, men ihållande rask gång belastar hälsenorna på ett sätt jag inte var riktigt redo för. Hälsenorna höll ändå för belastningen och jag drog igång med rehab direkt när jag kom hem efter loppet. Men efter ett par veckor råkade jag slinta till lite olyckligt med foten på väg uppför en trappa och höger hälsena small av. Eller, den gick i vart fall partiellt av. Efter några olika diagnoser visade magnetkameran på en partiell hälseneruptur där mer än halva hälsenan gått av från insidan av benet. Så mitt löpuppehåll efter Ungern blev tyvärr lite längre än planerat.

Efter månader av fokuserad rehab och parallellt med rehaben målmedveten träning har jag nu sedan en tid lyckats ta mig tillbaka till en nivå där jag rent fysiskt håller för seriös ultraträning igen. Jag sprang Stadionmaran i januari med ett hyggligt resultat. Redan i december sprang jag hela Huddingeleden som ett utmanande träningspass på egen hand. I början av februari försökte jag mig på 6h i Karlstad, men insåg då att jag ännu inte var fysiskt riktigt tillbaka på den nivå jag vill vara för att springa sådana lopp. Men hälsenorna höll bra för belastningen. Så jag kunde träna vidare och gjorde så med sikte på att bygga upp mig för riktigt långa distanser, samtidigt som jag ville passa på att springa lite leder för att lägga till lite upplevelser i erfarenhetsbanken. Den 21 februari sprang jag Ingegerdsleden från Uppsala domkyrka till Storkyrkan i gamla stan. Det blev närmare 130 km på knappa 17 timmar (http://informagi.se/ingegerdsleden-vad-sager-den-om-min-lopform/1746) . Inget särskilt imponerande tempo, men en rejäl ansträngning. Ett skönt kvitto på att mina dagar som ultralöpare inte behöver vara över bara för en liten olyckligt hälsenruptur. Framförallt var det en berikande upplevelse.

Dagen därpå, en lördag, kändes kroppen bra. Lite trött såklart, men på det hela taget inga problem. Nästföljande morgon däremot, såg jag ganska plufsig ut i ansiktet och vågen visade att jag lagt på mig ett par kg extra vikt. Dagarna därefter tränade jag på i princip som vanligt och parallellt gick jag gradvis upp ytterligare en del i vikt. Jag insåg att min fiende Helkroppsödemet hade kommit tillbaka!

Dags för krigsråd!

Det är svårt att slåss mot en fiende som håller sig gömd, men nu såg jag min chans! Nu ska du minsann få se att jag inte ger mig utan strid, tänkte jag! Så hur strida allra bäst? Jag brukar försöka vara så självständig och oberoende som möjligt under mina lopp. Det är så jag gillar att tävla. Men det här är inte en utmaning som jag själv valt. Det finns inget skäl för mig att möta den här motståndaren på egen hand. Dra i toffsen! Ring en kompis! Jag åkallade en av mina närmaste vänner och rådgivare: Ulltrasten. Ulltrasten tillhör de mest tålmodiga och pedagogiska djuren i löparvärlden. En luden fågel som har förmågan att från hög höjd iaktta oss löpare och se när vi springer vilse i träningen, på tävling eller i livet i största allmänhet. Ulltrasten är mitt bollplank under långa tävlingar då jag ledsnar på att höra min egen röst i mitt inre samtal. Ulltrasten finns där för mig när jag som bäst behöver honom.

Jag hade inte mer än hunnit tänka på Ulltrasten innan han slog sig ner på ett bord bredvid mig och plirade mot mig samtidigt som han dammade av sina ludna vingar.

– Helkroppsödemet är tillbaka, sa jag. Nu måste vi ta tag i det här!

– Jag ser det, svarade Ulltrasten. Såhär kan du ju inte ha det. Har du ringt husläkaren?

– Nej, jag pratade ju med henne efter Ungern, men då kunde hon ju inte hitta någon rimligt förklaring till problemen. Njurläkare ansåg ju att det inte var något fel på mina njurar, utan att problemet måste orsakats av något annat. Vi kunde se några avvikande värden i provsvaren, men inget tillräckligt anmärkningsvärt för att misstänka sjukdom eller kroniskt nersatt funktion. De uppföljande provsvaren ett par veckor senare var helt utan anmärkning.  Dessutom har jag ju regelbundet tagit en mängd prover under de senaste åren för att hålla lite koll och när vi tittade i de provsvaren kunde vi inte heller hitta något direkt anmärkningsvärt. Så vad det än är för problem verkar det vara av övergående art. Med foten i ortos kunde jag inte träna i närheten så hårt som det brukat krävas för att få fram de här problemen.

– Men nu har Helkroppsödemet visat sitt fula tryne igen. Det är kanske dags att boka en tid hos husläkaren för att se om ni kan komma vidare?

Bra tänkt, Ulltrasten, tänkte jag och bokade en tid. Så fick jag träffa min husläkare på nytt och vi tog lite prover på nytt. Tyvärr hade ju den mesta svullnaden hunnit lägga sig tills vi sågs, men redan innan dess hade jag varit på labbet och tagit ett par omgångar prover.  Även om provsvaren inte gav något övertydligt besked så fick vi i vart fall tillräckligt med information för att skicka en förfrågan till en leverspecialist. Vi kom överens om att jag skulle göra ett nytt försök att utsätta mig för riktigt långvarig träning under flera dagar och sen se till att direkt ta en omgång prov utan föregående vilodag.

Så jag tränade på och sprang långa pass hemma och på Roslagsleden. Så lämnade jag prov och väntade på att höra av husläkaren. Under tiden bollade jag med Ulltrasten.

– Du fågeln, kan du låta dina falkögon kika på mina provresultat en vända? Ser du något där som skulle kunna förklara att kroppen dra på sig vätska?

– Du har lågt albumin. Det är iofs en välkänd effekt av ultralöpning att albuminvärdet tenderar att tillfälligtvis gå ner. Men jag har inte sett någon studie som visar att det samtidigt ger en vätskeansamling. Du kan ju söka efter studier med nyckel orden ”ultra running albumin” så hittar du en del läsning. Men oaktat att jag inte ser att man beskriver ödem som en följd av lågt albumin i samband med ultralöpning, så kan det vara värt att betrakta albuminets funktion. Albumin är ett protein som produceras i levern. Huvuduppgiften är att transportera andra proteiner och ämnen i blodbanan. Men albumin är också en regulator som hindrar vätska från att gå ut ifrån blodet och in i/mellan vävnaderna. Dvs alltför lågt albumin kan faktiskt skapa just ödem. I det prov du tog efter Ungern hade du faktiskt ännu lägre albumin än nu. Vi ser även att albuminet har ökat en aning under de dagar som gått mellan de båda provtillfällena innan du träffade läkaren.

– Hm… det låter ju knepigt. Kan du se något mer som skulle kunna vara associerat med ödem?

– Normalt går det ju att misstänka saltbrist. Man brukar tala om främst natrium här, men det har du ju koll på. Dessutom får vi ju i och så mycket natrium i kosten så det är sällan någon större risk för brist. Under riktigt långa ansträngningar har du ju dessutom börjat med att äta lite extra natrium för säkerhets skull. Just för att minimera risken för hyponatremi. Kalium är också involverat i vätskeregleringen och går lite hand i hand med natrium, så det kan vara värt att tänka på. Vi kan faktiskt notera att dina natrium- respektive kaliumvärden ligger lågt. De ligger inom normalintervallet, men de är i underkant av intervallet. Kalium ligger iofs helt OK i provet efter Ungern, men det provet togs ju flera dagar efter loppet så det är svårt att säga hur det såg ut direkt efter loppet. I de proven du lämnat nu ligger kalium och balanserar på nedre gränsen.

Fatta läget!

Jag funderade på det här och läste in mig mera på albumin, natrium och kalium. Natrium hade jag iofs redan läst om till leda. Men albumin och kalium var ju ändå lite nytt. Lågt albumin känns ju klockrent som en tänkbar bov i sammanhanget och de prover jag tagit visar klart på ett samband att jag haft lågt albumin de tillfällen då jag fått ödem efter träning/tävling. Men å andra sidan så finns det ju massor av studier som visar att det är vanligt med lågt albumin efter ultralöpning, så det är ju bara att vänta. Det är ganska vanligt förekommande att folk svullnar upp i samband med ultralöpning, men det händer ju långt ifrån alla. Och det händer inte varje gång för de som faktiskt får problemen. Och det har ju aldrig blivit såhär extremt för mig tidigare. Så hur hänger det ihop?

–  Jag har ändå hållit på och tränat löpning under nästan hela mitt liv och långa distanser som Ironman, Vätternrundan och ultralopp har jag ägnat mig åt de senaste tjugo åren. Så varför börjar jag nu helt plötsligt känna av mer och mer påtagliga problem med dessa viktökningar, dessa helkroppsödem?

– Nu vill jag inte låtsas som att jag vet exakt hur du tränar och vilka tävlingar du genomfört, men kan man inte tänka sig att du ändå gjort vissa förändringar, även om det rent ytligt kan verka som att du ägnar dig åt precis samma typ av idrott som tidigare? Ulltrasten pickade så eftertrykligt mot bordsskivan att jag fick lägga dit en tidning för att skydda skivan.

– Va? Hur menar du nu? Skulle jag inte veta vad jag håller på med? OK, de senaste åren har jag förvisso i praktiken lagt ner min triathlonsatsning. Jag är lite less på den kommersiella cirkusen kring Ironman och jag vill egentligen bara springa långt. Jag har faktiskt kommit på att det är lite spännande att testa mina gränser och springa rejält långt. Längre än jag gjort tidigare. Längre än de allra flesta brukar springa. Därför har jag börjat träna mer fokuserat inför flerdagarslopp och jag har gjort en del modifieringar av träningsupplägget. Dessutom har jag gjort successivt mer långvariga tävlingar. Men det är ju fortfarande ultralöpning som det handlar om och det har jag ju sysslat med i tjugo års tid!

Ulltrasten tittade på mig en stund, suckade och förklarade med sitt något docerande tonfall:
– Det ligger i flerdagarsloppens grundläggande natur att de tar längre tid att genomföra än lopp som klaras av på mindre än ett dygn. En ansträngning som varar över flera dygn kommer sannolikt påverka din allmänstatus något annorlunda än en kortare tävling. Det här kanske kan tyckas självklart, men vissa saker mår bra av att bankas in i medvetandet. Behöver du hjälp med bankandet?

– Så du menar att det är skillnad på ultralöpning och ultralöpning? Ungefär som det är skillnad mellan sprint och medeldistans? Och skillnad mellan långdistans och ultradistans?

– Ja, så ungefär menar jag. Det finns ultra light. Så finns det ultra respektive lång ultra. Som om inte det skulle räcka finns det riktigt lång ultra. Riktigt lång ultra pratar vi för lopp som varar längre än 24 timmar. Sen kommer du in i ytterligare en spännande dimension när loppet varar så länge att du måste lägga in en eller flera sovpauser. Men för just det här problemet tror jag det räcker att vi funderar över de krav som ställs av riktigt lång ultra jämfört med ultra. För det är ungefär det steg du tagit nu på sistone. Eller hur?

– Jag tror jag fattar. Jag brukar ju faktiskt prata om ultra light och riktigt lång ultra själv. Det är ju av mig du lärt dig dessa begrepp. Men vari ligger problemet då? Varför svullnar jag upp? Det är ju en himla skillnad på omständigheterna då jag fått de här problemen. Dels på träning då jag sprungit långa pass flera dagar i sträck, med relativt lågt vätskeintag och lågt energiintag under träningen. Men jag har ätit och druckit normalt efter och före passen. Sen får jag samma eller snarare än värre problem när jag springer sex dagar i sträck med endast korta sovpauser, men i gengäld ett högt vätske- och energiintag under hela loppet! Train low mot compete high! Och så händer samma sak i båda fallen! Det kan ju bara inte handla om övervätskning. Även nutrionen ser helt olika ut. Så v a d är det?

– Ja, vad säger de prover du tagit? Vad säger läkarna?

– Proverna säger ju att albumin ligger under normalintervallet, samt att natrium + kalium ligger i underkant. Läkarna säger att jag synes vara frisk. Leverspecialisten kom tillbaka med sitt svar efter några dagar: ”Intresant fråga. Det är välkänt att marathon och ultralöpare kan få förhöjda levervärden i samband med och efter lopp. Efter en snabb litteratursökning verkar det som att albumin även kan sjunka efter ultralöpning. Värdena brukar sedan normaliseras efter några veckor.” Så var det med den saken. Leverspecialisten verkar ha uppfattningen att det är det låga albuminet som är problemet och att man nog ska se över nutrionen. Varför tycker han det tror du?

– Om man läser lite om levern och lågt albumin så är en vanlig orsak till detta undernäring. Dvs undernäring såsom verkligheten ter sig för alldeles för många barn i exempelvis Afrika. Det är därför man kan se undernärda barn med uppsvullna magar. De sväller på det där viset som konsekvens av lågt albumin som i sin tur är en konsekvens av undernäring som hindrar levern att producera albumin i tillräcklig mängd.

– Hm… jag tror det är fel att anse att jag utsätter mig själv för undernäring på motsvarande sätt som svältande barn. Jag äter och dricker ju massor under ett flerdagarslopp. Och när jag gör mina överlånga träningspass så äter och dricker jag ju normalt, eller mer än normalt, både före och efter träningen. Så det känns konstigt. Motsvarande med saltet.

– Jo, förvisso. Men under dina volymveckor så kanske du har anledning att specifik säkerställa att du får i dig tillräckligt för att låta leverna fortsätta producera albumin i tillräckligt mängd. Det kanske trots allt är så att du faktiskt passerar en gräns där du inte riktigt klarar av att ersätta tillräckligt mycket av det du gör av med. Motsvarande under dina flerdagarslopp. Även om du äter och dricker massor, så kanske det är något du borde kompensera lite extra med. Något som du kanske inte riktigt tänker på, eftersom du normalt får väldigt mycket mer än du behöver. Jag tänker på protein. Jag vet inte exakt vilken ”näring” eller makronutrient det är som levern får brist på när den inte klarar av att producera tillräckligt med albumin, men det känns rimligt att anta att protein är en trång sektor för produktion av just protein.

– Ja, jo, det låter ju rimligt. Men jag tog faktiskt extra proteintillskott morgon och kväll under tävlingen i Ungern. Just för att jag ansåg det kunde vara klokt att säkra upp med extra protein under en så pass lång tävling. Dessutom åt jag ju en del mat med sådan som ägg, kött och mjölkprodukter.

– Ja, visst gjorde du det. Men du har ju berättat för mig att Åsa missuppfattade din instruktion om proteintillskottet, så du istället för 42 gram extra protein per dag fick du bara hälften – 21 gram. Det är inte speciellt mycket. 42 gram protein är kanske inte heller det speciellt mycket om vi betänker att du var i rörelse 20 timmar per dygn. Motsvarande under dina volymträningsveckor. Du äter säkert en del extra då, men det är nog i första hand kolhydrater och en del fett som du lassar in extra av. Köttet eller vad du nu har till ökar du kanske inte på så ofta.

Game on!

Fågeljäveln har såklart en poäng i sitt resonemang. Det är dags att se över proteinintaget lite noggrannare. Det är både enkelt och billigt med proteintillskott. Bara att ta lite extra inför och efter överlånga träningspass. Så ser vi vad som händer. Och under längre tävlingar så laddar vi på med en och annan proteinshake under loppets gång. Precis som jag faktiskt gjorde i Ungern. Men till att börja med ser jag till att ta så mycket som jag planerat och inte hälften. Eventuellt kanske jag dessutom helt enkelt ska öka på det lite ytterligare. Det finns ju studier som visar på positiva resultat för långdistanslöpare som tar proteintillskott. Uppenbarligen har protein större betydelse för oss löpare än vad den gängse uppfattningen kanske är. Det är inte bara muskelbyggare som behöver protein. Alla behöver protein. Och en löpare som tränar eller tävlar mer än sex timmar per dygn kanske bör säkerställa ett extra högt intag även av protein. Konstigare än så behöver det inte vara. För säkerhets skull kan det vara lika bra att göra motsvarande med kalium. Jag behöver inget tillskott dagligen. Men inför överlånga träningspass och under flerdagarslopp så säkrar vi upp med lite kalium och fortsatt även natrium i kanske en något ökad dos till och med. Så får jag ta nya prover och se hur nivåerna ligger framöver.

Jag har faktiskt tränat på hög volym de senaste veckorna och tänkt just på att supplementera med protein, kalium och natrium under den tiden. Det har fungerat. Fram tills de senaste dagarna. Efter mina pass i måndags och tisdags har jag nu lagt på mig ett par kg vätska. Men då har jag också slarvat med proteinet. Kanske för att jag börjat känna mig trygg med att jag jagat ödemet på porten, eller kanske lite omedvetet för att jag vill se vad som händer. Men dagens svullnad är ganska liten och normalt skulle jag nog knappt reagerat på den här viktökningen. Det vore ändå intressant att att göra ett seriöst test. Köra ett riktigt långt träningspass och se till att ha protein, kalium och natrium under god kontroll i nutritionsplanen. Tanken var ju att springa TEC 200 om några veckor. Det skulle ha blivit ett sådant test, men nu är tävlingen uppskjuten pga pågående pandemi.

– Vad tror du, trasten? Ska vi luta oss tillbaka och tro att vi har funnit lösningen, eller ska vi försöka slå de sista träspikarna genom helkroppsödemets hjärta?

– Jag tycker vi kör på, nu när vi har ångan upp! Det är lite knasigt att du just nu har råkat dra på dig en liten början till ett ödem redan, men det är som det är. Nu i helgen ordnas ju Quaratine Backyard Ultra. En virtuell backyard med över 2000 deltagare från minst 53 olika länder. Det låter larvigt tråkigt att springa en backyard i sin ensamhet men uppkopplad till en global videokonferens. Men du ska inte göra det här för att ha roligt! Du ska göra det för att testa en nutrionsplan kompletterad med extra protein – och kalium + natrium. Kan vara bra att ändå ha lite stöd med struktur för att förmå dig att hålla på så länge att vi kan få ett rejält utslagsgivande resultat. Så kan du ta dig in till labbet i nästa vecka och kolla värdena igen!

– Tack som fan! Jag ville inte vara med på det där virtuella jippot. Det vet du! Men jag måste väl. Det är ju i alla fall ett bra ”varför”. Jag är nertränad och egentligen inte redo för tävling. Men testa en nutrionsplan ska jag väl klara av att göra. Det räcker rimligen att jag är med ett dygn eller två för att få ett rejält test av den planen med påföljande provanalys. Det bör jag ju klara av, nu när jag har fått mitt ”varför”. Tack som fan, Ulltrasten!

Starten går 15:00 imorgon, lördag. Jag kommer springa på mitt löpband i källaren. 6,71 km i timmen, med ny start varje hel timme. Det är högst oklart hur länge jag kommer hålla på. Tills jag ledsnar. Tills helkroppsödemet brottar ner mig. Eller tills jag helt enkelt är klar. Let’s kick some full body edema ass!